och behöfvande till nytta. Men själf hemsöktes hon af svåra pröfningar, i det att döden obarmhärtigt härjade bland hennes kära. Hon miste sålunda sin moder, sin son prins Gustaf, sin broder prins Max och sin make, kung Oscar, hvilken afled d. 8 juli 1859. Och som änkedrottning måste hon upplefva, att drottning Lovisa, konung Carl XV, prins August och hennes enda då lefvande syster, änkekejsarinnan af Brasilien, jämte flera andra nära släktingar rycktes bort. Hur omtyckt änkedrottningen var, framgick bl. a. af den storartade hyllning, som nationen frambar till henne på 50-årsdagen af hennes ankomst till norden, hvilken festdag ägde rum d. 13 juni 1873 på Rosendals lustslott å Djurgården och d. 6 juli 1874 på slottet i Kristiania. Stora penningmedel ställdes då till hennes disposition, som änkedrottningen ytterligare ökade och öfverlämnade till förvaltning åt olika styrelser. I Sverige stiftades då, 1873, »Föreningen till minne af konung Oscar I och drottning Josephina», som skulle bereda stöd åt värnlösa och fallna, och i Norge, 1875, »Enkedronning Josephines legat for kvindelig uddannelse». En anstalt, som hon af egna medel ville bekosta, var »Konung Oscar I:s minne», där äldre kvinnor, som haft bättre dagar, skulle få ett hem. Utrymmet tillåter oss icke att uppräkna alla de anstalter, som stodo under hennes ledning eller beskydd. Drottningens hälsa var emellertid icke den bästa, och 1869 vistades hon flera månader i Bayern, liksom 1873. Två år senare reste hon till Rom, men angreps på hemresan i Milano af en svår sjukdom. Efter sin återkomst till fäderneslandet lades hon i maj 1876 på sjukbädden och afled d. 7 juni, djupt sörjd af de svenska och norska folken. 1. Josephson, Jacob Axel, musiker, tonsättare. Född i Stockholm d. 27 mars 1818. Föräldrar: grosshandlaren Salomon Josephson och Beata Levin. Efter inhämtade elementarkunskaper vid Jakobs och Klara läroverk samt Stockholms gymnasium, blef J. student i Uppsala 1835, aflade fil. kand.-examen 1842 och promoverades, sedan han offentligen försvarat en afhandling, Några momenter till en karakteristik af den nyaste musiken, sistnämnda år till fil. doktor. Under tillsyn af fadern, en mer än vanligt musikbildad man, hade J. tidigt ägnat sig åt utöfningen af tonkonsten. I umgänget i universitetsstadens den tiden mest musikaliskt bildade hem, von Kræmers, Atterboms, Geijers, fru Silfverstolpes, utvecklades hans håg för tonernas konst allt mera, så att han efter vunnen doktorsgrad beslöt att helt och hållet ägna sitt lif åt musiken. Med understöd, förnämligast af Jenny Lind, företog han 1843 en utrikes resa, studerade orgelspelning under Julius Schneider i Dresden och komposition under Hauptmann och Gade i Leipzig. Under åren 1845--46 uppehöll han sig i Rom och återvände 1847 till Sverige, där han, efter att en tid såsom kördirigent hafva ledt Filharmoniska sällskapets i Stockholm öfningar, utnämndes till direktor musices vid Uppsala universitet 1849. Hän stiftade han ett Filharmoniskt sällskap och gaf med detta, den akademiska sångföreningen och kapellet, större musiktillställningar, dels i Uppsala, dels i Stockholm, samt gjorde därunder svenska allmänheten bekant med de Händelska oratorierna samt andra klassiska och moderna musikverk. 1864 förenade han med sin befattning såsom kapellmästare organistsysslan vid Uppsala domkyrka och erhöll med anledning af sin tjugufemåriga verksamhet såsom direktor musices vid universitetet, 1874, professors namn, heder och värdighet. Under sin vistelse i Rom inkallades J. till hedersledamot af akademien Santa Cecilia och invaldes 1857 till ledamot af Svenska musikaliska akademien. 1841 utgaf han sina första sånger, tillägnade Jenny Lind, och eröfrade samma år det Bergfalkska priset för ett skaldestycke Konstnärens morgondröm. På det rent musikaliska området har han utgifvit: Elementarlära i musik 1860; Islossningen, för kör och orkester, samt Symfoni i Ess-dur; Korsriddarne utanför Jerusalem, för soli, kör och orkester; Kyrie; Quando corpus morietur; Festhymn vid Musikaliska Akademiens hundraåriga jubileum; Sorgmusiken vid de akademiska minnesfesterna efter K. Oscar I, Carl XV och prins Gustaf; flerstämmiga sånger, flera häften solosånger m. m. Efter Fr. Berwalds frånfälle 1868 erhöll J. Musikaliska akademiens uppdrag att fortsätta granskningen och omarbetningen af den svenska koralboken samt utgaf 1877 ett förslag till ändringar, omfattande koralerna 60--200. Det är framför allt på visans område, som J. är stor. I melodien ligger hans styrka och originalitet, och sådana saker som Värme och ljus, Den resande studenten, Längtan från hafvet, Si dormis doncella, Vårhälsning, I skogen, Stjärnklart, Venetiansk sång, Fågeln i november m. fl., komma att lefva i alla tider. J:s arbete och uppförandet af de stora oratorierna inverkade icke blott i estetiskt, utan äfven i religiöst och moraliskt afseende lyftande på den studerande ungdomen. En kristligt religiös stämning tog sig uttryck i flera af hans tonsättningar, och 1841 öfvergick han från judendomen till kristendomen. J. afled i Uppsala d. 29 mars 1880. N. P. Ödman utgaf 1885 en minnesteckning öfver honom, kallad »Ur en svensk tonsättares lif». Gift 1: med Hilda Schram och 2: 1866 med Lotten Piscator. 2. Josephson, Ludvig Oskar, teaterdirektör, dramatisk författare. Född i Stockholm d. 20 febr. 1832; den föregåendes bror. Den torftiga ställning, hvari fadern vid sitt frånfälle lämnat familjen, nödgade J. att söka sin utkomst som bokhandelsbiträde. Under en vistelse i Paris 1851--53 kom han i egenskap af expedit hos en af denna stads förnämsta bokhandelskommissionärer i beröring med flere af Frankrikes vittra författare, hvarjämte han med oaflåtligt intresse följde teatrarnas företeelser. Återkommen till Sverige, öppnade han i Stockholm 1855 en bokhandel,