borgensförbindelser för en sin son, medförde emellertid hans ekonomiska ruin. 1785 försatt i konkurstillstånd, nödgades han lämna Kalkutta och begaf sig till Shinsura, där han blef pastor i en liten luthersk församling af holländare. Efter tio års frånvaro återvände han 1795 till Kalkutta, hvarest han lefde obemärkt till sin död, som lärer inträffat i början af 1800-talet. Gift 1: med Vendela Fischer och 2: med Anna Wolley. Kjerrman, Anna Maria Lovisa, författarinna. Född i Stockholm den 23 maj 1858. Föräldrar: fabrikören Adolf Wilhelm Wahlenberg och Maria Teresia Lönngren. Hennes första framträdande inom den vittra litteraturen skedde genom en under signaturen »Rien» utgifven samling intagande skisser, Teckningar i sanden 1882. Några år därefter följde romanerna Små själar 1886 och Underliga vägar 1887, skissamlingarna I hvardagslag 1889 och Stora barn och små 1881 samt komedien På vakt (uppf. 1890). Gift 1888 med medarbetaren i Dagens Nyheter Fritz Kjerrman (f. 1858, d. 1896), fortfor hon dock att författa under sitt flicknamn, »Anna Wahlenberg». Alster af hennes penna äro vidare komedien Två valspråk 1892, skådespelen Lönndörren 1883, och Farbror Pål 1896, skissamlingarna Tolf 1893, »Så hände det sig...» 1897, Interiörer 1900, Skymtande ansikten 1902, romanerna En stor man 1894, Bindande band 1898, Två hustrur 1899, Med lyftad vinge 1901 och För vind och våg 1902 och flera samlingar sagor för barn. »Hon äger sin styrka i en skarpsynt iakttagelse af hvardagsmänniskors väsende, ett godlynt gäckeri och samtalstonens osökta naturlighet». Kjerrulf, Mårten Nilsson, präst, konspiratör. Född 1607 i Veddige i Halland, där fadern, Niels Kjerrulf, var birkefogde (häradshöfding) Efter hvad man om K:s lefnadshändelser har sig bekant, förflyttades han, efter att ha varit regementspastor vid grefve Aschebergs halländska regemente, till kyrkoherde i Ljungby och Elfshögs församlingar, och därifrån 1662 genom tjänsteutbyte till Vessige och Askoms pastorat, allt inom d. v. Göteborgs superintendentia. Under Karl XI:s krig med Danmark, då danskarna 1676 inföllo i Halland, var K. en af svenskarnes säkraste och mest uppoffrande bundsförvanter, däruti olik en stor del af detta landskaps öfriga innevånare, som fortfarande med sina sympatier voro fästade vid Danmark. Utom det han på egen bekostnad anskaffade proviant åt svenska hären, ställde han sig väl med danskarne, utletade deras krigsplaner och meddelade dem åt den svenske befälhafvaren, generalmajor Sperling. En af hans grannar, som ej var så svensksinnad, förrådde emellertid den nitiske partigängaren åt danskarna, hvilka togo honom till fånga och läto föra honom till Köpenhamn. Här framställdes han inför konungen och tillspordes i ett hotande språk, huru han vågat handla så förrädiskt, hvarpå K. frimodigt svarade, att om Kristian V varit hans lagliga öfverhet, skulle han hafva handlat med samma trohet mot honom, som mot Carl XI». Han återfördes därpå i fängelse för att afbida sin dom; men innan denna fallit, lyckades han befria sig på det sättet, att tvänne pigor gömde honom i ett bykkar och buro honom genom vakterna till sjön, hvarefter han med en skånsk båt kom öfver till Malmö. Under hans bortovaro hade hustru och barn, i den förfärligaste oro öfver hans öde, hållit sig gömda i skogarna för att undgå danskarnes efterspaningar. För sin trohet erhöll han d. 24 nov. 1677 Carl XI:s bref om arfsrätt till Vessige och Askoms pastorat för sig och afkomlingar, så på mans- som kvinnolinjen, i evärdliga tider, med tillägg att vid timade ledigheter, om son vore för ung eller dotter oförsörjd, skulle en annan prästman tills vidare förestå pastoratet såsom vikarius. Död i Vessige prästgård 1690 vid åttiotre års ålder. Gift med Elisabet Blåck. K. hade nio söner, af hvilka två blefvo präster, under det sex ägnade sig åt krigaryrket och stupade såsom officerare i Carl XII:s krig, samt den nionde blef köpman i Göteborg. En K:s sonson, majoren Mårten Fredrik, adlades 1772 och antog namnet Kjerrulf von Wolffen. Sistbemälde namn tillkom på grund däraf, att släkten, som var af holsteinsk härstamning, ursprungligen hetat Wolf eller Ulff, hvilket namn en dess medlem förändrat till Kjerrulf, sedan han i början af 1400-talet slagit sig ned i Kjer härad på Jutland. Kjöping, Nils Mattsson, resande. Född omkring 1630 i Köping och son af kyrkoherden därstädes Matts Nilsson Thunamontanus och Malin Carlsdotter. En brinnande lust för sjölifvet förde K. tidigt ut i världen. Antagen i holländsk sjötjänst, afgick han 1647 från Holland genom Kanalen och Spanska sjön och tillbragte åtta år och sju månader på resor, under hvilka han ej mindre än sex gånger passerade linjen. Största delen af denna tid vistades han dock i Asien, än i holländsk-ostindiska kompaniets tjänst, än som soldat hos schahen af Persien och än som hofmästare och tolk hos en holländsk ambassadör Pelliconne. Omsider återkom han 1656 till Sverige, där han anställdes som löjtnant vid svenska örlogsflottan. I denna egenskap deltog han i flera af de under Carl X:s krig förefallande sjödrabbningarna mot danskar och holländare, bland annat i slaget mot danskarna mellan Ystad och Simbrishamn 1657 och mot holländarne i Öresund 1658. Död 1667. Hans reseanteckningar, samlade och utgifna under titel: Een Reesa, som genom Asia, Africa och många andra hedniska konungariken samt öijar med flit är förrättad af Nils Mattsson Kjöping, f. d. Skepps-Lieutenant lästes med mycken begärlighet och erhöll flera upplagor. I densamma berättar K. såsom bevis på javanska elefanternas »mer än mänskliga förstånd», att, då de »mötte en af adel, fast han var aldrig så illa klädd, föllo de strax neder och gjorde honom ära»; att persiska schahens hundratals hästar voro »bundna med guldkedjor och beslagna med guldskor samt med diamanter i sadeltäckena»; att »utanför hans port i Ispahan lågo nio lejon, ett snöhvitt», o. s. v.