att han ej var rätte mannen att utföra det värf, man uppdragit åt honom, men det var förgäfves han af regeringen utbad sig att bli befriad därifrån. Och så började då under K:s ledning detta fälttåg, hvars förlopp tycktes gifva vid handen, att reträtt, reträtt utan svärdslag, reträtt trots sig erbjudande tillfällen att med utsikt till framgång bjuda den påträngande fienden spetsen för fälttågets ledare gällde såsom höjden af strategisk finess. Krigets utgång kunde trots de under af tapperhet, den svensk-finska hären gjorde, när helst den fick komma i elden, icke blifva annan, än den blef. Den är för öfrigt alltför bekant att här behöfva närmare omtalas -- Finland och en del af Sverige förlorade, Sverige, redan försvagadt genom mångårig vanstyrelse, fördt till branten af sin undergång. K., som i juni af konungen hugnats med fältmarskalksstafven -- mera, får man väl antaga, såsom uppmuntran än såsom belöning -- fick omsider, när han den 29 sept. afslutat konventionen i Loktaja, enligt hvilken armén skulle dragas tillbaka till Himanko socken vid Bottniska viken, sitt afsked i allt annat än nådiga ordalag. Icke desto mindre blef han i januari följande år (1809) utnämnd till generalbefälhafvare öfver Norra armén och generalguvernör öfver Västerbottens, Västernorrlands och Gäfleborgs län. När Gustaf Adolf, hufvudsakligast genom olyckorna i Finland, störtades från tronen, räckte K. därtill en hjälpsam hand, och utnämndes efter regementsförändringen till öfverståthållare i Stockholm. Men härmed slocknade hans lyckas stjerna. Efter Fersens mord i juli 1810 afsattes han af Carl XIII från ståthållareämbetet och entledigades från general en chefs- och brigadchefsämbetena samt lefde sedan i fullkomlig onåd till sin död den 15 maj 1814. Gift 1: 1771 med Anna Charlotta af Petersens; 2: 1794 med Hedvig Ulrika von Willebrand. 4. Klingspor, Otto Reinhold, militär, Anjalaman. Född d. 20 juli 1750; den föregåendes bror. K. utnämndes först till kvartermästare vid Adelsfanan, hvarefter han blef löjtnant och kapten vid Jämtlands regemente, hvarifrån han transporterades till major vid Björneborgs regemente samt blef 1787 öfverstelöjtnant i arméen. Undersökningarna om komplotten i Anjala utföllo till den grad komprometterande för K., att man näppeligen vet, om det var konungens »förekommande nåd» eller rent af en tillfällighet, som räddade K:s hufvud. När dödsdomen för honom upplästes, gjorde dödsfruktan honom så vild och rasande, att han måste afföras till Danviken. Det bör nämnas, att konungen, oaktadt de mäktiga förespråkare, K. hade, vägrade att skänka honom nåd. Efter något mer än ett års vistande på hospitalet, hvarest han, så snart faran var öfverstånden, visade sig fullkomligt klok, erhöll han i hemlighet tillåtelse att begifva sig ur landet. Med förpassning såsom »kammartjänare» Klingson lämnade han skyndsamt Sverige och bosatte sig en kort tid i Altona. Han återfick sedermera både gods och ära, båda honom fråndömda, men med bestämdt förbud att någonsin visa sig i Sverige. Han vistades till slut i Itzehoe i Holstein och afled därstädes 1802. Gift 1: med Carolina Magdalena Fredrika von Goetzel, och 2: 1798 med systern Maria von Goetzel. 5. Klingspor, Fredrik Philip, ämbetsman, konstkännare. Född i Jönköping d. 5 april 1761; den föregåendes bror. K. inskrefs sex år gammal i krigstjänst, utnämndes vid nio års ålder till fänrik vid Jämtlands regemente, blef löjtnant vid tolf år, kapten vid sexton och major strax efter det han fyllt tjugutvå år. 1783 anställdes han som kavaljer hos hertiginnan af Södermanland samt utnämndes 1792 till öfverstlöjtnant i arméen och generallöjtnant af flygeln. Året därefter undfick han fullmakt som öfverstlöjtnant i regementet men tog afsked 1795 och förordnades 1806 till tjänstgörande kammarherre hos hertiginnan. Efter Carl XIII:s uppstigande på tronen anställdes han såsom hofmarskalk hos drottningen, valdes till riddarhusdirektör 1812 och blef ståthållare på Stockholms slott 1818. Död ogift i Stockholm d. 18 mars 1832. K., som på grund af sitt älskvärda väsen var en af de mest populära personligheter på sin tid i Sveriges hufvudstad, försökte sig med ganska stor framgång såsom miniatyrmålare. Framstående konstkännare, var han ledamot af Fria konsternas akademi. 6. Klingspor, Mauritz Stefan Philip, militär, riksdagsman. Född 1800; sonson af K. 3. Föräldrar: hofmarskalken grefve Gustaf Klingspor och friherrinnan Margareta Charlotta Wennerstedt. Utnämnd vid 17 års ålder till fänrik vid Svea lifgarde, befordrades K. till löjtnant 1822 och blef kapten 1830. Utrustad med godt hufvud och mycken bildning, var han vid flera riksdagar en lifligt intresserad och verksam ledamot af sitt stånd. I själ och hjärta aristokrat, biträdde han oppositionen på riddarhuset. Under riksdagen 1834--35 uppträdde han med värma mot regeringens finansiella system och apostroferade hennes handlingssätt bland annat med det ryktbart vordna uttrycket »per fas et nefas», hvilket ådrog honom en skrapa af landtmarskalken och efter riksdagens slut en generalorder att tjänstgöra såsom adjutant hos kommendanten på Karlstens fästning. Han tog därför, så fort han kunde, afsked, nedsatte sig såsom fideikommissinnehafvare på sin egendom Grönlund samt ägnade sina öfriga dagar åt landthushållning och litterära sysselsättningar. Dessutom bevistade han fortfarande riksdagarna, städse tillhörande den själfständiga konstitutionella oppositionen och högt aktad för insikter och duglighet, samt lät dessutom höra af sig genom anonyma tidningsuppsatser, undertecknade »en gammal militär», i Aftonbladet och Östgöta Correspondenten. Död af slag ombord på ångfartyget »Amiral von Platen» under en resa från Göteborg till Linköping d. 11 sept. 1858. Gift 1851 med friherrinnan Emma Amalia Mathilda Koskull.