fadern en gård i Möklinta socken i Västmanland, där J. växte upp och till sitt tjugonde år arbetade som bonddräng. 1877--85 arbetade han i Stockholm, dels på Bolinders mek. verkstad, dels som dekorationsmålare. 1886 inträdde han på konstakademien i Köpenhamn, där han gick i två år, hvarpå han i tre år studerade på Kröyers skola. J. arbetade sommaren 1891 vid restaureringen af Uppsala domkyrka som dekorationsmålare samt utförde en kragsten för en af pelarne i koret, med ämne: S:t Eriks skrin föres från gamla till nya Uppsala. 1892--98 dekorerade J. några kyrkor, m. m., gick 1898--99 i Tekniska aftonskolan i Stockholm och sökte som modellör komma in i den högre skolan, men -- godkändes icke. J., som på konstnärsförbundets utställning 1900 exponerade en liten brons, Sippor, gick följande vinter på förbundets atelier samt exponerade på dess utställning 1901 en porträttbyst i färgad gips samt en modell till spisel med ämne: Två barn lutade öfver en bok. 1902 utställde han Vårt dagliga bröd, modell till spis, samt 1903 Det lider mot skymning, färgad gips, Mask ur lifvets karneval, dito, samt några mindre arbeten i brons och tenn (statyett, bläckhorn, vas med en trollslända och skål, med motiv en bonddans.) J. visade sig redan vid 1901 års utställning som en mogen artist, med djup och allvar. Ja, det är framför allt lifvets allvar, som präglar hans konst, och gifver den dess säkerhet, dess ingående karaktäristik. Han är i den svenska moderna konsten en man för sig, hvilken icke vuxit upp i någon viss skola, utan sett sig omkring med egna ögon och under sitt mödosamma lif tänkt sina egna tankar öfver tillvaron. Ett par af hans arbeten ha af enskild mecenat blifvit bestälda i marmor och komma att uppställas i en folkskolebyggnad i Stockholm. Gift 1894 med Augusta Ullgren. Jochnick, Carl Henrik Walter af, militär, läroboksförfattare. Född på Skålltorp i Valle härad i Västergötland d. 7 dec. 1825. Föräldrar: öfversten Jonas af Jochnick och Charlotta Sofia Margareta Tham. Student i Uppsala 1843, ingick J. året därpå vid Göta artilleriregemente, där han utnämndes till underlöjtnant 1846, samt genomgick artilleriläroverket å Marieberg 1847--51. Repetitör vid nämnda undervisningsanstalt 1851--54 och extra lärare vid krigsskolan å Karlberg 1852, utnämndes han 1853 till löjtnant vid Göta artilleri och anställdes 1854 såsom informationsofficer vid Karlberg i artilleri- och handgevärslära. Afgången ur regementet sistnämnda år, kvarstod han såsom löjtnant i arméen till 1859, då han tog afsked ur krigstjänsten. 1854--59 tjänstgjorde han såsom andre lärare i matematik och mekanik vid Marieberg, aflade fil. kand.-examen i Uppsala 1856 och promoverades året därefter till fil. doktor med andra hedersrummet. Lektor i matematik vid krigsakademien å Karlberg 1858 samt lärare i matematik och mekanik vid artilleri- och ingenjörhögskolan 1874, blef han ledamot af Krigsvet.-akademien 1859. Har af trycket utgifvit en mängd utmärkta läroböcker, såsom: Handgevärslära 1854; De första grunderna till Analytiska Geometrien 1860; De första grunderna till Teoretiska Mekaniken 1861; Lärobok i räkning för arméns korpralskolor 1862; Geometriska Teoremer och Konstruktionsproblem 1865; De första grunderna till Fysiken 1867; De första grunderna till Kemien och Geologien 1867; Lärobok i räkning och praktisk geometri för arméns underbefälsskola 1867; Geometriska räkneproblemer 1873; Det vigtigaste af eqvationsläran 1878; Det vigtigaste af differential- och integralräkningen 1879; Les formes principales des lignes du troisième degré 1887; Grunderna för sannolikhetsräkningen 1888; Matematiska formler 1896; Lärobok i matematik vid Kongl. krigsskolan 1896 m. m. Död å Karlberg d. 16 aug. 1899. Gift 1857 med Emelina Sofia Wingstedt. Johan III, konung. Född å Stegeborgs slott d. 21 dec. 1537. Gustaf Vasas äldste son med Margareta Leijonhufvud. I likhet med sina bröder erhöll J. en vårdad uppfostran och började tidigt studera Kyrkofädernas skrifter och annan teologisk litteratur. Redan 1556 erhöll han Finland till hertigdöme, med residens i Åbo. Äregirig och högtsträfvande, ville han dock ingalunda inskränka sig till förvaltningen af sitt hertigdöme, utan sökte begagna den tyska ordensstatens upplösning till att förvärfva någon del af dess besittningar. Till den ändan inlät han sig i förbindelser med den polske konungen Sigismund August, med hvars syster Katarina han 1562 förmälde sig och försträckte denne penningar mot pant af sju slott i Livland. Då Sverige vid denna tid nästan befann sig i öppet krig med Polen, anklagade Erik XIV honom inför riksens ständer, hvilka förklarade honom ha förverkat lif, gods och arfsrätt inom riket. Johan satte sig till en början till motvärn å Åbo slott, men måste redan i aug. 1563 uppgifva detsamma. Dödsdomen verkställdes icke, men Johan hölls i fängelse å Gripsholm till 1567, då Erik efter Sturemorden frigaf honom. Bekant är, huru Johan och hans broder Carl 1568 grepo till vapen och huru denna kamp slutade med Eriks afsättning. När konung Eriks öde var afgjordt och fängelseportarna tillslutna efter den olycklige monarken, lät Johan utropa sig till Sveriges konung d. 29 sept. 1568. Han erkändes och hyllades af ständerna d. 26 jan. 1569 och kröntes i Uppsala samma år d. 10 juli. Vårt fäderneslands öden under det fjärdedels århundrade, Johan stod i spetsen för styrelsen, äro kända af historien och kunna därför här förbigås. Deras hufvudmoment var en fortgående strid mellan den nya konungamakten och de stora släkterna, mellan den nya läran och den gamla och därjämte kampen för ett svenskt område söder om Finska viken och öster om Östersjön väl i början obetydligt, men likväl den första länken i den kedja af händelser, som gjorde Sverige till en af Europas hufvudmakter.