utmärkte den teologiska lärdomen under denna tid, fanns i framstående grad hos denne grundligt bildade man, hvarom hans uppförande under rättegången mot den för synkretism anklagade Åbobiskopen Terserus bland annat lämnar ett sorgligt intyg. Han var därjämte af ett stolt och öfvermodigt sinnelag, och ej sällan hård och obillig mot andra. Såsom författare har han utgifvit flera predikningar och teologiska afhandlingar, de senare nästan alla på latin. Gift med Beata Otter. Klingspor. En urgammal ridderlig ätt, härstammande från Franken, och som därifrån uppgifves hafva begifvit sig till Lifland. Den första af ätten, som inkom till Sverige, var Johan von Klingspor, hvilken 1563 hit medföljde drottning Katarina Jagellonica såsom hennes page. Stamfader för den svenska adliga ätten, af hvilken äfven en gren blifvit friherrlig och greflig, blef den sistnämndes sonson. 1. Klingspor, Staffan, krigare. Född på Ekolsund i Uppland d. 26 aug. 1611. Föräldrar: öfverste-jägmästaren Johan von Klingspor och Margareta von Buddenbrock. K. ingick tidigt i krigstjänst, blef såsom ryttmästare 1633 naturaliserad svensk adelsman, öfverstlöjtnant 1642, samt slutligen öfverste i Smålands rytteri och generalmajor. Död på Attarp i Jönköpings län d. 4 maj 1676. Han var en käck krigare och deltog med utmärkt tapperhet i trettioåriga kriget samt Carl X:s polska och danska fälttåg. Han erhöll af drottning Kristina betydliga förläningar, bl. a. i Ingermanland och anhöll äfven i en inlaga till drottningen om åtskilliga hemman i Småland. Såsom skäl för sin begäran anför han: »huruledes han sig en långligh tidh uti krigsväsendet hafver bruka låtit och därutinnan mycken vedervärdighet utstått och lidit, i det han icke allenast af riksens fiender är illa sargader och genomskjuten, utan ock sina medel och välfärdh tillsatt; jämväl hafva ock tvenne af hans bröder sigh therutinnan bruka låtit, hvilka omsider blifvit af fienden slagne.» Gift 1639 med Anna Sofia von Chemnitz. 2. Klingspor, Adolf Magnus, krigare. Född i Stockholm d. 5 dec. 1647; den föreg. son. K. hade erhållit en god uppfostran, dels i hemmet, dels vid universitetet i Uppsala, när han utnämndes till kornett vid Upplands kavalleri 1667. Sedan han 1675 befordrats till kapten vid Österbottens regemente, var han första gången i elden, då han beordrades att vid Qvistrums bro försvara en där anlagd träskans och sedan rifva bron för de påträngande danskarna. Han deltog äfven därefter med utmärkelse i danska kriget samt bevistade slagen vid Lund, Landskrona och Kristianstad. Efter härunder vunna befordringar var han 1679 öfverstelöjtnant vid Maur. Wellingks regemente. Utnämnd 1694 till öfverstlöjtnant vid Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente, tog han snart afsked, men kvarstod i armén och förordnades 1697 till vice landshöfding i Helsingfors. Vid början af Carl XII:s krig ingick han åter i militärisk tjänstgöring och utnämndes 1700 till öfverste och chef för sitt gamla regemente, Nylands kavalleri. Med detta kommenderad till Lifland, bevistade han öfvergången och segern vid Düna och skickades af Dahlberg att borttaga ett ansenligt sachsiskt proviantförråd; men blef svårt sårad och afled på tredje dagen af sina blessyrer d. 14 juli 1701. Han var en rikt begåfvad personlighet, käck soldat och grundligt lärd, hvarom hans efterlämnade handskrifter, t. ex. hans omständliga dagbok, bära vittnesbörd. Han har äfven lämnat prof af en skaldegåfva, som med heder försvarar sin plats bland den tidens dikter. Gift 1683 med Elisabet Clerck. 3. Klingspor, Vilhelm Mauritz, militär. Född d. 7 dec. 1744 på Fluxerum i Kalmar län; den föregåendes sonsons son. Föräldrar: presidenten friherre Kristian Fredrik Klingspor och Anna Margareta Pauli. Denne man, som outplånligt och så olyckligt fäst sitt namn vid kanske den sorgligaste tilldragelsen i Sveriges historia, bestämdes tidigt af föräldrarna för den militära banan. Vid tolf års ålder skrefs han såsom lieutenant en second vid regementet Royal Pologne i Frankrike. Efter att trots sin ungdom ha såsom officer vid olika franska regementen varit flera gånger i elden under sjuåriga kriget (1756--63), återkom han sistnämnda år till fäderneslandet. Här gick hans befordran med den raskhet, att han redan 1779 var öfverste och chef för Vesterbottens regemente. Utnämnd 1789 till generalmajor, blef han 1790 generallöjtnant. Utrustad med vidsträckt myndighet såsom generalintendent vid armén i Finland under kriget 1788--90, fyllde han väl denna post. Så var det hans förtjänst, att man lyckades rädda arméns förråd i Anjala, hvilka voro nära att falla i fiendernas händer. K., som 1799 blifvit upphöjd i grefligt stånd och 1800 till en af rikets herrar, var sistnämnda år, under Gustaf IV Adolfs resa till Petersburg, i egenskap af konungens tjänstgörande generaladjutant, ledamot af den tillförordnade regeringen, liksom han ock innehade samma förtroendeuppdrag åren 1805 och 1806. Till general och general en chef i Finland utnämndes han 1802. När det för Sverige så olyckliga kriget mot Ryssland i början af 1808 utbröt, lade Gustaf IV Adolf ledningen af Finlands försvar i händerna på K., som ju kunde anses böra därvid först komma i fråga såsom redan faktiskt varande öfverbefälhafvare för försvarsstyrkan i Finland. Men oaktadt han i yngre år lämnat ganska erkännansvärda prof på tapperhet och krigarduglighet, var han dock numera icke i besittning af några framstående egenskaper, som kunnat göra honom vuxen den honom anförtrodda ansvarsfulla posten, helst det lefnadssätt, han sedan flera år tillbaka fört, varit ägnadt att i förening med tilltagande ålder förslappa hans både själs- och kroppskrafter. Själf kände han också med sig,