Höppener, Per Johan, politisk skriftställare. Född d. 2 mars 1725 i Linköping. Efter föregående studier i Lund inskrefs H. vid universitetet 1745 och blef filosofie magister i Greifswald 1749. Följande år blef han e. o. tjänsteman i riksarkivet i Stockholm, hvarest han 1752 befordrades till kanslist. Han tjänstgjorde äfven i Svea hofrätt, men lämnade redan 1759 ämbetsmannabanan med assessors titel. Under tiden hade han 1754 utgifvit Förtekning uppå alla Kongl. Placater etc., som ifrån år 1522 till och med 1750, på Kongl. befallning af trycket serskilt utgångne äro, som fördelaktigast vittnar om H:s flit och intresse som bibliograf. Han hade redan vid denna tid ägnat sig åt politiken och under 1755--56 års riksdag författat en del partiskrifter i Mössornas anda. Vid sidan af detta sitt författareskap ägnade sig H. åt juridiken och blef en anlitad advokat. Vid 1760--62 års riksdag anses H. vara fader till flera af de häftigaste memorialen mot Hattrådet och skall därjämte tillhandagått Nordencrantz med råd och upplysningar i hans fäjd mot »växelvinglarne». Efter Gustaf III:s tillträde till regeringen blef H. hans handgångne man och åtnjöt en pension ur hans privata kassa. Sitt gamla hat mot »växelvinglarne» blef han dock trogen och gaf detsamma bl. a. utlopp i två 1774 utgifna broschyrer, Bondecuren för den sjuka rikskroppen och Negotiorum gestio, båda skrifna i ett häftigt och deklamatoriskt språk. Samtidigt hvässade han, under sign. Hannibal, sin penna till tryckfrihetens försvar gent emot Svea hofrätts utlåtande med anledning af konungens förslag till en frisinnad tryckfrihetsförordning. Trots rådet nästan enhälligt delade hofrättens betänkligheter, utfärdade dock konungen författningen d. 26 april 1774. Med anledning af åtskilliga ovarsamma uttryck mot diverse myndigheter i H:s anhållan att få trycka hofrättens öfverläggning i ämnet, invecklades han i en långvarig process, som slöt med för H. obetydliga böter, men under tiden hade han fått tillfälle att utslunga djärfva invektiv mot sina fiender »aristokraterna» och att för allmänheten spela en roll af ädel frihetsmartyr. Han fortfor äfven senare att gå konungen tillhanda med broschyrers författande, men så småningom synes, om också icke en direkt brytning, dock kallsinnighet uppstått dem emellan. Alltjämnt gaf han allmänheten del af sina åsikter i politiska och ekonomiska frågor, i de sistnämnda röjande för sin tid mindre vanliga insikter. Tyvärr lade dock hans häftiga lynne och otyglade processlystnad bestämda hinder i vägen för honom att göra sig gällande, liksom ett visst dunkel hvilar öfver hans personliga karaktär. Sina sista år framlefde H. i ganska bekymmersamma förhållanden och afled å Dufnäs d. 5 jan. 1802. Gift 1754 med Rebeeka Amnäus. Hörberg, Per, målare. Född d. 31. jan. 1746, på gården Öfra Ön i Virestad socken af Småland, där fadern, Åke Hörberg, var soldat. H:s medfödda kärlek för den bildande konsten röjde sig redan i barnaåren, då han med växtsafter, krita och kol tecknade sina fantasibilder på näfver och berghällar, eller i ett stycke furubark sökte att med täljknifven efterapa de groteska bilder, han sett kring altartaflan i sockenkyrkan. Hans första försök att blifva antagen i målarelära i Växjö misslyckades, emedan han, tvungen af sin fattigdom, tagit reserv för faderns nummer och mästaren icke ville hafva en lärling, som hvilken stund som helst kunde kommenderas ur hans tjänst. Ändtligen 1762 hade fadern förmått anskaffa de tio daler, som erfordrades för hans lösköpande, och nu begynte för H. de efterlängtade läroåren i Växjö. Undervisningen inskränkte sig dock helt enkelt till färgrifning och anstrykning, utom om söndagseftermiddagarna, då mästaren skulle lära gossarna teckning, hvari han likväl själf hade föga skicklighet. Efter en gesällresa till Göteborg erhöll H. landshöfdingens fullmakt och nedsatte sig i sin hembygd som häradsmålare och torpare. Han gifte sig 1769 med en tjänstpiga Maria Ersdotter och lifnärde sig, då målarearbete fattades, med att göra schatuller, slädar och husgerådssaker. 1776 kunde han emellertid bygga sin egen stuga med skylt, som visade hans yrke. 1783 fick han tillträda ett fjärdedels hemman, så att han var befriad från det värsta slitet. Under allt detta föresväfvade honom, om än dunkelt, hans kallelse och alla hans ansträngningar gingo ut på att få komma till Stockholm och inhämta konsten vid målareakademien. Omsider såg han sina önskningars mål närma sig. Han begaf sig nu till Stockholm, där han omhuldades af Tempelman, Pilo och den rike Suther. De förre beredde honom ett litet understöd och den senare köpte några af hans taflor. Efter två månaders vistelse i Stockholm, där han flitigt ritade, begaf han sig hem, på hösten. Först i slutet af okt. 1784 kunde han åter resa till Stockholm, där han besökte akademiens läroverk och följande året exponerade en tafla och ritningar samt erhöll en tredje medalj. Vid ett nytt besök i Stockholm 1787 fick han andra medaljen. Följande år köpte han sig ett fjärdedels hemman Olstorp under Finspong. Under sommaren reste han ut och målade altartaflor eller utförde sådana hemma. Han hade en massa af beställningar och blef 1796 led. af målareakademien med titel hofmålare -- en utmärkelse, som han aldrig kunde tåla -- och fick, genom kronprinsen Carl Johans förord, 1812, en pension på 100 riksdaler. Under sina sista år bodde H. hos sin äldste son i undantag vid gården Falla i Östergötland, där han på ett berg byggt sig en verkstad. »H:s måleri står ännu till stor del kvar på allmogekonstnärlighetens ståndpunkt, ehuru det visserligen visar en ovanligt hög, nästan unik, grad af folkets begåfning och skicklighet; och såsom H. alltjämt i oerhörd produktivitet utöfvade målareverksamheten, kunde han icke alltid höja sig öfver handtverkets nivå.