befordrades H. till kyrkoherde i Skellefteå och inkallades till led. af Vet.-akad. Han förordnades två år senare till prost öfver Skellefteå kontrakt, var prästeståndets fullmäktig under riksdagarna 1755, 65, 69 och 71 samt undfick 1772 teol. doktorsvärdigheten. Död i Skellefteå d. 14 juni 1784. Utom nämnda beskrifning har H. lämnat flere arbeten öfver Lappmarken och norra Sverige, såsom Om orsakerna hvarföre säden mera skadas af köld på somliga orter i Westerbotten än på andra, 1755; Om landtmannanäringarne i Westerbotten I, besynnerligen i Skellefteå sokn, 1765; Missionsförrättningar i Lappmarken 1741 och följande år, 1774; skrifvit en förklaring öfver Lutheri Cateches på lappska, 1748, samt tjugu psalmer i den år 1744 tryckta Lappska Psalmboken, m. m. Gift 1: 1743 med Katarina Fjellström och 2; 1769 med Magdalena Tavelin. Höijer och Höjer. Från Bremen härstammande tysk adlig släkt, hvilken tagit sig namn efter godset Höijendorff och på grund af religionsförföljelserna invandrade till Sverige under Johan III:s regering. Af släktmedlemmarna skrifver sig en del Höijer, andra Höjer. 1. Höijer, Benjamin Karl Henrik, filosof. Född på Klingsbo i Stora Skedvi socken i Dalarne d. 1 juni 1767. Föräldrar: bataljonspredikanten, sedermera kyrkoherden i Kumla i Västmanland, Henrik Höijer och Sofia Margareta de Brenner. Med de utmärktaste loford från Västerås läroverk blef H. vid sexton års ålder student i Uppsala och tog den filosofiska graden därstädes 1788. Sedan han följande året utgifvit och ventilerat en akademisk afhandling: Quid artibus elegantioribus mores debeant, kallades han till docent i praktisk filosofi och utnämndes 1798 till philos. teor. et pract. adjunkt. I följd af sina frisinnade åsikter och såsom medlem af det kotteri -- »juntan» -- som af åtskilliga yngre universitetsmedlemmar i Uppsala bildats på 1790-talet, betraktades H. med stort misstroende af regeringen och blef jämt förbigången vid sina ansökningar om befordran. Omsider utnämndes han 1809 till professor i teoretisk filosofi och kom genom de förändrade åsikter, revolutionen framkallat, i besittning af den lärostol, till hvilken han såsom landets förste tänkare länge ansetts själfskrifven, och hvarpå han redan genom sina tidigare forskningar såsom filosof förvärfvat sig ett rättmätigt anspråk. Det var emellertid helt kort han fick verka på sin nya plats och sprida en förökad glans öfver det lärosäte, han så länge tillhört, ty han dog i Uppsala redan den 13 juni 1812. Genom sin kritik och sina förträffliga afhandlingar i filosofi och konstlära har H. utöfvat ett stort inflytande på sin tids ideella utveckling och kraftigt bidragit till den litterära och politiska brytning, hvarunder det nya tidehvarfvet danades. Af de i hans Samlade skrifter (del. I--V, 1825--27), införda afhandlingar, nämna vi: Om de gamles och de nyares vitterhet och vältalighet i jämförelse med hvarandra; Om ett pragmatiskt afhandlingssätt i historien; Öfversikt af skrifter, hörande till den franska revolutionens historia; Försök att förklara upphofvet till skön konst; Den sköna konstens filosofi; Idéer till den sköna konstens historia; Anmärkningar hörande till prosodi och versifikation, samt af hans mera strängt filosofiska skrifter: Om anledningen, hufvudinnehållet och de senare framstegen och förbättringarna af den kritiska filosofien; De systemate; Om åskådning samt Afhandling om den filosofiska construktionen, hvilken anses som hans yppersta arbete. Hans skriftspråk, bestämdt, klart och flärdlöst, är både på svenska och latin ett mönster af vetenskaplig stil, ehuru man anmärkt, att han alltför mycket användt främmande ord, i stället för att skapa en egen, svensk, vetenskaplig terminologi. I sina muntliga föredrag och såsom lärare var H. i alla hänseenden utmärkt. Hans föreläsningar, som höllos utan annat koncept än små skrifna lappar, på hvilka han i få drag tecknat tankegången, flöto jämt och stilla, som en djup, spegelklar flod, utan att föreläsaren behöfde söka efter ett ord eller afbryta en mening. Hans röst ägde ett synnerligt välljud och genom olika förändringar i densamma betonade han mer och mindre de långa meningarna i sitt föredrag, hvarigenom detta blef i hög grad klart och tydligt. H., som utgått ur Kants skola, ansåg tidigt och oberoende af Fichte, att Kant, som han alltjämt beundrade såsom den förste af alla filosofer, dock icke gifvit sin filosofi systematisk enhet, hvadan H. sökte bygga vidare på Kants grund. Han ställde sig under detta arbete i rapport med Fichtes och Schellings tänkande, men bibehöll sig själfständig i sitt förhållande till dem, dock visar hans tankearbete närmast släktskap med Fichtes. Han har i sina viktigaste afhandlingar ådagalagt sin ståndpunkt såsom genomfördt transcendentalt idealistisk, i det han förkastar Kants lära om en verklighet utom medvetandet och fattade medvetandet såsom grund ej blott för kunskapens form utan ock för dess innehåll. H. står såsom den nyare tidens främste föregångsman i svensk kultur. Hans bedrift var att gent emot den föregående tidens åskådningssätt grundlägga en idealistisk uppfattning i Sveriges andliga lif. Ogift. 2. Höijer, Josef Otto, universitetslärare, filolog. Född d. 25 aug. 1775 i Kumla socken i Västmanland; den föregåendes halfbror, i faderns senare gifte med Johanna Elisabet Bergenstierna. H. blef student i Uppsala 1790 och promoverades till magister 1800. Kallad sistnämda år till docent i romerska litteraturen, utnämndes han 1802 till adjunkt i grekiska och österländska språken och befordrades 1815 till professor i grekiska. H:s minne fortlefver i akademiens häfder förnämligast genom den frikostiga donation, medelst hvilken lön bereddes för en adjunkt i grekiska litteraturen. Hans efterlämnade arbeten utgöras af några disputationer samt en öfversättning af