ögon och en snöhvit spansk peruk». Död d. 6 febr. 1714. Gift med friherrinnan Brita Stake. 6. Hård, Carl, militär, konstvän. Född i Viksta socken i Uppland d. 4 juni 1768; den föreg. kusins sonsons son. Föräldrar: kaptenen Alexander Magnus Hård och Eva Ulrika Leijel. H. inskrefs fyra år gammal som volontär vid Upplands regemente och erhöll sin löjtnantsfullmakt två år före utbrottet af finska kriget 1788. Han deltog med utmärkelse i de förnämsta därunder förefallande krigshändelser, isynnerhet till sjös, och utnämndes två år efter fredsslutet till kapten. Senare bevistade H. krigen i Pommern och Norge, där han som major gjorde sig synnerligen bemärkt vid stormningen af Liers skans och genom sin bragd förvärfvade sig svärdsordens storkors. Befordrad till öfverstelöjtnant vid regementet 1813, anförde han det i chefs ställe i bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig och utnämndes kort efter sistnämnda slag till öfverste i armén. Han bevistade sedermera fälttågen i Holstein och Norge och undfick 1816 fullmakt såsom chef för Upplands regemente, som han då tillhört i fyrtiofyra år. Hans sista militära befordringar voro till generalmajor 1822 och chef för 9:de infanteribrigaden 1825. Sina sista lefnadsår tillbragte H. för det mesta i Uppsala, där han afled d. 30 april 1840. Med den sanne krigarens mod förenade H. ett varmt sinne för skön konst, hvars skapelser han med frikostigt nit samlade omkring sig. Själf utmärkt kännare och mer än dilettant i målningskonsten, hade han isynnerhet i denna konstgren gjort rika samlingar, hvilka efter hans död skänktes till Uppsala universitet, där de, jämte den Stierneldska samlingen, bildade grundlaget för universitetets konstmuseum. Ogift. Hårleman, Carl, arkitekt, politiker. Född i Stockholm d. 27 aug. 1700. Föräldrar: intendenten för de k. trädgårdarna Johan Hårleman och Eva Johanna Baartz. H. utmärkte sig redan som barn för mycken vetgirighet och inhämtade, då fadern vid sitt tidiga frånfälle lämnat familjen i små omständigheter, genom vänners och gynnares omvårdnad grundliga insikter i franska och italienska språken, matematik samt rit- och byggnadskonst. Genom Tessins bemedling erhöll han af ständerna ett anslag för studier i utlandet och begaf sig 1721 till Paris, där han med framgång studerade arkitekturkonsten. Fyra år senare reste han till Italien, där han rätt länge uppehöll sig i Rom. Då han 1727 vistades i Venedig, mottog han Tessins kallelse att infinna sig i Sverige och under den gamle mästarens tillsyn öfvertaga det nu åter började byggnadsarbetet på Stockholms slott. Året därefter dog Tessin och intendentssysslan, som denne ensamt innehaft, delades så, att sonen Carl Gustaf efterträdde fadern som öfverintendent och H. blef hofintendent. Sedan den yngre Tessin inträdt i rådkammaren, befordrades H. 1741 till öfverintendent, och från denna tid hvilade på honom förnämligast det stora byggnadsföretaget. Han ägnade däråt hela sin uppmärksamhet och ledde det med så omsorgsfull beräkning, att det säges kostat långt mindre, än den summa, förslagskostnaderna upptogo. Hans andel i slottsbyggnaden var i synnerhet de båda östra flyglarna samt inredningen och möbleringen, hvilka arbeten drefvos med den skyndsamhet, att hofvet 1753 kunde inflytta. Af andra verk, till hvilka H. dels lämnat ritningar, dels själf ledt vid deras uppförande, må nämnas: Stockholms observatorium, Riksbankens hus vid Skeppsbron, Linnéanska orangeriet i Uppsala, lanterninerna till tornen i därvarande domkyrka, flyglarna vid Drottningholms slott, konsistoriihuset i Uppsala, flere kyrktorn, såsom i Linköping, Strängnäs o. s. v. Senare konstkännare hafva icke utan skäl anmärkt, att de tillbyggnader, Hårleman uppfört, föga öfverensstämma med de äldre konstverk, till hvilka de skulle höra. Men felet torde vara mindre hans än tidsandans, till hvars oförmåga af klar uppfattning af ett föregående tidehvarfs konstfordringar själfva Nicodemus Tessin skattade genom påtagliga misstag. Af sin egen tid åtnjöt H. emellertid stort anseende och betraktades såsom Sveriges då varande störste mästare i byggnadskonst. H. deltog äfven lifligt i sin tids politiska lif, med hela sin själ knuten till det parti, Hattarnas, hvars praktlystnad var i så hög grad gynnsam för hans byggnadsplaner. Redan 1738 var han i mindre sekreta deputationen ifrigt verksam för Mössrådets störtande och var vid 1742--43 års riksdag en af de få, som med kraft sökte rädda sitt parti från de hotande efterräkningarna från det så lättsinnigt började ryska kriget. I riksdagens senaste skede erhöll han plats i sekreta utskottet, hvilket förtroende förnyades vid alla efterföljande riksdagar. Genom sin hustru, som var Lovisa Ulrikas synnerliga gunstling, infördes han i kronprinsparets intimaste vänkrets och konspirerade med dem mot Mössorna vid 1746--47 års riksdag, till sin föga heder ådagaläggande en höggradig förföljeselusta mot de slutligen besegrade motståndarna. Han uppsattes ock på rådsförslag, hvilket han dock afböjde. Det var ock ur H:s penna, sekreta utskottets förslag om riddarordnar härflöt, och han blef ock den förste ordensceremonimästaren. I likhet med flertalet af sitt parti, söndrade han sig snart efter Adolf Fredriks tronbestigning från hofvet och motarbetade vid 1751--52 års riksdag sekreta utskottet dess planer å utvidgad konungamakt. Han dog snart därefter d. 9 febr. 1753. Som författare uppträdde äfven H. med några dagböcker och resebeskrifningar. Gift 1748 med grefvinnan Henrica Juliana von Liewen, ett kvickt och vittert fruntimmer, som misstänktes ha sitt finger med i »Ärlig Svensk», och på sin tid var en af hofvets stjärnor. 1. Hägg, Axel Herman, akvarellmålare, etsare. Född d. 10 nov. 1835 å Katthammarsvik på Gottland. Föräldrar: landtbrukaren och trävaruhandlaren Axel