längre någon betänklighet mot att låta utse sig till talman och fungerade i denna egenskap vid 1844--45 och 1847--48 års riksdagar samt var äfven medlem af den 1845 tillsatta representationskommittén. 1834--48 var han sitt stånds fullmäktig i riksgäldskontoret. Som ett vedermäle af sitt välbehag tilldelade konungen honom en guldmedalj, under det att det svenska folket såsom ett uttryck af sin aktning gjorde en allmän insamling, hvarigenom Hans J. kom i tillfälle att utbyta det obetydliga Bräcketorp mot en bättre egendom, S. Skarbol, där han afled d. 1 febr. 1854. Vid bondeståndets plenum d. 11 i samma månad höll förre vice talmannen Nils Persson till hans minne ett tal, hvarefter ståndet enhälligt förenade sig i Nils Perssons anförande, hvilket togs till protokollet. Jansson, Maria, »Kisamor». Född d. 6 juni 1791 på hemmanet Kvarntorp i Hardemo socken i Nerke, där fadern, en bonde vid namn Jan, allmänt kallad »Läke-Jan», slagit sig på läkarekonsten och tillhandagick allmogen i orten vid behandlingen af de vanligare sjukdomarna. Dagligen vittne till faderns utöfning af sitt själftagna läkareyrke, väcktes hos henne hågen att vara honom behjälplig vid hans kurer, hvarpå fadern dock ej ville ingå. I stället tvang han henne att ingå gifte med en ung hemmansägare Anders Olsson, då med detsamma den praktik, hon på egen hand börjat, lades å sido, tills det mindre lyckliga äktenskapet genom skilsmässa upplöstes. Hon återtog då sin läkareverksamhet och nedsatte sig 1814, på inbjudan af två förmögna fröknar, på en egendom Flytthem i Horns socken i Östergötland. Nu växte med förvånande hastighet hennes rykte, och emedan hon tog sin medicin från det på två mils afstånd liggande Kisa, eller kanske snarare därför att det var den sista gästgifvaregården som de resande hade att passera, var det under benämningen »Kisamor», hon blef rikskunnig. Till och med från hufvudstadens förnämsta kretsar anlände personer för att hos henne söka råd och hjälp för sina krämpor. Detta föranledde henne att 1825 besöka Stockholm, då hon efter föregången pröfning erhöll sundhetskollegii tillstånd att utöfva läkarekonsten. Förklaringen, icke till hennes rykte utan till hennes verkliga framgångar som praktisk läkare, måste sökas i hennes medfödt klara förstånd, fina instinkt, läkareblick, eller hvad man vill kalla det, och som till någon del ersatte bristen på teoretisk underbyggnad. Också voro hennes läkemedel mycket enkla och ej, såsom andra kvacksalvares, vådliga för hälsan. Att hon rikligen belönades för sina medicinska åtgöranden, kan slutas däraf, att hon vid sin död, d. 27 febr. 1842, efterlämnade en ganska betydlig förmögenhet. Hon hade våren 1829 af sina båda här ofvan nämnda välgörarinnor, fröknarna Hellvegh, erhållit dispositionsrätt till lägenheten Katrineberg vid Horns kyrka, där hon, liksom ock i det närbelägna fattighusets öfre våning, mottog de sjuka. Janzon, Johan Kristian (sign. Spada), tidningsman. Född i Stockholm d. 9 juli 1853. Föräldrar: grosshandlaren Johan Janzon och Inga Christina Olander. Student i Uppsala 1871 har J. allt sedan 1874 varit Stockholms Dagblads utrikeskorrespondent och från 1879 dess Pariskorrespondent. 1876--78 var han tidningens krigskorrespondent i Turkiet, 1882 i Egypten och 1897 i Grekland. Den talangfulle journalisten, som under årens lopp lämnat särdeles upplysande redogörelser från Paris och Frankrike i allmänhet samt med förkärlek behandlat den svenska konsten därstädes under dess utvecklingsperiod på 1880-talet, har rest i, utom alla europeiska länder, äfven asiatiska Turkiet och Nordafrika. J. är sedan 1894 ledamot af »Syndicat de la presse étrangère» i Paris och sedan åtskilliga år dess vice president, var 1894--95 Publicistklubbens representant i den internationella presskommissionen och är sedan 1896 en af sekreterarne i pressföreningens centralkommitté. J. utgaf 1881 i bokform Ströftåg i Orienten. Ogift. Janzon, Per Adolf, operasångare. Född d. 4 nov. 1844 i Norrköping. Föräldrar: fiskhandlaren Adolf Janzon och Margareta Olofsson. Efter att en kort tid varit sjöman, blef J. student i Uppsala 1863 och läste därefter på fil. kand.-examen. Men efter några år slog han studierna ur hågen för att ägna sig åt teatern och erhöll undervisning i sång af A. Willman. J. var sedermera engagerad vid k. teatern i Stockholm från 1870 till sin död d. 20 okt. 1889. Bland hans partier märktes: Leporello i »Don Juan», Dulkamara i »Kärleksdrycken», Gil Pèrez i »Svarta dominon», Löparnisse i »Värmländingarna», Vulcanus i »Filemon och Baucis», Cerberin i »Målaren och modellerna», Aboulifar i »Oberon», Falstaff i »Muntra fruarna», Gigoti i »Diamantkorset», Kasper i »Friskytten», Escamillo i »Carmen», m. fl. »I komiska, något chargerade partier, helst af något modärn snitt, var J. alldeles förträfflig, men äfven den äldre operans buffaartade karaktärer förlänade han en ypperlig relief.» I besittning af en i yngre år alldeles utmärkt röst och stor medfödd vis comica, var J. på sin tid en af k. teaterns bästa artister, om också hans sångkonst icke var vidare förfinad. En gunstling hos publiken var »Pelle» Janzon alltid. Ogift. Jedeur, Elof, vitterhetsidkare. Född i Västerås d. 1 april 1783. Föräldrar: domprosten i Västerås Jonas Jedeur och Margareta Justina Hellenius. Med goda elementarstudier blef J. student i Uppsala 1803 och promoverades till fil. magister 1809. Sedann han såsom vikarie förestått ett kollegat vid Västerås skola och 1813 blifvit prästvigd, utnämndes han 1816 till gymnasiiadjunkt och blef 1823 vice lektor. Död i Västerås d. 25 april 1841. Den kvickhet och humor, som utmärkte J. i allmänhet, återfinnes äfven i hans