en plats i rådet. På denna post ådrog han sig uppmärksamhet genom sina skarpa anmärkningar mot Gustaf III:s i ganska frisinnad anda affattade förslag till ny tryckfrihetsförordning, hvilken dock icke desto mindre utfärdades af konungen 1774. H. ville nämligen från granskning undantaga den egentliga politiken. När det senare 1780 visade sig, att Gustaf III:s frihetskärlek fördunstade vid första skarpare kritik, blef det kärt för H. att påminna om sina föregående uttalanden, och härigenom skärptes yttermera det bristande samförståndet mellan konungen och H., som städse känt sig missnöjd med, att de lagliga rådgifvarnas mening visat sig ofta betyda föga eller intet för konungen gentemot gunstlingars och smickrares. Han begärde därför 1780 sitt afsked, men lefde till den 9 maj 1789, vid sin bortgång den äldste serafimerriddaren och den äldste i Vetenskaps- och Vitterhetsakademierna. För båda dessa institutioner hade han varit en bland stiftarne samt Vetenskapsakademiens förste sekreterare och Vitterhetsakademiens förste direktör. Vid Svenska akademiens instiftelse var H. den förste, som där intog sin plats bland de tretton ledamöter, Gustaf III själf förbehållit sig att utnämna, en utmärkelse så mycket mer berättigad, som den inkallade i vår vitterhets häfder intager en plats icke blott såsom sin tids, utan äfven såsom en bland vårt lands största vältalare. Hans tal och äreminnen öfver A. Celsius, Hårleman, C. G. Tessin, Ekeblad m. fl. utmärka sig genom språkets prakt och renhet samt genom tankedjup och skärpa. Stilen är bildad efter klassiskt mönster och H. har blifvit kallad »Sveriges Tacitus». En vald samling af hans skrifter utgafs 1890 i två band af Carl Silfverstolpe. 1760--64 var han Uppsala akademis kanslär och erhöll 1762 greflig värdighet. Gift 1: 1744 med grefvinnan Ulrika Eleonora Sparre och 2: 1754 med friherrinnan Wilhelmina Ribbing, hade han i detta andra gifte dels sonen Anders Johan, f. 1765, död 1826 såsom f. d. fänrik, med hvilken hans ättegren utslocknade, dels dottern Eleonora Vilhelmina, gift med den bekante oppositionsmannen under Gustaf III, Carl de Geer af Leufsta (se sid. 226). Öfver H. är författad en utförlig lefnadsteckning af L. G. de Geer, och intagen i dennes »Valda skrifter». 3. Höpken, Carl Fredrik von, ämbetsman, politiker. Född d. 19 aug. 1713; den föregåendes broder. Utsänd 1732 i sällskap med E. Carleson (se sid. 164) af kommerskollegium för att samla upplysningar om den levantiska handeln, företog sig H. att i förening med sin kamrat i Konstantinopel ingå underhandlingar med Bonneval, åsyftande ett svenskt-turkiskt förbund. Sedan sekreta utskottet 1734 gifvit sin sanktion åt de unga männens på eget bevåg började underhandlingar, förordnades H. i dec. 1734 till svensk chargé d'affaires i Konstantinopel och 1738 till envoyé extraordinaire å samma plats, å hvilken han 1739 lyckades åstadkomma ett försvarsförbund med Turkiet. 1744--47 var H. svensk minister i Köpenhamn och kallades sistnämnda år till sekreterare i krigsexpeditionen. Genom släktförbindelser och tendenser knuten till Hattarnes läger, skyndade H. ock att vid riksdagarna ställa sitt inflytande till deras förfogande och gjorde sig snart känd som en af deras förfarnaste partigängare. Vid de tre riksdagarna 1751--62 medlem af sekreta utskottet, uppfördes han vid 1755--56 års riksdag icke mindre än fyra gånger å rådsförslag, men blef städse af konungen förbigången, såsom en synnerligen misshaglig person. Det rådande partiet hugnade honom i stället med ordförandeskapet i bankofullmäktige, som han utöfvade till 1762, och utverkade hans utnämning till president i kammarkollegium 1757. Han var ock af franske ministern betrodd med utdelning af de penningmedel, med hvilka man sökte tillförsäkra framgång åt det med Frankrike förbundna Hattpartiet. Oaktadt H. vid 1760--62 års riksdag af hatet till Pechlin, hvars ränker han tillskref broderns fall, bragtes att anknyta förbindelser med Mössorna, återvände han dock snart till det politiska läger, med hvilket han och hans släkt var knuten med så starka band. Man återfinner honom ock vid 1769--70 års riksdag å sin gamla plats i sekreta utskottet i Hattarnes främsta led och vid början af 1771 års riksdag åtnjöt han förtroendet att vara en af de tre förtroendemän från Hattarnes sida, hvilka å Gustaf III:s initiativ sökte åvägabringa försoning mellan Hattar och Mössor. 1767 förflyttad till president i kammarrevisionen, tog han s. å. afsked från denna befattning. Död i Stockholm d. 12 okt. 1778. Gift 1741 med Petronella Constantia Leytstar (från Holland), är H. stamfaden för den nu lefvande ättegrenen i Sverige. 4. Höpken, Carl Otto von, diplomat, politiker. Född 1715 i Slesvig; den föregåendes kusin. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Carl Otto von Höpken, broder till H. 1, och hans maka, född Ebers. H,. som 1738 kom till Sverige, ingick på den diplomatiska banan och blef 1739 kommissionssekreterare i Köpenhamn, hvarifrån han 1745 öfverflyttades till Paris. 1749--54 var han ministre plénipotentiaire och 1754--55 samt 1758--65 envoyé extraordinaire vid kur-sachsiska och polska hofven. Efter att 1767 erhållit statssekreterares fullmakt utnämndes han 1769 till president i Wismarska tribunalet. H. deltog äfven verksamt i sin tids politiska lif, i likhet med sina fränder tillhörande Hattarnes läger. Att han som ledamot af sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen vid 1755--56 års riksdag gjort det rådande partiet stora tjänster, kan man bland annat förstå af den omständigheten, att han tillerkändes en gratifikation af 3,000 riksdaler specie, på grund af att han hemrest för att bevista riksdagen. Vid 1769--70 års riksdag var han åter medlem af sekreta utskottet och uppfördes å riksrådsförslag. Vid 1771--72 års riksdag blef han genom Mössornas ingripande från sådant utesluten. H., som 1771 erhöll friherrlig värdighet, afled ogift i Wismar d. 7 mars 1782.