som sekreterare för finansärendena, visade han sig som en ovanligt kraftfull och energisk styresman. Den härsklystnad och snarstuckenhet, som mer än en gång gjorde samarbetet med andra till något för J. outhärdligt, förmådde honom att af en obetydlig anledning begära sitt afsked 1822. Hans frihetsgrundsatser hade under årens lopp betydligt förändrats och hvarje försök att föra styrelsesättet öfver i mera demokratisk riktning började i J. finna en bitter motståndare. När härtill kommer hans ytterliga känslighet för de angrepp, han tack vare sin maktfullkomlighet blifvit utsatt för af den oppositionella pressen, kan man förstå de bevekelsegrunder, som drefvo honom att i en 1823 startad tidskrift Odalmannen söka bekämpa tidens liberala sträfvanden, men hvilken trots några genom ironi och gnistrande kvickhet utmärkta uppsatser snart måste upphöra. 1823 af riksens ständer hugnad med en pension af 2,000 rdr, flyttade han 1825 till Uppsala, mer och mer uppgående i den därstädes vid denna tid härskande ultra-konservatismen, för hvilken han sökte vinna mark genom talrika artiklar i Upsala-Correspondenten, Svenska biet och Svenska Minerva. Efter att flera gånger ha afböjt honom tillbjudna viktiga poster mottog han 1837 chefskapet för riksarkivet, om hvars utveckling han inlagt ovärderlig förtjänst. Detta utöfvade han till 1844, från 1840 bosatt i Uppsala, där han afled d. 6 april 1847. Sina lediga stunder i universitetsstaden egnade han vid sidan af publicistiskt skriftställeri åt historiskt författarskap. Bland hans arbeten må nämnas: Inträdestal i Svenska Akademien, 1826, (öfver G. J. Adlerbeth); Svenska lagfarenhetens utbildning ifrån kon. Gustaf I:s anträde till regeringen intill slutet af 17:de århundradet, 1838, (i Vitt.-, Hist.- och Antikv. Akad. handlingar); Om svenska kyrkans yttre skick och förhållande till staten efter reformationen och intill slutet af 16:de århundradet, (Inträdestal i Vitt.-, Hist.- o. Antikv. Akad. 1836 och infördt i dess handlingar); Minne af riksrådet Gustaf Cronhielm (i Sv. Akad. handlingar 1850), m. fl. J:s Valda Skrifter äro 1882--83 utgifna af Hans Forssell med en utförlig lefnadsteckning. Äreminnen öfver honom ha ock i Svenska Akademiens handlingar tecknats af C. D. Skogman och i Vetensk. Akademiens, af hvilken J. jämväl var ledamot, af Louis de Geer. Gift 1: 1801 med Maria Charlotta Lewis och 2: 1806 med Fredrika Kristina Hochschild. 2. Järta, Carl Thomas, universitetslärare, historiker. Född i Stockholm d. 2 sept. 1802; den föregåendes son. Efter idkade studier i Uppsala, där J. vid sexton års ålder blef student, erhöll han vid 1827 års promotion den akademiska lagerkransen. Samma år utnämnd till histor. lector i Västerås, befordrades han 1839 till professor Skytteanus i Uppsala, men afled kort därefter d. 8 nov. 1841. Af hans historiska skrifter prisbelöntes tvenne af Svenska Akademien: Försök att utreda orsakerna till drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, 1824; och Äreminne öfver konungarna Gustaf II Adolph och Carl X Gustaf, 1836. Gift 1833 med Sofia Albertina Enebom. Jönsson, Ola (i Kungshult), riksdagsman. Född i Kungshult i Allerums socken af Malmöhus län d. 25 aug. 1826. Föräldrar: hemmansägaren Jöns Gunnarsson och Marna Persdotter. Den begåfvade och vetgirige gossens håg stod till studier, men, då fadern ej ville släppa till härför nödiga medel, blef han hänvisad till att under ett par byskolmästares ledning och genom själfstudium släcka sin kunskapstörst. Han förvärfvade sig på så sätt ett mindre vanligt förråd af kunskaper, hvilka, sedan han 1854 öfvertagit fädernehemmanet, kommo det allmänna till nytta vid beklädandet af de offentliga uppdrag, med hvilka han snart öfverhopades. 1859 valdes han första gången till representant i bondeståndet för Luggude domsaga, hvilket förtroende upprepades för de följande ståndsriksdagarna. Varmt tillgifven de frisinnade grundsatser, som besjälade den tidens bondestånd, kom han desto mera att göra sig gällande, som han snart förvärfvade sig rykte som en af ståndets mest framstående talare. Han utmärkte sig nämligen för ett klart och ledigt framställningssätt, aldrig behäftadt med granna och ihåliga fraser, men också aldrig saknande bevisningens röda tråd, en sträng logisk skärpa och förmåga af koncentration, ett fint begagnande af ironiens vapen och en tankeflykt, som mer än en gång höjde sig till ett ädelt patos för hvad han ansåg vara rätt, men framförallt en fast politisk karaktär, som aldrig beträddes med afsteg från sin öfvertygelse. Sådana egenskaper kunna ej undgå att imponera och redan vid sin första riksdag blef han suppleant i konstitutionsutskottet, 1862 ledamot af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet och 1865 af konstitutionsutskottet samt statsrevisor. Efter representationsförändringen tillhörde J. Andra kammaren 1867--75. Han slöt sig i början till landtmannapartiet, men då detta snart företedde ett allt annat än frisinnadt kynne, öfvergaf han detsamma redan 1868 för att i stället deltaga i det s. k. nyliberala partiets bildande. Detta väckte hos majoriteten en sådan förbittring, att J., som 1867--68 haft plats i konstitutionsutskottet, 1869 degraderades till bankoutskottet och 1870 till ett tillfälligt utskott. Så småningom betygades dock hans redbara och själfständiga karaktär åter erkännande genom hans återinsättande i konstitutionsutskottet 1871, hvilket han tillhörde under sin återstående riksdagsmannabana, hvilken 1875 afbröts på ett för J. hedrande sätt. I motsats mot en del försvarsnihilister inom landtmannapartiet, yrkade han nämligen att riksdagen ej skulle nöja sig med att säga nej till 1875 års härordningsförslag, utan i skrifvelse till k. m:t anhålla om nytt förslag å liknande grunder (allmän värnplikt) men med kortare öfningstid och skälig ersättning åt dem,