kemiska analysen 1879; samt En samling qvantitativa, praktiska prof å allmänt förekommande ämnen 1881. K. tog 1888 afsked från lektorsbefattningen och afled i Norrköping d. 7 april 1895. Gift 1872 med Johanna-Sofia Enström. Khevenhüller, Paul, ämbetsman. Född på slottet Wehrnberg i Kärnthen d. 23 april 1593. Föräldrar: ärkehertig Karls råd och kammarherre Sigismund Khevenhüller o. Regina Paulsdotter von Thonhusen. På grund af sin börd och personliga egenskaper hade K. tidigt blifvit upptagen till kejsar Ferdinand II:s råd och förordnad till burggrefve i Klagenfurth. Men hastigt vände sig bladet; K. föll i onåd och måste 1629 lämna landet. Orsaken var dels hans protestantiska tro, dels hans oförbehållsamt yttrade ömhet om sina ungerska fri- och rättigheter. Så fort han sålt sina egendomar, nedsatte han sig i Nürnberg, där han med hänförelse slöt sig till protestantiska trosbekännelsens banérförare konung Gustaf Adolf, trädde i dennes tjänst och var 1632 öfverste för ett kavalleriregemente. För en större penningförsträckning, hvarmed han bisprang konungen under dennes vistelse i Franken, erhöll han förskrifning på Julita, Äs, Fogelsta och Forsby gårdar i Södermanland och bosatte sig på förstnämnda gods, när han 1636 inflyttade till Sverige. Efter att 1645 blifvit naturaliserad svensk adelsman, upphöjdes han 1647 i friherrligt stånd samt blef hofmarskalk hos änkedrottning Maria Eleonora och ståthållare på Wollin 1648. På den militära banan uppsteg han till generalmajor, blef 1653 riksråd och tillika generalguvernör öfver änkedrottningens lifgeding. Såsom herre till Julita har han efterlämnat ett minne af föga berömlig art. Bönderna, öfver hvilka han egentligen ej ägde annan rätt än att uppbära de skatteräntor, kronan åt honom öfverlåtit, blefvo icke blott utarmade genom träget arbete, utan äfven för den ringaste ensak inkastade i herrgårdstornet och illa handterade. Klagomål anfördes tidt och ofta i rådet, men troligen utan någon rättelse från K:s sida; emellertid framstår han i rådsprotokollen såsom en af de värsta bondplågare på sin tid. Död helt plötsligt af slag på slottet i Stockholm, där han bevistat kronprinsen Karls döpelseakt, d. 9 dec. 1655. Gift 1616 med Regina Katarina von Windisch-Grätz. Kiellman-Göranson, Julius Axel, präst, novellförfattare. Född d. 22 nov. 1811 på Gripsholms slott i Södermanland, där fadern, Lars Axel Göransson, var kamrer. Denne var af fransk härkomst och hette ursprungligen Lille, (af samma släkt som doktor Axel Lille) men antog namnet Göranson efter sin fosterfader; prosten Anders Göransson i Rättvik. Sonen satte i sin ordning 1837 framför detta namn Kiellman efter sin fosterfader, kammarrättsrådet Olof K. Student i Uppsala 1830, prästvigdes K.-G. 1837 och började tjänstgöra såsom adjunkt i hufvudstaden. Efter att från 1840 ha varit förste lärare vid Sjömannasällskapets skola, utnämndes han 1843 till komminister i Åkers och Dalby församlingar af ärkestiftet och tillbragte där femton år under utöfningen af sina ämbetsplikter och en flitig författareverksamhet. 1858 sökte och erhöll han komministersbeställningen vid Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm, men återvände inom kort, 1862, såsom utnämnd kyrkoherde till sin förra församling i Uppland. Redan innan han ditflyttade, voro hans krafter brutna genom en häftig slagattack, hvilken i sina följder ändade hans lif i Uppsala d. 10 febr. 1869. På vitterhetens fält, där K. uteslutande gjorde sig känd för den stora allmänheten, uppträdde han först med lyriska dikter i den af Aug. Blanche redigerade tidningen »Freja» äfvensom i G. H. Mellins kalender »Vinterblommor» 1837 och följande åren. I Smärre Dikter 1839, Snöklockor för Toiletten 1841--44, Kung Carl Johans Drapa 1844, ägnade han sig ännu alltjämt åt poesien, till hvilken han också någon gång framdeles återvände, såsom i Valther och Amaranth 1855; Sånger i Gethsemane 1866, o. s. v. Men annars lämnade han vid mediet af 1840-talet den versifierade dikten, för att beträda en ny bana, romanens och novellens. Utrymmet tillåter att endast uppräkna en del af de många arbeten, med hvilka han än under eget namn, än under pseudonymerna Nepomuk och Norna Gäst, i tvenne årtionden försåg den romanläsande allmänheten: Kärlekens seger 1846; Abednego, 2 del. 1846--47; Den blifvande konungen 1847, 2:dra uppl. 1878; Trollets son, 2 del. 1848; Västerlånggatans ängel, 1850, 2:dra uppl. 1878, öfvers. på danska och tyska; Kryddkramhandlarne 1851; Svenska lynnen och småäfventyr, 7 del. 1853--63; Svart på hvitt, 1862; Läs 1864, m. fl. Samtidigt författade han en mängd uppsatser, skisser och små berättelser i planschverk och julkalendrar; skref topografier, andaktsböcker, verkställde en och annan öfversättning, lämnade bidrag af lättare innehåll till de dagliga tidningarna, o. s. v. Det följer af sig själft, att ett så mångartadt och omfattande skriftställeri ej alltid lät förena sig med inre gedigenhet, ej en gång alltid med nödig formbildning. För att blifva en författare af konstnärlig rang fattades honom tänkarens klara världsåskådning, människokännarens skarpblick och den äkta skaldegnistan. Men för alla, som älskade en lätt lektyr och saknade kritisk blick, var hvarje nytt alster af K:s produktiva penna en välkommen företeelse, och mången med större namn och större anspråk än han har icke haft att glädja sig åt så många tacksamma läsare, som denne i ordets egentliga mening »populäre» författare. Af K.--G:s noveller utkom en 2:dra uppl. 1883. Gift 1846 med Augusta Charlotta Ekermann. Kierman, Gustaf, affärsman, politiker. Född i Askersund 1702. Föräldrar: handlanden och rådmannen därstädes Anders Svensson Kierman och Elisabet Sundberg. K. ägnade sig åt