artist ådagalade han klart förstånd, poetisk uppfattning samt frihet från allt manér. 1881 drog han sig tillbaka från scenen och afled i Stockholm den 20 januari 1887. Gift 1: 1845 med Zelma Bergnéhr och 2: 1853 med Helfrid Torsslow (se följ.). 4. Kinmansson, Helfrid, fru, född Torsslow, skådespelerska. Född i Stockholm d. 15 januari 1831. Föräldrar: skådespelaren Olof Ulrik Torsslow och Sara Fredrika Strömstedt. Efter en i allo utmärkt scenisk uppfostran, under sina föräldrars ögon, anställdes hon sjutton år gammal vid d. v. Mindre (nu Dramatiska) teatern, som hon sedan tillhörde endast med ett kortare afbrott 1857--58, då hon var anställd vid k. scenen. Såsom betecknande urval ur hennes repertoar må anföras: Julia i »Romeo och Julia», Valborg i »Axel och Valborg», Prinsessan Cecilia i »Solen sjunker», Karin i »Ur Carl den tolftes ungdom», Jolanta i »Kung Renés dotter», Alice i »Börd och förtjänst» , Polixena i »Konst och natur», Laura i »De nygifta», Antoinette i »Klädeshandlaren och hans måg», Lelia i »Sullivan», Karin Månsdotter i »En krona», Sally i »Evas systrar», Mabel i »En arbetare», Agnes i »Fruntimmersskolan», Fru Rey i »Två enkor», Caroline i »Marquis de Villemére», Stafva i »Majorens döttrar», Fru Guerin i »Notarien Guerin», Fru Lebrueil i »Markisinnan» m. fl. Hennes konstnärsbegåfning, som hufvudsakligen lämpade sig för det borgerliga dramat, utmärkte sig för ädel och fin känsla, klar uppfattning, samt för ett troget och natursannt återgifvande af de karaktärer, hon under en mångårig konstnärsbana haft på sin lott att tolka från skådebanan. 1895 afgick hon definitivt från scenen. Gift (se föreg.). Kirstenius, Petrus, läkare, filolog. Född d. 25 dec. 1577 i Breslau, där fadern, gift med Maria Kirstein, var handlande. Med grundlig bildning, särskildt i de klassiska språken, begaf sig K. för vidare studier till Holland och Frankrike, där han valde medicinen till sitt lefnadsyrke. För att kunna läsa de gamla arabiska läkarnes, särskildt Avicennas, skrifter, lärde han sig arabiskan och fick härigenom tycke ej allenast för detta tungomål utan för orientalisk litteratur i allmänhet. Sedan han vid tjugufyra års ålder vunnit den medicinska graden i Basel, företog han en resa genom östra Europa inåt Asien och återkom 1608 till Breslau, där han genast förordnades till rektor vid gymnasiet samt till inspektor för skolorna. På grund af sin vacklande hälsa lämnade han likväl snart dessa befattningar för att sysselsätta sig med läkareyrket och sina österländska språkstudier. Sedermera bosatt i Preussen, hade han den lyckan att blifva känd af Axel Oxenstierna, som medtog honom till Sverige 1636, och lät anställa honom såsom extra ordinarie lifmedikus hos den unga drottning Kristina. Följande året befordrades K. till professor i praktisk medicin vid universitetet i Uppsala, dock med förbindelse att, när så erfordrades, tjänstgöra som drottningens läkare, men dog redan d. 5 april 1640. Mera, än som läkare, var K. känd och värderad för sin ovanliga språkfärdighet. Han säges hafva känt tjugusex olika språk och bland dem flera österländska idiomer. Med undantag af ett par mindre afhandlingar i medicin, omhandla hans efterlämnade skrifter mest filologiska ämnen. För att kunna trycka sina arbeten i Sverige, införskref han arabiska typer, de första som funnits i landet, och hvilka efter hans död inköptes till Uppsala akademi. Gift med Barbara Schröter. Kiörboe, Carl Fredrik, militär, djurmålare. Född d. 1 juni 1799 i Kristiansfeld i Nord-Schleswig. Föräldrar: handlanden Andreas Fredrik Kiörboe och Inga Maria Norling. Efter föräldrarnas tidiga frånfälle inkom K. till Sverige, och fick hos sin morbroder, föreståndaren för veterinärinrättningen i Stockholm S. Ad. Norling, genomgå en grundlig kurs i djuranatomien, hvilken blef honom af oberäkneligt gagn, då han sedan ägnade sig åt djurmåleriet. 1829 anställd som kornett vid Jämtlands hästjägare-skvadron, befordrades han 1833 till löjtnant vid den då frånskilda hästjägare-kåren och erhöll 1837 titel och rang af ryttmästare. Kort därefter begaf han sig till Berlin, hvarifrån han, efter ett kort besök i hemlandet ställde kosan till Paris, där han sedan 1840 hade sitt stadiga hemvist på en villa, Montretout benämnd, i världsstadens närhet. Endast för en kortare tid 1863 återsåg han Sverige. Kriget 1870--71 och Paris' belägring medförde för den gamle konstnären svåra förhållanden, i det hans villa förstördes, och hans konst icke längre skaffade honom bröd. Han fann dock en vänlig tillflyktsort hos en släkting i Dijon, och här afled han d. 2 jan. 1876. Redan under sin militärtid i Jämtland fäste han allmänna uppmärksamheten vid sin talang såsom djurtecknare genom en samling litografierade hästporträtt från Strömsholm. Efter sin bosättning i utlandet fick han till lärare den holländske målaren Henning och framträdde snart på konstutställningarna i Paris med taflor, hvilka förskaffade honom namn som utmärkt djurmålare. Hans konstnärsrykte var sedan i ständigt stigande, så att han till slut åtnjöt europeiskt anseende. Till bevis på, hur högt hans konst skattades i hans nya hemland, Frankrike, kan nämnas, att han redan 1854 af Napoleon III erhöll det smickrande uppdraget att måla dennes porträtt till häst. Inom sin genre rörde han sig på ett mindre, tämligen begränsadt område. Speciellt älskade han att på duken framställa hästar, hundar och räfvar. I synnerhet äro de senare mästerstycken och sannolikt skall K. länge stå oöfverträffad i återgifvandet af denna djurarts egendomliga naturvanor. Både inom och utom Sverige vann hans stora konstnärsskap behörigt erkännande: i utlandet genom belöningsmedaljer, kallelsebref till åtskilliga konstnärssamfund och franska hederslegionen; i Sverige genom titeln af hofmålare och