återkom med de öfriga till Stralsund och befordrades 1717 till general och guvernör i Skåne. Insatt i rådet 1727 som Arvid Horns anhängare, entledigades han därifrån vid Hattarnes seger 1739 och dog d. 10 febr. 1744. I Carl XII:s hjälteskara var H. en af de tappraste bussarna och ledde mången gång genom sin oförvägenhet konungen in i äfventyr och faror. En sådan karaktär var naturligtvis i Carls smak och H. stod hos honom också i synnerlig ynnest. Gift 1717 med friherrinnan Anna Charlotta Lovisa Fahlström. 3. Hård, Johan Ludvig, krigare. Född 1719; den föregåendes son. H. visade i ungdomen mycken ysterhet och öfvermod, men stadgade sig med tiden och utvecklade en sällsynt grad af skarpsinne, kraft och duglighet. Såsom löjtnant vid Dalregementet deltog han i finska kriget 1741--42 och befordrades efter dess slut till regementskvartermästare. Han ingick därefter i utländsk tjänst och deltog i den revolution, som i Holland, medels folkuppresningar, genomfördes till förmån för huset Oranien. Med sin erfarenhet ansågs han därför synnerligt användbar för hofpartiet, när vid hans hemkomst förberedelser till en dylik revolution just voro å bane i Sverige. När den tillämnade statskuppen 1756 misslyckades, flydde H. under många faror till Danmark, hvarefter han ändtligen fick en fristad hos sin forne förman i Holländska tjänsten, fursten af Waldeck. För att inte blottställa sin beskyddare, då han reklamerades af svenska regeringen, begaf han sig först till Schweiz och sedan till Preussen, där han anställdes som chef för ett nyupprättadt regemente. Med utmärkelse deltog han i Fredrik den stores krig, försvarade med tapperhet Driesen mot de framträngande ryssarna, men blef kort efter det af preussarna förlorade slaget vid Kunersdorf 1759 tillfångatagen af kosackerna och förd till Ryssland. Här inspärrades han i ett uselt fängelse och kvarhölls i tjugusex månader, tills Peter III uppsteg på Rysslands tron. Åter försatt på fri fot, återvände han till Preussen, deltog i de sista krigshändelserna i sjuåriga kriget och utnämndes till generalmajor 1763. Då han erhållit underrättelse, att han vid 1765 års riksdag blifvit benådad i Sverige, reste han dit, men återvände inom kort till Berlin, blef preussisk generallöjtnant 1772 och utnämndes s. å. till guvernör öfver Spandau. Trött af krigslifvet, begärde och erhöll han 1780 sitt afsked och bosatte sig i Paris. 1748 hade H. gift sig med grefvinnan Ulrika Juliana Henriette Wachtmeister, hvilket äktenskap genom hennes död upplöstes 1776. Vid sextiotvå års ålder gifte han sig för andra gången med en grefvinna von Podewitz, med hvilken han erhöll ett herrskap i Sachsen. Då han första gången besökte sin nya domän, fann han till sin öfverraskning, att det var samma ställe, hvarest han tjugutvå år förut blifvit tillfångatagen af ryssarna. 1786 utnämndes H. till serafimerriddare och afled d. 21 aug. 1798. 4. Hård, Carl Gustaf, statsråd. Född på Baggendorf i Pommern den 30 sept. 1790; den föregåendes sonson. Föräldrar: generaladjutanten, grefve Carl Ludvig Hård och Fredrika Amalia Liboria von Engelbrechten. Sedan H. slutat sina studier i Uppsala, lät han inskrifva sig i justitierevisionsexpeditionen och Svea hofrätt, och erhöll häradshöfdings titel 1813. Under den följande tiden innehade han flera domareförordnanden och utvecklade under dessa förrättningar den juridiska skicklighet, som sedan för honom banade vägen till statens viktigaste ämbeten. Mera offentligt uppträdde han vid 1823 års riksdag, då han, ehuru till grundsatser konservativ, i allmänhet slöt sig till oppositionen. Härefter gingo hans befordringar med stor hastighet. Redan 1824 förordnad till vice landshöfding i Östergötland, blef han 1826 justitieråd och tio år senare medlem af konseljen. Under den stormiga riksdagen 1840 ställdes H. jämte öfriga statsrådsledamöter under åtal för riksrätt. Med anledning af den beslutade ombildningen af statsrådet hade de redan förut tagit afsked, hvadan ständerna ej funno skäl att mot dem fullfölja något ansvarsyrkande. Saken skall emellertid hafva gripit H. så djupt, att han följande året nedlades på sjuksängen och afled på sin egendom Runstorp i Östergötland den 27 sept. 1841. Gift 1814 med Anna Margareta Maria af Sandeberg. 5. Hård, Gustaf, stallmästare. Född d. 22 maj 1654; sonsons sonsons son till H. 1. Föräldrar: öfverjägmästaren Erik Hård och Anna Krabbe. Vid några och tjugu års ålder förordnades H. till understallmästare hos Carl XI, som fann mycket behag i hans rättframma sätt och fritalighet och måhända äfven roades af hans originella väsen. Han var sedan konungens ständige kamrat vid hans långa och hastiga ridter och mottog knäböjande vid Carls dödssäng hans sista handtryckning. Äfven för Carl XII hade han varit lärare i ridkonsten och utnämndes samma år konungen uppsteg på tronen till hofstallmästare. Ehuru H. efter ridmästares sed icke klemade med sina elever, utan rätt ofta pröfvade både deras sadelfasthet och sinnesnärvaro, tyckte han dock, att den unge konungens beteende som ryttare var allt för vådligt och öfverdådigt. Då Carl varit ute på ett lifsfarligt äfventyr och blifvit nästan genom ett underverk räddad, grep den gamle stallmästaren sig an och skref till honom ett bref, hvari bland annat förekommer: »Gud han nu vist och tvenne gånger varit nådig och bevarat, men kommer man flera gånger, så är den högsta Guden excuserad, ty sannerlig för Gud har jag i min ungdom någon sett, som så oförvägit rider. -- Gud hafver skapat kreaturen oss menniskor till tjenst, och ej at bryta vår hals därföre.» 1699 köpte H. Kaflås säteri i Hömbs socken af Västergötland, uppträdde där som en driftig och klok landthushållare och lät från grunden uppbygga församlingens kyrka. Han hade således andra goda egenskaper än blott dem som ryttare, ehuru Tessin påstod att »han var mer än halfgalen». Föröfrigt beskrifves han såsom »en liten, ofantligt tjock man, med rödt och bredt ansikte, utstående