sysselsatte sig med läsning, särdeles af de bland allmogen vanliga uppbyggelseböckerna af Luther, Arndt, Nohrborg o. dyl. Efter hand kom han till öfvertygelsen, att de i många saker icke öfverensstämde med Guds ord. Under en affärsresa 1843 till Helsingland gjorde han bekantskap med där varande »läsare» och företog sig att bland dem uppträda som lärofader. Fältet för hans omvändelsenit var i början Alfta socken, hvarifrån rörelsen spridde sig till Forssa, där Erik J. 1844 bosatte sig och från en vanlig predikant med ens framstod såsom gudasänd profet. Under detta hade han med klokhet och försiktighet skilt sina anhängare från de egentliga läsarne och började så småningom framställa sin nya lära, hvars hufvudsakliga dogmer voro, »att de trogna» -- Erik Janssons lärjungar -- »icke kunde synda, emedan Kristus borttagit deras synd; att de äro fullkomliga, liksom deras fader i himmelen; att de icke äro i behof af syndabekännelse; att de icke förnimma någon begärelse till det onda eller inre frestelse, utan äga en ostörd samvetsfrid och fröjd i den heliga ande; att Erik J. är sänd af Gud och allt hvad han förkunnar är Guds ord; att de som tro på honom behöfva ej pröfva sig själfva, ty skulle de tro, att de hade synd, så hade de också synd; och slutligen, att de som ej tro på Erik J. äro fördömda.» På samma gång han framhöll sina egna lärosatser, förkättrade och fördömde han kristna religionens utmärktaste kyrkolärare, såsom Luther och Arndt, och slutligen, för att göra separatismen fullständig, påbjöd han att deras och flera andra författares skrifter skulle brännas. I juni 1844 företogs för första gången en sådan autodafé hos bonden Anders Olsson i Tranberg, där ej blott Luthers, Arndts, Scrivers, Nohrborgs m. fl. skrifter brändes, utan jämväl psalmbok, katekes och alla slags nykterhetsskrifter. Kort därefter blef Erik J. efter en formlig batalj mellan kronobetjäningen och hans anhängare fängslad och inställd till kansliförhör i Västerås. Här, liksom senare inför domkapitlet i Uppsala, dit han förpassades efter en ny bokbränning, försvarade han sig med satser ur bibeln och undvek försiktigt att ingå i något slags redogörelse för innehållet af sin lära, hvarför han frikändes. Sedan förvillelsen spridt sig till Dalarne och lärosystemet blifvit inmängdt med en god portion kommunism, beslöt sekten på uppmaning af sin profet, att utvandra till Amerika och där i socialistisk kärlek och sämja -- uppbygga det nya Jerusalem. Utflyttningen företogs 1846 till Illinois och inom den nya kolonien, som efter Erik J:s födelseort fick namnet Biskopskulla (Bishopshill), blef Erik J. nu den oinskränkte härskaren. Emellertid saknades ingalunda anledningar till missnöje och kif inom den nya brödraförsamlingen och profeten begynte, i den mån fjällen föllo från den bedragna hjordens ögon, allt tydligare framstå som en uppenbar bedragare. Under pågående rättegång inför domstolen i Illinois med en af sektens medlemmar, uppdrog denne en pistol och nedsköt Erik J. d. 30 maj 1850. Sju styresmän öfvertogo ledningen af kolonien, som först blomstrade, men sedermera upplöstes. I strid mot sin lära om fördömligheten af allt mänskligt skriftställeri i religiösa ämnen, hade Erik J. själf utgifvit flera skrifter, såsom: En härlig beskrifning på människans tillväxt, då hon helt är, enligt Johannes 15 Cap., inympad uti det sanna vinträdet Christo; Ett afskedstal till alla Sveriges innevånare, som har föraktadt mig, den Jesus hafver sändt etc.; Några Sånger samt Böner författade af Erik J.; en katekes o. s. v., hvilka trycktes på eget tryckeri i Söderala. Jansson, Eugen Fredrik, landskapsmålare. Född i Stockholm d. 18 mars 1862. Föräldrar: posttjänstemannen F. F. Jansson och Eugenia Hedman. J. var 1881--82 elev af Perséus och konstakademien, men är för öfrigt en »selfmade» man. Efter att först ha målat stilleben, har han sedermera uteslutande ägnat sig åt stämningslandskapet. Det är framför allt Stockholm och dess omgifningar i afton- och morgonbelysning eller i natt och månsken, »J. sett med en drömmares och poets ögon och återgifver med ett starkt subjektivt tycke. Han utmärker sig för en impressionistisk summarisk bredd samt en utpräglad förkärlek för de blåa tonerna och de mjukt beslöjade fuktiga dunsterna och matta dagrarna.» Hösten 1896 anordnade J. i Stockholm en separatutställning, som var många till stor glädje och andra till lika stor förargelse. I konstnärsförbundet har J. länge varit en af de ledande. Ogift. Jansson, Hans, riksdagsman. Född i Låbyn i Mo socken på Dal d. 7 jan. 1792. Föräldrarna voro bondfolk. Utan annan underbyggnad, än hvad han med sitt eget goda hufvud kunnat inhämta, antogs Hans J., sexton år gammal, till klockare i sin födelsesocken. Denna befattning innehade han till 1822, då han gifte sig med Brita Maria Gullicksdotter, dotter af en häradsdomare, och flyttade till ett svärfadern tillhörigt hemman i Bräcketorp i Edsleskog, hvilket han genom omtanke och arbetsamhet ansenligen förbättrade. Vid 1828 års riksdag var han första gången närvarande såsom representant för Tössbo härad och vann redan då allmänt förtroende för sitt ljusa omdöme och redbara karaktär, ehuru han ännu icke var bland de mera framstående eller ledarne inom bondeståndet. Till den nästföljande riksdagen 1834 valdes han till ombud för Tössbo och Vedbo domsaga och ställdes nu inom sitt stånd i afseende på inflytande och anseende vid sidan af Anders Danielsson. Som hans åsikter, liksom dennes, gingo i frisinnad riktning, var det regeringens afsikt att vid 1840--41 års riksdag neutralisera honom genom att anförtro honom talmansklubban. J. motstod dock anbudet och blef i stället som ledamot af konstitutionsutskottet i tillfälle att verksamt bidraga till den frisinnade prägel, som utmärkte denna riksdag. Sedan Oscar I kommit till styret, fann J. Ej