som för sin ovanligt vackra tenorröst, blef den glade, hjärtegode och behagligt själfsvåldige H. själen i detta »juvenalernas» sällskap, där Wennerbergs »gluntar» först kommo till, och otaliga äro de glada upptåg från 1840-talets Uppsala, i hvilka H. angifves spelat första fiolen. Omsider tog H. 1846 kameralexamen och begaf sig till Stockholm för att börja sin tjänstgöring i ämbetsverken. Han hade under sin Uppsalavistelse formerat bekantskap med sedermera Carl XV, hvilken som andra intagits af hans personliga älskvärdhet. Detta blef ock hans lycka, i det att han 1859 kallades till sekreterare och ombudsman vid de k. teatrarna, till hvilken post hans omfattande estetiska bildning gjorde honom väl kvalificerad, och å hvilken han verkade till sin död i Stockholm d. 9 mars 1871. Äfven i Stockholm sökte H. hålla Uppsalatraditionerna vid lif samt var en glad och högt skattad sällskapsbroder, som städse spridde glädje och munterhet omkring sig. Infall och ordlekar i oändlighet hafva ock med rätt eller orätt tillskrifvits H:s faderskap, liksom han var en lyckad tillfällighetspoet. En samling af anekdoter och tillfällighetsdikter af H. jämte biografiska anteckningar utgafs 1901 af L. Alfr. Hedin under titeln: Daniel Hwasser, skämtaren, sångaren, diktaren från en gången tid. Gift 1858 med Ebba Charlotta Elisa Jacobsson (se nedan). 3. Hwasser, Ebba Charlotta Elisa, född Jacobsson, skådespelerska. Född i Stockholm d. 16 mars 1831. Föräldrarne voro arbetsfolk. Vid sjutton års ålder intogs Elise Jacobsson som extra elev vid k. teatern, blef några månader därefter elev med kontrakt och aktris från den 1 juli 1850. Sedan dess var hon nästan oafbrutet fäst vid den k. scenen, där hon den 6 juni 1888 tog afsked från publiken. Hon bosatte sig sedan å sin villa Vestråt i Fiskebäckskil, där hon afled d. 28 jan. 1894. Bland den mängd olika karaktärer hon tolkat må nämnas: Maria Stuart; Ophelia; Desdemona; Tekla i »Wallensteins död»; Thusnelda i »Fäktaren från Ravenna»; Fenella i »Den stumma från Portici»; Fanchon i »Syrsan»; Hippolyte i »Giftbägaren»; Sigrid i »Bröllopet på Ulfåsa»; Astrid i »Marsk Stigs döttrar»; Clara i »Egmont»; Puck i »En midsommarnattsdröm»; Marie i »Lilla Kusin»; Helene i »Trollfingrarna»; Katri i »Daniel Hjort»; Kristina i »Torkel Knutsson»; Matilda i »De Nygifta»; titelrollerna i »Edith», »Deborah», »Jane Eyre», Hermione i »En vintersaga»; Tekmessa i »Konungarna på Salamis»; Hjördis i »Härmännen på Helgeland», titelrollen i »Fru Inger till Östråt», Grefvinnan i »Danicheffarne»; Lona Hessel i »Samhällets pelare»; Drottning Anna i »Ett glas vatten»; Inga i »Mellan drabbningarna»; Dolores i »Allt för fosterlandet»; Nora i »Ett dockhem», m. fl. Hennes uppgift var först att ersätta Aurora Strandberg, den förtjusande ingénuen, som dog 1850. Från småflicksrollerna öfvergick hon till hjältinneroller, från komedien flyttades hon in i sorgespelet. Hon spelade de romantiska hjältinnorna i de på den tiden moderna dramatiseringarna af samtidens spännande romaner, men hon spelade också de »stora» rollerna, och hon var en af dem, som främst buro upp de försök som gjordes inom den inhemska dramatiken. Hon var från sina första roller inne i den franska salongskomedien och var sedan med om dess utveckling från Augier till Sardou och Meilhac-Halévy, och hon var den, som ej minst bidrog till det nya norska dramats och den norska samtidsrealismens genombrott på svensk scen. »Det kom gärna något monumentalt in i hennes framställning. Hon som så länge varit van att spela hjältinnor, att inneha den roll, som var oändligt öfverlägsen hennes medspelandes roller, hon förlänade gärna med eller mot sin vilja ett drag af storhet i godt eller ondt åt sina typer. Hon kunde icke göra sig liten, men hon kunde gifva en liten människa drag, som pekade ut öfver denna människas egen synvidd och gjorde henne till en typ, på samma gång som det individuellt belysande var utarbetadt med genialisk skärpa. Hon kunde visa en djärf och blodfull realism och en humor af en helt och hållet originell art. Den öfverlägsna genialiteten karaktäriserar fru H:s konstnärsnaturell under hennes sista tid, hvilken betecknar höjdpunkten af hennes utveckling. Hennes konst ägde en imposant och poserande storhetsprägel». 4. Hwasser, Anna Lisa, de föreg. dotter, skådespelerska, se Engelbrecht-Hwasser (sid. 300). Hyckert, Anders Jansson, riksdagsman. Född 1770 i Norrbärke socken i Kopparbergs län. H., hvilken som lärjunge vid Västerås' gymnasium -- där han senare vikarierade som lärare i lefvande språk -- någon tid tjänstgjorde som informator hos brukspatron Tottie å Älfkarleö och äfven biträdde vid skötseln af brukets affärer, erhöll 1805 af Totties söner som gåfva Ytterboda hemman i Uppsala län. Genom sin duglighet tillvann han sig allmänt förtroende och var vid riksdagarna 1809, 10, 15, 17 och 23 fullmäktig i bondeståndet för Örbyhus, Olands och Norunda härad samt Dannemora och Leufsta tingslag. Redan vid slutet af sin första riksdag kallades H., som då var led. af såväl konstitutionsutskottet som hemliga utskottet, till vice talman, hvilken plats han beklädde vid de tre följande här ofvan nämnda riksdagarna, vid hvilka han jämväl hade plats i konstitutionsutskottet. 1823 var han ståndets talman. 1809--10 riksgäldsfullmäktig, valdes han 1823 till fullmäktig i riksbanken, å hvilken post han verkade till sin död å Ytterboda d. 8 aug. 1826. Gift 1806 med Gertrud Sandmark. Hyckert, Johan Henrik, skådespelare. Född i Stockholm d. 4 sept. 1807. Föräldrar: superkargören vid ostindiska kompaniet, protokollssekreteraren Johan Fredrik Hyckert och Sofia Henrietta Österman. Elev vid k. teatern d. 1 juli 1830, var han engagerad därstädes 1833--45, men