arbeten. I förra hänseendet tjänstgjorde han vid fästningsbyggnaderna å Karlsborg, Karlsten och Vaxholm; ledde såsom biträdande lärare 1844--46 undervisningen i befästningskonst vid krigsakademien å Karlberg; utarbetade 1855--56 Krigsbryggemateriel för svenska armén; ledde tillverkningen af den däri beskrifna bryggtross och uppsatte en sapörtrupp af 120 man. Såsom generalstabsofficer tjänstgjorde han i landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition 1847--52 och därefter såsom stabschef i andra militärdistriktet 1852--59. 1849 inlämnade han till chefen för landtförsvarsdepartementet ett detaljeradt förslag rörande generalstabens ombildning, tjänstgjorde 1849--50 såsom stabsadjutant hos högste befälhafvaren för svensk-norska ockupationskåren å Fyen och biträdde 1858 chefen för landtförsvarsdepartementet vid utarbetandet af de tre första delarna af Tjenstgörings-Reglemente för armén. Under ofvannämnda tid gjorde han åtskilliga gånger resor till flera af Europas länder, för att inhämta närmare kännedom om de särskilda staternas generalstaber, ingenjörsväsen och fästningsbyggnader, samt befordrades 1849 till kapten i ingenjörkåren, och kallades 1851 till ledamot af krigsvetenskapsakademien, blef 1852 major och 1858 öfverstelöjtnant i arméen samt utnämndes 1859 till militärattaché i Wien. 1864 befordrad till öfverste i arméen, sökte och erhöll han 1865 entledigande från militärattachébefattningen samt året därefter sitt afsked ur ingenjörkåren. Han hade ock under denna tid varit flitigt verksam som militärskriftställare och bl. a. utgifvit: Om fältarbetet 1845; Historiska uppgifter rörande svenska generalstabens organisation 1849; Arkiv till upplysning om svenska krigskonstens och krigsinrättningarnes historia, tidskiftet 1630--32 1854. Efter sitt afskedstagande delade K. sin tid mellan skötseln af sin egendom Stafsund å Ekerö i Mälaren, åt hvilken han med stort intresse ägnade sig, och allmänna angelägenheter. Redan 1844 hade han intagit sin plats å riddarhuset, i hvars förhandlingar han deltog under alla riksdagar utom 1859--60 och 1862--63. Hans under flitiga studier förvärfvade solida kunskaper kommo honom så mycket bättre till pass, som de förenades med klarhet och skärpa i omdömet och stor slagfärdighet i debatten. Att trots han insattes i flera viktiga utskott, hans inflytande dock ej blef än större än det blef, berodde på hans tidigt utvecklade starkt utpräglade individualitet, som ej lät sig inrangeras under något bestämdt parti, utan i vissa afseenden företedde en afgjordt frisinnad prägel, i andra åter en starkt konservativ, hvaraf följden blef, att intet läger kunde helt räkna honom som sin. Man fick ock se K., som eljest räknades till riddarhusets vänstra center, ifrigt motarbeta representationsreformen. Efter dennas seger dröjde det ända till 1878, innan han åter fick göra sitt inträde i riksförsamlingen som Älfsborgs läns representant i Första kammaren, i hvilken egenskap han fungerade till och med 1899 års riksdag. Antagligen hade han för sitt framdragande ur glömskan att tacka dels de protektionistiska tendenser, han ådagalagt i sin skrift af 1867 om Jordbrukets nöd och hjälp, dels och kanske hufvudsakligast den broschyr, Grundskatterna samt rustning och rotering, hvari han 1875 dragit i härnad för dessa skatters afskaffande. I båda dessa afseenden var han nämligen i full harmoni med den valkorporation, som skänkte honom sitt förtroende. Under mellantiden hade han äfven gjort sig förtjänt om den historiska forskningen genom utgifvande af sin farmors fars, Riksrådet och fältmarskalken, m. m., grefve Fredrik Axel von Fersens historiska skrifter, 8 delar, 1867--72. Man fick nu ock i Första kammaren se honom i samförstånd med det då härskande landtmannapartiet, år efter år göra sig till förkämpe för rundliga nedprutningar i statsverkspropositionen och hålla ett vaket öga på byråkratien, samtidigt som han lämnade sin handräckning i kampen för grundskatternas afskrifning. Till sin politiska åskådning visade han ett vackert prof på en till entusiasm gränsande hängifvenhet för den konstitutionella frihetens principer. Gällde det ett försök att ens i aflägsnaste mån komma tryckfriheten eller andra medborgerliga rättigheter till lifs, kunde ingen påräknas säkrare stå vakt om desamma än den åldrige friherren, hvilken höll lika strängt på riksdagens värdighet som på konungamaktens helgd och bevarandet af dess prerogativ. Och gällde det nedprutningar å första hufvudtiteln, kunde K. med säkerhet påräknas såsom bekämpande sådana förslag. I fråga om den politiska rösträtten ådagalade han tidigt sin benägenhet för ganska radikala ändringar, hvilka icke förflyktigades af hans till fanatism gränsande protektionistiska ifver, liksom han in i det sista blef oberörd af sina ekonomiska meningsfränders reaktionära tendenser. Få eller ingen riksdagsman torde väl ha ådagalagt så mångsidiga intressen som K. Men så har också ingen annan af våra riksdagsmän, genom mängden och längden af sina anföranden och motioner, blifvit så dyrbar för det svenska riksdagstrycket som den utpräglade sparsamhetsifraren. Det vackraste draget, som utmärkte hans politiska verksamhet, var det manliga mod, hvarmed han förfäktade sin mening, oberörd af det ofta lössläppta stojet omkring honom och oberörd af, om han stod i majoritet eller minoritet. K., som ytterligare 1878 utgaf Le comte de Fersen et la cour de Françe, afled å sitt gods Stafsund d. 20 nov. 1902. Gift 1863 med Marie Françisca Emilia de Labensky, hade han i detta gifte sonen Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel, född i Darmstadt d. 24 dec. 1867, fil. doktor i Würzburg 1895 och docent i zoologi vid Stockholms högskola s. å. K. har företagit flera forskningsresor, hvilka han beskrifvit, och dessutom författat arkaiserande dikter samt texten till operan Valdemarsskatten 1898. Han är sedan 1896 gift med Sigrid Maria Tyra Gyldén, dotter af astronomen Hugo Gyldén (se sid. 418). Klingenstierna. I slutet af 1500-talet lefde i Hidinge socken i Nerike en bonde, vid namn Jöns, hvars son Laurentius antog namnet Hidingius och blef kyrkoherde i Kräklinge i