»Ett dockhem» hösten 1886, var 1887--88 engagerad vid Svenska teatern i Helsingfors, 1888--91 hos A. Lindberg, gaf sedermera gästspel i Helsingfors, Kristiania, Bergen, Göteborg, m. fl. ställen och var 1895--98 engagerad hos A. Ranft. 1898--99 hade fru H. och skådespelaren T. Svennberg eget sällskap, hvarpå hon åter spelade hos direktör Ranft i Stockholm för att hösten 1902 på nytt med herr Svennberg begifva sig till landsorten med eget sällskap. Bland fru H:s roller märkas Rebecka i »Rosmersholm», Florizel i »Ett besök», titelrollen i Häxan, Hjördis, fru Alving, Svanhild i »Kärlekens komedi», Svava i »En handske», Froufrou, Emma Scarli i »Stulen lycka», Hedda Gabler, Anna Hjelm i »Kung Midas», Magda i »Hemmet», titelrollen i »Sylvi», fru Vockerat i »Ensamma människor», Paola i Tanquerays andra hustru», Rita i »Lilla Eyolf», mrs Erlynne i »Solfjädern», Suzanne i »Generaldirektören», grefvinnan Beate i »Lefve lifvet!» titelrollen i »Iris», m. fl. »Målet i fru H:s konst är karaktär och intensitet mera än skönhet; är styrka, kraft och trots, lefvande lif och skakande sanning, en konst, som ej tyglas af skolan och ej vet, hvad stil vill säga. Hon är med hela sin själ inne i situationen, tror på den och lider under den. Det har ofta blifvit sagdt, att hon ledes af förståndet mera än känslan, och detta är träffande i så måtto, som hon alltid söker i främsta rummet klargöra för åskådaren hvem och hvad hon ser -- det obestämda, det töckniga, fantastiska, mystiska än ej hennes område, hon vill ge påtaglig, robust verklighet -- men faktiskt är, att i det afgörande ögonblicket känslan mer än reflexionen leder henne och ibland rent af kan bli henne öfvermäktig. Det än en gammal skådespelarregel, att man ej skall ge publiken mer än hälften, af hvad man känner -- eljest händer det, att man mister själfbehärskningen och effekten uteblir. Fru H. hör till de artister, som måste gifva sig helt, för att spelet ej skall verka beräknadt och kallt. Hon liksom andra ha spelat på rutin en del roller, som gifvit föga utrymme åt hennes temperament. Men i sina bästa uppgifter han hon kunnat gifva illusion af lefvande lif. Åt nutidskvinnans känslolif, åt nervositet och lidelse har hon i dessa sina bästa stunder gifvit uttryck med en skakande skärpa och med känslans finhet, imponerande och personligt äkta.» Gift med musikdirektören, kantorn i Jakobs församling i Stockholm Hjalmar Håkansson. 1. Håkansson, Olof, riksdagsman. Född 1695 i Lösens by i Östra härad af Bleking, där fadern Håkan Ofredsson var bonde. H:s offentliga bana begynte med 1726 års riksdag, då han för första gången af tvenne härad kallades till riksdagsman. Vid riksmötet 1731 hade han redan förvärfvat det anseende bland sina ståndsbröder, att alla deputationer, som från bönderna afgingo till de andra stånden, anfördes af Olof H. 1734 valdes han till vice talman och förde mest under hela riksdagen klubban under ordinarie talmannen, den ålderstigne och sjuklige Lars Anderssons frånvaro, samt var sedermera talman i bondeståndet vid alla riksdagar från 1738 till 1769 (utom 1765--66), mestadels korad utan motkandidat. Det stora anseende, hvarom detta vittnar, framstår desto tydligare, när man erfar, att han till den grad var i saknad af all bildning, att han knappast kunde skrifva sitt namn, utan uteslutande hade att lita på ett klart, kallt och nyktert förstånd samt en ovanlig förmåga att bedöma personer och situationer. Minst af allt förenades härmed några upphöjda och bestämda grundsatser, utan lät H. bestämma sig af omständigheterna och allt för otydbart af hänsyn till egen fördel. Från 1738 års riksdag omförmäler Malmström, att H. med klingande valuta bearbetades af båda de stridande partierna »utan att låta sitt handlingssätt däraf bestämmas». Men denna säregna form af »opartiskhet» blef ej långvarig, ty redan 1741 finner man honom i ifrig färd med att i stora sekreta deputationen bearbeta sina motsträfviga ståndsbröder till förmån för Hattarnas krigsplaner och tillstyrka »aktivitet». Som uppmuntran för detta hans nit insattes han ock i den deputation, som på förhand uppsatte de i all sin sangvinism sorglustiga fredsvillkoren. Vid följande riksdag, 1742--43, då det visade sig, på hur lösan sand de segerstolta beräkningarna voro fotade, hade H. i sekreta utskottet, där bönderna för den riksdagen tilltvungo sig tillträde, ytterst svårt att förklara detta sitt beteende. Han sökte först sätta protokollets riktighet i fråga, men då detta ej lyckades, sökte han på ett för honom karaktäristiskt sätt reda sig ur klämman. Han skyllde på sin okunnighet och att han med »aktivitet» menat -- aktsamhet. Vid samma riksdag hade han för öfrigt händerna fullt upptagna med att afstyra ståndets ifver för den danske kronprinsens val, men lyckades genom slug manövrering drilla igenom Adolf Fredriks val. Vid följande riksdag 1746--47 var H. på goda grunder misstänkt för förbindelser med den i kooperation med Mössorna arbetande ryske ministern von Korff och var inom ståndet utsatt för en bitter opposition, som, ehuru utan framgång, yrkade, att H. skulle jämte sekreteraren ställas inför en ständernas kommission. Från och med 1751--52 års riksdag var H. åter fast knuten till Hattarnas läger, hvilka han gjorde ovärderliga tjänster, och när partiet vid 1765--66 års riksdag förlorade majoriteten, blef H. ej allenast icke omvald till talman utan ock för misshagliga yttranden ur ståndet utesluten. Af sin hemort ånyo utsedd till folkrepresentant, infann han sig vid 1769 års riksdag och intog sin gamla plats på talmansstolen, men afled under riksdagens lopp i Stockholm d. 18 nov. 1769. H. var två gånger gift; 1: med Botild Persdotter, och 2: 1746 med Brigitta Katarina Timell. 2. Håkansson, Anders af, ämbetsman, politiker. Född i Lösens by i Bleking d. 23 okt. 1749; den föregåendes son. Fadern, som under sin långa riksdagsmannaverksamhet ofta erfarit