saknaden af verkliga studier, skänkte sin son en uppfostran, som satte honom i stånd att med heder beträda tjänstemannabanan. Student i Lund 1760, inskrefs H. efter aflagd juridisk examen 1767 som auskultant i Göta hofrätt och befordrades på grund af faderns förtjänster redan 1771 till häradshöfding öfver Blekinge läns östra domsaga samt erhöll 1788 lagmans namn, heder och värdighet. S. å. utnämnd till justitieborgmästare i Karlskrona, valdes han till stadens representant i borgareståndet vid 1789 års riksdag och insattes i hemliga utskottet. Han visade sig här som ett villigt verktyg för Gustaf III:s envåldsplaner och påstås varit den, som, då adelns underskrift ej kunde erhållas å förenings- och säkerhetsakten, tillstyrkt konungen, att, som sedan skedde, utskicka ett ständernas »biafsked» med endast tre stånds beslut. Som belöning för sitt nit kallades H. till ledamot af Rikets allmänna ärenders beredning samt 1790 till ordförande i förvaltningen af handels- och finansärendena och till ledamot af krigs- och kammarkonseljerna. Vid konungens resa till Spaa 1791 insattes han i den t. f. regeringen. Vid riksdagen i Gäfle 1792 var H. åter som fullmäktig i borgareståndet och ledamot af hemliga utskottet konungens handgångne man samt ådrog sig ett bittert hat från oppositionen. Efter konungens död skildes H. från befattningen med riksärendena men återkallades på sin gamla plats 1796 af Gustaf IV Adolf, som 1800 gjorde honom till landshöfding i Blekinge och 1801 förlänade honom adlig värdighet under namnet af Håkansson. Efter revolutionen insattes H. af regeringen i den kommitté, som skulle uppgöra förslag till den nya regeringsform, hvilken skulle föreläggas ständerna. Förslaget, hvilket, såsom väsentligen härflytande ur H:s penna, benämndes Håkanssonska förslaget, klandrades af många som »en förklädd säkerhetsakt» och blef såsom ingalunda i samklang med den frisinnade anda, som besjälade 1809 års ständer, förklaradt otjänligt som ledning för den nya författningen hvarpå ett nytt utarbetades af konstitutionsutskottet, hvars grundsatser af ständerna gillades. H., hvilken äfven 1800 som ledamot af borgareståndet hade säte i hemliga utskottet, intog sedermera vid efterföljande riksdagar sin plats å riddarhuset och åtnjöt förtroendet att inväljas i flera viktiga utskott. »Han var oförskräckt och i besittning af en utmärkt talegåfva; hade en ljus blick för ärendenas uppfattning och reda i deras framställning. Hans hufvudfel var en för stor ärelystnad och kanske en för stark känsla af sitt eget värde.» Död i Stockholm den 10 april 1813, slöt han själf sin adliga ätt. Gift 1771 med Anna Katarina Fehrman, dotter af medaljgravören Daniel Fehrman. Håkansson, Peter, lingvist. Född i Bexheda socken i Småland 1792. Föräldrar: hemmansägaren Håkan Nilsson och Stina Kristofersdotter. Vid nitton års ålder tillkännagaf H. en dag för prästen i församlingen, att han ämnade studera. De därefter påbegynta studierna fortsattes af H. med den framgång, att han 1815 reste till Upsala och blef student. Han aflade 1818 kansliexamen och ingick i k. kansliet, befordrades 1823 till kanslärssekreterare vid Lunds universitet, och var vid sin död d. 26 april 1829 kanslist i kanslistyrelsens expedition. I språkvetenskapligt hänseende var H. ett fenomen, hvars make under senare tider näppeligen torde kunna uppvisas. Ehuru redan nitton år gammal, då han utbytte spaden mot boken, och endast trettiosju år vid sin död, hade detta språkgeni hunnit förvärfva sig de insikter, att han ledigt och i många språk korrekt som en inföding talade franska, tyska, engelska, spanska, polska, italienska, latin och nygrekiska samt dessutom obehindradt läste portugisiska, holländska, ryska, turkiska, arabiska, persiska, m. fl. Hård. Svensk ätt från Småland, hvars äldste med visshet kände stamfader Olof Pedersson till Stora Segerstad i Jönköpings län 1490 var höfvitsman å Kalmar slott. Riksrådet Carl Gustaf H. (se nedan) erhöll 1710 friherrlig och 1731 greflig värdighet. 1. Hård, Peder Olofsson, riksråd. Han var son af ståthållaren på Kalmar Olof Pedersson och Gunilla Larsdotter Hård. Då han blef »varaktig», upptog han sitt mödernevapen -- ett rödt oxehufvud i gyllne fält -- och skref sig till Segerstad, Håringe och Kolltorp. Han användes af Gustaf I både vid underhandlingar och krig och utmärkte sig vid alla tillfällen för trohet och duglighet. 1523, då Stockholm ändtligen öppnade sina portar för konungen, erhöll H. förtroendet att föra befälet på slottet och utnämndes tre år senare till befallningsman därstädes. 1532 skickades han som svenskt sändebud till Köpenhamn med biskop Sven i Skara och förordnades året därefter att jämte Ivar Fleming hafva uppsikten öfver svenska flottans utredning. Till belöning för sina tjänster insattes han 1528 bland rikets råd och återfick af konungen flere gods, som af hans släkt i forna tider blifvit gifna till Vadstena kloster, men genom Vesterås recess återkommit till kronan. Död i Stockholm 1534. Gift 1: med Karin Store och 2: med Kerstin Tott. 2. Hård, Carl Gustaf, krigare, riksråd. Född d. 11 juni 1674; den föregåendes ättling i femte led och son af generallöjtnanten Johan Hård och friherrinnan Karin Stake. H. hade året före Carl XI:s död blifvit utnämnd till fänrik vid lifgardet, hvarefter han gick i fransk krigstjänst. Vid det nordiska krigets utbrott anställdes han som lifdrabant hos Carl XII och följde honom på alla hans krigståg. Efter nederlaget vid Pultava räddade han sig med sin herre öfver Dniepern och befordrades 1713 till generallöjtnant. Vid kalabaliken var H. den, som oförvägnast näst konungen kämpade mot öfvermakten. Under den hetaste striden aflossade en sårad janitschar sin pistol mot konungen, hvars ögonbryn sveddes och ena örat lindrigt sårades. H., som befann sig vid konungens sida, fick armen krossad af kulan, föll i sitt blod och blef tillfångatagen. Han blef likväl snart utlöst,