hvarmed han fortfor till 1857. Året därpå ingick
han vid d. v. Mindre teatern och debuterade i
titelrollen i »Narcisse Rameau», men utbytte, efter
en debut såsom
Jago i Shakespeares »Othello»,
denna scen mot k. teatern i febr. 1861. Tre år
därefter antogs han till regissör vid dramatiska
scenen, med hvilken han 1865 äfven fick förena
den lyriska. Sedan han någon tid, 1868, i
bolag med dekorationsmålaren Fritz Ahlgrenson
innehaft Mindre teatern i Stockholm samt
därefter någon tid biträdt vid ledningen af Södra
och Ladugårdslandsteatrarna, erhöll han plats
såsom scenisk direktör vid Kristiania teater
1873--77. I maj 1879 hyrde han jämte V.
Holmqvist för nästa spelår Nya teatern i Stockholm
och blef 1880 jämte H. ägare däraf. Han
förestod till 1887 denna teater och upphörde
1890 att vara ägare däraf. Efter denna tid
verkade han som regissör och 1895--96 som sekreterare
vid k. operan.
Död i Stockholm d.
29 jan. 1899.
J. satte sitt mål högt -- för
honom var teatern den bästa af alla konstarter -- och
var en utmärkt instruktör och regissör. Hans
glädje var att inöfva det högre dramat och det
stora skådespelet, som, tyvärr, skänkte honom
mera ära än guld. Bl. a. uppsatte han »Peer
Gynt» i Kristiania, »Brand», många Shakspearestycken,
»Faust», »Don Carlos», »Mäster Olof»
o. s. v. Som lärare var J. outtröttlig och visste
att ingjuta intresse hos sina elever. Han skref
själf många teaterstycken:
Folkungalek 1864;
Marsk Stigs döttrar 1866;
Rivaler genom missförstånd
1869;
Kapten Gars 1870;
Thord
Hasle 1878;
En stormig dag 1892; broschyrer
och studier rörande teatern samt dikter.
Ogift.
3.
Josephson, Ernst Abraham, målare; den
föregåendes brorson. Född i
Stockholm d. 16 april 1851.
Föräldrar: grosshandlaren
Semmy
Josephson och
Gustafva
Jacobsson.
Elev vid konstakademien 1868--76, erhöll J.
sistnämnda år k. medaljen för
Sten Sture d. ä. befriar drottning
Kristina af Danmark ur Vadstena klosterfängelse.
Han reste sedan med akademiens stipendium
till Holland och Italien, 1877--80, där
han utförde mästerliga kopior efter Rembrandt -- »De
fem syndici för klädesväfvarne i Amsterdam» -- Tizian,
Raphael, Velasquez, Frans
Hals, Brouwer. »En originaltafla,
David spelande
för Saul, 1878, bar prof om den misstro
till sig själf, de stora fordringar på sig själf och
den sträfvan till ett eget uttryckssätt, som tyckes
ha legat under J:s studium af de gamles sätt att
se och att måla.» Från Rom flyttade J. till
Paris, där han debuterade på salongen 1880 med
porträtten af
målaren C. Skånberg, Göteborgs
museum, och
skulptören A. Österlind, Nationalmuseum,
och nästa år fullbordade porträttet af
litteratören
G. Renholm, Nationalmuseum. J.
visade sig genast som en utmärkt porträttmålare,
lika skarp i karaktäristiken som känslig för färgverkan.
Han reste sedan i sällskap med H.
Birger till Spanien, där han bl. a. 1882 målade
Cigarettmakerskor, Göteborgs museum, och
Spanska
smeder, Nationalgalleriet i Kristiania. J.
reste vidare i Marocko, Belgien, Tyskland och
Norge. På salonen 1883 belönades han med
silfvermedalj för sin spirituella
Den 14 juli.
Bland J:s öfriga arbeten märkas:
Byskvaller
1886, med förträffliga typer, kärft i mörka färger;
Höstsol 1886, »äkta och osökt, innerligt och
hjärtevarmt gaf han i detta lilla nobla konstverk
en människas afsked med solen och lifvet»;
Familjen Bréhat 1887; porträtten af fruarna
af Geijerstam 1882,
Marcus 1885,
Rubenson
1887, herr och fru
Fürstenberg; Faun och
Bacchant.
Sedan J. på 1880-talet bosatt sig
i Stockholm, blef han en af ledarne för »opponenterna»,
deltog i deras utställningar 1885 och
1886 och i Konstnärsförbundets stiftande. En
själssjukdom af bröt, tyvärr, i förtid hans verksamhet
och tvingade honom att uppgifva pänseln.
1893 var en exposition af J:s arbeten anordnad
i Stockholm. Man såg där bl. a.
Strömkarlen,
hvilken tafla, utförd 1884 i Eggedal i Norge,
inköptes af prins Eugen och skänktes till Nationalmuseum,
som vägrade mottaga densamma. Sant
än nog också, att konstnären häri icke lyckats
gifva den åsyftade stämningen, utan att taflan
framför allt verkar brutal, men som experiment
är den likväl i hög grad intressant. »Det, som
utgör tyngdpunkten i Ernst Josephsons konstnärslynne,
är den personliga öfvertygelsen, det
hårdnackade fasthållandet vid hans egen tro.»
J:s flesta arbeten vittna om äkta skapande kraft,
om en skarp, stundom öfvermåttan glad, stundom
vemodig blick på lifvet, om ett ovanligt färgsinne.
Han har de gamles djup, förenadt med
de unges djärfva pänsel.
J. han äfven gjort
sig ett namn som lyrisk skald genom diktsamlingarna
Svarta rosor 1888,
Gula rosor, Kristiania
1896, och
Svarta rosor och gula, 1901.
Ogift.
Carl Juhlin-Dannfelt
1.
Juhlin-Dannfeldt, Carl, agronom. Född å
egendomen On invid Luleå Gammelstad
d. 11 april 1823. Föräldrar:
bruksägaren
Per Juhlin
och
Julie von Dannfelt. — Vid
sex års ålder flyttade han med
föräldrarna till Holje bruks- och
landtegendom i Bleking, hvarefter
hans uppfostran fullbordades,
dels genom privatundervisning i hemmet,
dels vid Karlshamns elementarläroverk, pedagogien
vid Putbus å Rügen samt gymnasium i
Stralsund. Efter att 1841 gjort en resa i Storbrittanien
och sedermera någon tid begagnat
undervisningen vid Degebergs landtbruksinstitut,
öfvertog han, efter sin fars och morfaders, öfverste
C. von Dannfelts frånfälle 1842 förvaltningen
af Holje och Ramlösa egendomar, af
hvilka den förstnämnda 1845 genom köp kom i
hans hand. 1848 sålde han Holje och flyttade
till Edeby invid Stockholm, där han 1852 öppnade
en landtbruksskola för Stockholms län och
året därpå utsågs till sekreterare i Stockholms
läns hushållningssällskap och ledamot af Landtbruksakademien.
Sedan han under den följande
tiden företagit åtskilliga utrikes resor, afflyttade
han 1856 till Gefleborgs län för att organisera
dess landtbruksskola och antogs året därefter till
