1. Höpken, Daniel Niklas von, ämbetsman, politiker. Född på Melau i Bremen d. 9 mars 1669. Föräldrar: Nikolaus von Höpken och Anna Margareta von Greiffencrantz. H. hade i flera år tjänat vid tyska expeditionen i k. kansliet i Stockholm och där stigit till referendariisekreterare, då han 1714 utnämndes till statssekreterare vid kammarexpeditionen, hvarifrån han 1716 förflyttades till upphandlingsdeputationen. Han var i början väl anskrifven hos Arvid Horn och sedermera hos hans motståndare Görtz, och framdrogs först af den ene och sedan af den andre. Efter Carl XII:s död sökte H. trygga sig för efterräkningar genom att vinna Ulrika Eleonoras ynnest, hvilket ock i den grad lyckades, att han under de täta ombytena af kanslipresident under året 1719 utöfvade ett bestämmande, om ock föga gagneligt, inflytande å utrikespolitiken. Den fiendskap mellan H. och Arvid Horn, som vid denna tid utvecklades, manade honom att, sedan denne kommit till styret, vid 1723 års riksdag liera sig med det holsteinska partiet. Men sedan detta vid 1726--27 års riksdag blifvit i grund besegradt af Horn, måste Höpken afgå från sin plats i kansliet för att intaga presidentstolen i kommerskollegium, å hvilken han verkade till sin död i Stockholm d. 26 april 1741. Han fortfor dock att bakom kulisserna drifva en ifrig politisk propaganda, i främsta rummet riktad på Arvid Horns störtande, och kan räknas såsom den egentlige grundläggaren af Hattpartiet, den där, understödd af franskt guld, ej försmådde att genom smädeskrifter mot motståndarna bearbeta det allmänna tänkesättet. Efter Hattpartiets seger hugnades ock H. 1739 af sekreta utskottet mod en belöning af 8,000 daler s. m. H. räknades som en intrigör af första rangen. Kall, slug och inbunden, förenade han härmed stor människokännedom och förmåga att snabbt bedöma föreliggande omständigheter, aldrig i bryderi för lämpliga utvägar och föga nogräknad om medlen. Språket behärskade han fullständigt och ansågs vara en mästare i att så använda detsamma, att orden dolde de verkliga tankarna. Gift 1: 1703 med Anna Katarina König, 2: 1709 med friherrinnan Eleonora Lindhjelm. 2. Höpken, Anders Johan von, statsman, vältalare. Född i Stockholm d. 31 mars 1712; den föreg. son i andra giftet. Student i Uppsala 1728, arbetade H. 1730--32 i svenske ministerns kansli i London och anträdde efter tidens sed 1732--34 en studieresa till åtskilliga utländska länder. Efter hemkomsten tjänstgjorde han i kansliet, men fiendskapen mellan fadern och Arvid Horn gjorde denna verksamhet allt annat än angenäm och H. hade redan försäkrat sig om en kammarjunkaretjänst hos hertigen af Pfalz-Zweibrücken, då sakernas utveckling vid 1738--39 års riksdag gaf en helt annan riktning åt hans framtidsplaner. Ryktet om hans framstående begåfning och faderns ställning inom Hattarnes läger banade nämligen den unge mannen väg till såväl sekreta utskottet som dess viktiga mindre sekreta deputation, där han verksamt bidrog till sitt partis seger. Han belönades ock 1739 med anställning som kanslijunkare i kansliet, med hvars viktigaste brefväxling han betroddes. Vid 1740--41 års riksdag, då han åtnjöt liknande förtroende som vid föregående, tjänstgjorde han äfven som biträde åt det »sekretissimum», som förberedde det olyckliga ryska kriget. För hans räkning tillskapade ock sekreta utskottet 1741 en andre expeditionssekreterareplats i kansliet och s. å. förordnades han att i fält medfölja befälhafvaren Lewenhaupt som eventuellt biträde vid de fredsförhandlingar med Ryssland, hvilka de sangviniska Hattarne beräknade som en mogen frukt åtfölja de på förhand gifna segrarne. När dessa ej allenast uteblefvo utan förvandlades i sin rena motsats, fick H. vid 1742--43 års riksdag hålla sig i bakgrunden, men inkom dock vid dess slut i sekreta utskottet. Händelsernas utveckling gaf dock snart åter hans parti vind i seglen, och H. själf bragtes vid 1746--47 års riksdag fram i första ledet. Såsom åter medlem af sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation var det nämligen han, hvilken såsom svar på kränkande inblandningar i våra inre förhållanden af ryske ministern von Korff genomdref en af sig författad »nationell förklaring», hvari ständerna förklarade, »att de af fri vilja valt Adolf Fredrik till tronföljare samt att de med lif, blod och egendom skulle försvara honom och hans bröstarfvingar». Antagandet af denna »förklaring» drog ett bredt streck öfver de ryska planerna att medelst Mössornas förande till makten tillförsäkra sig ett varaktigt inflytande i Sverige, och tacksamheten mot Höpken från majoritetens sida var ock nog stor att, trots H:s relativt unga år och jämförelsevis underordnade samhällsställning, bana honom väg till riksråd i dec. 1746. Vid riddarordnarnas instiftelse 1748 blef han serafimerriddare och kallades efter Tessins afgång 1752 att som kanslipresident öfvertaga högsta ledningen af Sveriges yttre politik, hvilket dock ej slog fullt väl ut. H. var nämligen alltför mycket böjd att som den fint bildade mannen filosofiskt betrakta händelserna för att äga nödig handlingskraft och beslutsamhet i kinkiga situationer. Det var ock efter mycket vacklande, som H. 1757 biträdde det gagnlösa pommerska kriget, hvars svårigheter torde än yttermera skärpt de tvifvelsmål om gagneligheten af Hattarnes både yttre och inre styrelseprinciper, H. redan förut ådagalagt. Sålunda började han alltmera närma sig England och uttalade sig för friare åsikter å näringspolitikens område. Missnöjet med kriget var vid 1760--62 års riksdag så starkt, att H., för att undvika att blifva afskedad från sina poster, själf anhöll om sitt entledigande, hvarefter han, delande sin tid mellan studier och landtbruk, tillbragte densamma i det enskilda lifvets lugn å sin gård Ulfåsa i Östergötland till 1773, då han på Gustaf III:s enträgna uppmaningar förmåddes att åter intaga