samma provins. Dennes son, som efter sistnämnda socken ändrade namnet till Klingius (se den nästfölj.), blef biskop i Göteborg och adlades med namnet Klingenstierna. Klingenstierna, Samuel, matematiker och fysiker. Född på Tollefors i Kärna socken af Östergötland d. 18 aug. 1698 och sonson af förenämnde biskop Klingius. Föräldrar: majoren Zacharias Klingenstierna och Helena Maria Gyllenadler. K:s rika naturgåfvor bemärktes medan han ännu gick i skolan i Linköping af d. v. biskop Spegel, som fann ett nöje i att emellanåt examinera och undervisa den hoppgifvande ynglingen. Vid universitetet i Uppsala, där K. inskrefs vid aderton års ålder, studerade han först lagfarenhet och kom därunder att läsa Pufendorfs afhandling om natur- och folkrätten. I densamma påträffade han ett då för honom obekant uttryck »quantitates morales». När han härom rådfrågade en äldre kamrat, erhöll han till svar, att om han ville lära känna kvantiteter, måste han läsa matematik. På ytterligare förfrågan, hvilken författare skrifvit bäst i denna vetenskap, hänvisades han till Euklides, af hvilken han genast skaffade sig Gestrinii upplaga, som innehöll de sex första böckerna. Nu begynte han sina matematiska studier, till en början under handledning af den skicklige matematikern A. G. Duhre, då bosatt i närheten af Uppsala. Han fortsatte därefter sitt matematiska studerande på egen hand, genomgick flera författare från Arkimedes till Leibniz, samt inlämnade till Vetenskaps-Societeten i Uppsala arbeten af erkändt värde. Redan nu började ryktet om hans kunskaper att sprida sig. Kammarkollegium, i hvilket han, såsom det synes alldeles omedveten om sin öfverlägsenhet, ingått som e. o. tjänsteman, anmälde vid 1723 års riksdag den då tjugufemårige mannen till erhållande af något understöd för vetenskapliga resor och en förändrad lefnadsbana. Med ett större stipendium företog han året därefter en resa till Tyskland, Schweiz, Frankrike och England, fortsatte sina forskningar och knöt en mängd lärda bekantskaper, såsom med matematikern Bernoulli, filosofen och matematikern Christian Wolf m. fl. Under tiden växte hans vetenskapliga anseende, och när den matematiska professionen i Uppsala 1728 blef ledig, utnämndes, förnämligast på Wolfs förord, härtill den trettioårige K. De tjugofyra år, K. utöfvade sin akademiska lärareverksamhet, utgöra en lysande period i den gustavianska högskolans historia. Genom klarheten och lifligheten i sina föredrag, hvilka han ofta lät åtföljas af hvarjehanda fysikaliska experimenter, lockade han till sitt auditorium en stor skara ynglingar, hvilka, utan att själfva tänka därpå, leddes in på matematikens studium. Följden blef den, att när K. slutade, hade svenskarna allmänt börjat läsa geometri och vetenskapen tagit ett betydande steg framåt. När 1750 de matematiska ämnena fördelades på två professurer, valde K. för sin del fysiken, men erhöll redan 1752 afsked med pension för att blifva i tillfälle att uteslutande ägna sig åt matematiskt författarskap och särskildt en kurs i artillerivetenskapen. Emellertid inträffade förhållanden som gjorde, att detta arbete aldrig blef fullbordadt. När nämligen Dalin 1756 af det då vid riksdagen mäktiga Hattpartiet skildes från sin befattning såsom lärare för kronprinsen Gustaf, föllo ständernas val till efterträdare enhälligt på K. Han mottog förtroendet och bibehöll platsen till 1764, då han för sjuklighet erhöll professor Ferner till sitt biträde. K. hade 1756 erhållit kansliråds- och 1762 statssekreteraretitel. Död den 26 okt. 1765, fick han sin sista hvilostad å Lofö kyrkogård vid sidan af Dalin under en minnesvård, som Lovisa Ulrika låtit uppföra åt de båda utmärkta männen gemensamt. Som matematiker ägde K. europeisk ryktbarhet. »Hans storhet som vetenskapsman bestod i, att han med ovanlig klarhet, djup och bestämdhet, uppfattade de stora matematiska och fysiska sanningar, hvilka vid samma tid uppdagades isynnerhet af Newton och att han på en mängd enskilda förhållanden tillämpade samma upptäckter mer enkelt, tydligt och träffande, än flertalet af hans samtida förmådde göra.» En särskild förtjänst inlade han om optiken, hvari han med skäl räknas för den ypperste af sin tids fysici. Äfven för vitterheten hade han sinne, och kunde ännu i sin lefnads afton ur minnet upprepa långa stycken ur det antika Roms skönaste skaldeverk. Gift 1732 med Ulrika von Roland. Klingius, Zacharias, biskop. Född 1603 i Kräklinge församling i Nerike, där fadern Laurentius Johannis Hidingius var kyrkoherde. Efter slutade studier i Uppsala, promoverades K. därstädes till filosofie magister 1639 och kallades s. å. till huspredikant hos friherrinnan Brita De la Gardie. Redan då omtalad som grundlig teolog, utsändes han 1641 af Axel Oxenstierna till Tyskland, för att inhemta närmare underrättelser om de där då uppkomna synkretitiska stridigheterna. Promoverad teol. doktor i Wittenberg 1647, utnämndes han efter sin hemkomst s. å. till hofpredikant hos drottning Kristina och befordrades strax därpå till kyrkoherde i Nyköping. 1650 kallades han till general-superintendent i Lifland och prokansler för Dorpts universitet, men måste 1656 fly för ryssarna till Sverige, där Carl X utnämnde honom till general-superintendent för svenska armén och antog honom till sin biktfader. Under den tid konungen innehade Själland (1659) och danska biskopen var innesluten i Köpenhamn, var K. förordnad till biskop öfver Själlands stift. Vid återkomsten till Sverige blef han 1661 kyrkoherde i Riddarholmsförsamlingen och teol. lektor vid gymnasium därstädes. 1665 kallades han till superintendent öfver Göteborgs »superintendentia», men tillträdde ämbetet först sedan regeringen på hans yrkande förvandlat »superintendentian» till biskopsstift. Följande år upphöjdes K. i adligt stånd, hvarvid han antog namnet Klingenstierna. Död d. 19 maj 1671 i Göteborg. Den ofördragsamhet, som i allmänhet