Samtidigt eller nyss förut hade han begynt de resor inom fäderneslandet, hvilka fortsatta under en följd år, gåfvo ämnen till hans topografiska arbeten. Dessa äro förnämligast: Dagbok öfver en resa igenom Stora Kopparbergs höfdingedöme och Dalarna 1762; Samlingar till en beskrifning öfver Norrland 1771--93; Samling till korta beskrifningar öfver Svenska städer 1778--97. H. har vidare skrifvit Historisk afhandling om musik och instrumenter, särdeles om orgelverksinrättningen, jämte beskrifning öfver orgelverken i Sverige 1773, m. fl., samt tillfällighetsvers och rimmade högtidstal, hvilka dock ej förråda någon egentlig poetisk kallelse. Död i Västerås d. 24 febr. 1798. Hans dyrbara boksamling öfverlämnades efter hans död till Västerås läroverk, där den förvaras under namn af den »Hülpherska samlingen». Gift 1761 med Anna Kristina Grave. Hwasser. Gammal svensk släkt, af hvilken åtskilliga varit präster i Västerås stift. 1. Hwasser, Israel, universitetslärare, läkare, skriftställare. Född i Älfkarleby socken i Uppland d. 17 sept. 1790. Föräldrar: prosten och kyrkoherden Lars Adolf Hwasser och Margareta Katarina Djurman. H. inskrefs fjortonårig som student i Uppsala, blef med. kand. 1810 och promoverades till medicine doktor 1813. Han åtföljde 1813--14 svenska armén på fälttågen i Tyskland och Norge och utnämndes vid tjugusju års ålder till professor i praktisk medicin vid universitetet i Åbo samt till ledamot af finska collegium medicum. Efter tolf års lärareverksamhet vid nämnda högskola sökte och erhöll han afsked från sina befattningar i Finland och återvände till Sverige, där han 1830 befordrades till professor i teoretisk och praktisk medicin vid universitetet i Uppsala. 1855 tog han afsked från sin professur som emeritus och dog i Uppsala d. 11 maj 1860. Som vetenskaplig skriftställare var H. mera böjd för filosofiska spekulationer än för på empirisk bog byggda iakttagelser. Utrustad med varm känsla och liflig inbillningskraft, genomförde han, på grundvalen af Schellings naturfilosofi, ett originelt »biologiskt system». »Det egendomliga i H:s åsikter och uttryckssätt, vare sig han behandlar etiska, estetiska, sociala eller politiska ämnen, har hufvudsakligen sin grund däri, att hela hans vetenskapliga betraktelsesätt utvecklat sig från en medicinsk utgångspunkt, från hans uppfattning af sjukdomens och förgängelsens väsende, hvilket af honom bestämdes såsom själfförstöring.» »Hans allmänna vetenskapliga sträfvan går i hufvudsak ut på att finna en öfverensstämmelse mellan andens och naturens lagar.» »Det finnes enligt H. i synnerhet tvenne lefvande eller af naturen själf skänkta grundkrafter till mänsklighetens förädling genom religionens makt, och dessa äro kvinnans kärlek samt ynglingens entusiasm för det heliga.» Dessa tankar äro af honom utvecklade i såväl de rent medicinska skrifterna, Om Cholerafarsoten 1836--37, Läran om feber, 1839--44, som i de af honom, i anslutning till Fichte behandlade sedliga spörsmålen, Om äktenskapet, 1841, Om vår tids ungdom, 1842, och Mannens ynglingaålder, 1856. Djupt öfvertygad om universitetets uppgift att till ett organiskt helt förena vetenskapens forskningsgrenar, var han afgjord motståndare till planen att helt förlägga den medicinska undervisningen till Stockholm, hvilken af honom bekämpades i broschyren: Om Carolinska institutet, 1829. Varm beundrare af Carl XIV Johan, var H. afgjordt konservativ i politiken, och skyndade att med sin penna försvara hans af oppositionen skarpt klandrade ryska politik af 1812 i den 1838 utgifna skriften: Om allianstractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812. I denna liksom flera senare broschyrer söker han göra gällande, att Carl Johan skulle handlat lika oklokt som orätt, om han 1812 sökt återvinna Finland för Sverige, i stället för att arbeta å en union med Norge. Liknande uppfattning återfinner man ock i Skålar och föredrag i Carl Johansförbundet, 1848--60, hvilket förbund till förhärligande af samma konungs minne tillkom på H:s initiativ och som hvars ordförande han fungerade till sin död. H. var ock stiftare af Uppsala läkareförening samt ledamot af Svenska Akademien och Vet.-akad.; hedersledamot af Vitt.-, Hist.- och Ant.-akademien, m. m. och förklarades vid Helsingfors' högskolas jubelfest 1840 för fil. doktor. »Till de stora själsförmögenheter, H. erhållit af naturen, hörde utan tvifvel ett ljust förstånd, med en ovanligt rik och djup känsla, en stark och liflig inbillningsgåfva voro dock hos honom ännu mera framstående än den nyktra begreppsbildningen och stränga reflexionen. Hans enskilda personlighet var i hög grad tilldragande och älskvärd. På sina lärjungar inverkade han icke blott genom sitt snille, utan äfven genom sitt manliga och kärleksfulla väsende, hvilket icke förfelade att göra ett mäktigt intryck på hvarje ädlare sinne. Också var han af sina lärjungar vördad och älskad; kanske mer än någon lärare före honom.» Såsom författare utvecklade han en stor produktivitet. Hans Valda Skrifter äro efter hans död utgifna af P. Hedenius 1868--70. Gift 1817 med Anna Charlotta Wadsberg. 2. Hwasser, Daniel, »juvenal». Född i Romfartuna prästgård i Västmanland d. 28 maj 1817; den föreg. brorson. Föräldrar: fil. magistern och teol. licentiaten Daniel Hwasser, -- hvilken 1816 vid 31 års ålder afled som vice pastor hos sin fader -- och Charlotta Vilhelmina Åkerman. H., hvilken föddes efter faderns död, upptogs som fosterson af farbrodern, professor I. Hwasser, hvilken också städse ägnade honom den ömmaste tillgifvenhet, trots denna ofta ställdes på ganska hårda prof. Student i Uppsala 1837, gjorde nämligen den unge H. just ej några snabba framsteg i studier, men ägnade i stället så mycket mera tid åt sällskaps- och kamratlifvet. Lika känd för sina lekande och kvicka infall