hedersdoktor. 1890 tog han afsked från öfverbibliotekariebefattningen och afled ogift d. 31 aug. 1893 på Kesäter i Södermanland. På hans grafkulle å Nya kyrkogården vid Stockholm restes honom den 6 okt. 1895 en minnessten af »Pietas amicorum.» 2. Klemming, Anna, operasångerska. Född i Stockholm d. 6 febr. 1864; den föreg. brorsdotter. Föräldrar: Bleckslagaren Vilhelm Klemming och Elisabet Burman. Begåfvad med en utmärkt sångröst, blef hon äfven i tillfälle att åt densamma vinna en konstnärlig utbildning. Elev 1882 af Håkansson vid konservatoriet, fick hon senare till lärare Arlberg. Redan 1886 konserterade hon i Köpenhamn och debuterade året därpå lyckligt såsom Matilda i »Vilhelm Tell» på Operan i Stockholm och med ännu större framgång såsom Julia i »Romeo och Julia». Hon erhöll nu engagemang vid nämnda scen och användes i en mängd olika uppgifter. Så uppträdde hon såsom Agata i »Friskytten», Elsa i »Lohengrin», Venus i »Tannhäuser», Anna i »Don Juan», Valentine i »Hugenotterna», Regementets dotter m. fl. Det var en repertoar, som tvang henne till öfveransträngning, hvilket åter hade till följd, att hon i förtid bortrycktes af döden d. 8 aug. 1889. »Hon ägde väl ej snille, men däremot en harmonisk förening af flera för en operasångerska lyckliga egenskaper, yppig, nordisk skönhet, osökt naturligt uttryck samt en särdeles klangfull och jämn sopranstämma». Klercker, Carl Nathanael af, krigare. Född i Kågeröds prästgård i Skåne d. 1 nov. 1734. Föräldrar: kyrkoherden i nämnda församling Peter Reinhold Klerck och Anna Maria Grund. Blifven student 1748, ämnade K. att liksom fadern ingå i kyrkans tjänst, men ändrade snart beslut och valde i stället krigaryrket. 1751 inskrifven som volontär vid fortifikationen, antogs han 1757 till konduktör därstädes och kommenderades vid pommerska krigets utbrott s. å. till Tyskland, där han inom kort utmärkte sig och 1759 antogs till stabsadjutant hos generallöjtnanten grefve Ehrensvärd. 1761 utnämndes han till löjtnant vid arméens flotta, bevistade med densamma sjödrabbningarna i Frische Haff följande året och befordrades efter hand till major och öfverstelöjtnant samt upphöjdes 1780 i adligt stånd med namnet af Klercker. Redan förut, 1776 hade han blifvit förordnad att biträda vid den rekognosceringskår, som skulle undersöka Finlands geografiska och topografiska beskaffenhet och på grund däraf uppgöra en säker plan till landets försvar. 1780 förordnades han till ensam ledare af detta maktpåliggande arbete och ägnade däråt den outtröttliga flit och omtanke, att han 1805 kunde öfverlämna det stora verket fullfärdigt. Sedan han deltagit i 1789 års sjökrig och på ovanligt kort tid i Lovisa ombesörjt flottans reparation efter sjöslaget vid Svensksund, utnämndes han 1791 till kommendant på Sveaborgs fästning med bibehållande af sitt befäl vid rekognosceringsverket. Härmed fortfor han till 1795, då de båda tjänstebefattningarna fördelades på två händer och K. bibehöll den senare med fullmakt af generalmajor. Redan 1797 måste han återtaga kommendantskapet, som han behöll till 1801. Förordnad till generalbefälhafvare i Finland under general-en-chef grefve Klingspors frånvaro och utnämnd till generallöjtnant, ägde han vid utbrottet af 1808 års krig att vidtaga nödiga åtgärder för försvaret. Det var på denna post K. lade i dagen den kraftiga beslutsamhet, utomordentliga organisationsförmåga och det patriotiska mod, som, därest han fått råda, måhända skulle hafva bevarat Finland åt Sverige. Underrättad genom en kurir från svenska ambassadören i S:t Petersburg, att en rysk armékår ofördröjligen skulle infalla i Finland, vidtog han genast alla anstalter till landets försvar: han sammandrog hären, anskaffade genom befolkningens patriotism de oundgängligaste förråden och uppgjorde den af alla sedan gillade operationsplanen att försöka så länge som möjligt försvara gränserna mot fienden, men, om detta ej lyckades, sammanföra arméen vid Tavastehus och där våga en hufvuddrabbning. Redan vore ock alla förberedande åtgärder vidtagna för en sådan, då fältmarskalken Klingspor anlände och själf öfvertog befälet. Följden däraf är bekant: ett nesligt återtåg, som oaktadt sina spridda glanspunkter af öfvermänsklig tapperhet och en allt uppoffrande fosterlandskärlek, slutade med Finlands förlust. Först sedan allt var förloradt och ingenting annat återstod, än att rädda spillrorna af den förstörda arméen, utnämndes K. till generalbefälhafvare; men utförde äfven detta uppdrag med så mycken heder som möjligt. 1809, efter regementsförändringen i Stockholm, entledigades K., upphöjdes s. å. i friherrligt stånd och förordnades till ordförande i krigshofrätten. Död i Stockholm d. 18 april 1817. Gift 1768 med Lovisa Gustafva Paqualin. Klick, Carl Henrik, militär, Anjalaman. Född d. 28 sept. 1753, son af löjtnanten vid Nylands infanteri Carl Gustaf Klick och friherrinnan Maria Kristina Armfelt. Tidigt anställd vid det regemente, hans fader tillhört och vid hvilket han var major, då kriget med Ryssland utbröt 1788, förordnades han att tjänstgöra som öfveradjutant hos sin svärfader, befälhafvande generalen, friherre C. G. Armfelt. I Anjalaförbundet intog han jämte Jägerhorn den föga ärofulla platsen såsom sammansvärjningens ledare, med bestämdt mål att skilja Finland från Sverige och under ryskt beskydd göra det till en själfständig stat med egen regent och styrelse. Han var författaren af de förnämsta upprorsskrifterna: Liikalanoten af d. 9 aug. 1788, Anjaladeklarationen af d. 12 aug. och brefvet af d. 25 aug. Då de förrädiska planerna blifvit omintetgjorda, och befallning ingått till general Meijerfelt att fängsla och till Stockholm öfversända konspiratörerna, flydde K. med sin vän, den beryktade G. V. Ladau, förklädd till Ryssland, där han köpte en egendom och tillbragte sina återstående