förtid afbrutit hans verksamhet. Gift 1807 med grefvinnan Ulrika Horn. Klockhoff, Daniel, skald, filosof, estetiker. Född på Ytterstfors' brukspredikantboställe i Skellefteå socken i Västerbotten d. 14 sept. 1840. Föräldrar: dåvarande brukspredikanten O. Dan. Klockhoff och Maria Carolina Lindmark. 1859 inskrefs han som student vid Uppsala universitet, aflade 1863 fil. kand.-examen och promoverades, efter att 1864 ha speciminerat för graden med en afhandling Om den pantheistiska esthetiken, 1866 till fil. doktor. Sedan han utgifvit och försvarat en ny afhandling Om det tragiska, kallades och förordnades han sistnämnda år till docent i estetik, men hade knappt hunnit taga detta första steg på en i så många hänseenden löftesrik lärarebana, förrän han fjättrades vid sjuksängen och afled i Uppsala d. 29 juli 1867. Inom den lilla vittra krets, som året efter hans ankomst till Uppsala slöt sig tillsammans under benämningen »N. S.» (Namnlösa sällskapet), utvecklades hans skaldeanlag med synnerlig liflighet, och uppenbarade sig i åtskilliga små täcka stycken i sällskapets kalendrar, »Isblomman» 1861, »Sånger och berättelser» 1863 och 1865. Så väl dessa som andra dikter äro jämte hans uppsatser i filosofiska och estetiska ämnen samlade och utgifna i hans Efterlemnade Skrifter 1871. Gift 1864 med Gustafva Aurora Sandström. Knape, Olof, se Strömstierna. Knape, Anders Hansson, donator. Född d. 3 jan. 1720. Föräldrar: sjökaptenen Hans Andersson och hans hustru Inger Knape. Tidigt föräldralös, tog K. tjänst på ett handelsfartyg och fortfor att segla som simpel matros, tills han ansågs skicklig att själf föra fartyg. På 1750-talet nedsatte han sig som köpman i sin födelsestad Uddevalla, där han dels genom lyckliga handelsspekulationer, dels som skeppsredare samlade en ansenlig förmögenhet. 1758 gifte han sig med Katarina Hegardt, en i alla hänseenden ädel kvinna, som, då deras äktenskap var barnlöst, ingaf, eller åtminstone lifligt hos honom understödde tanken på att använda makarnas stora förmögenhet till något allmänt välgörande ändamål. Den 6 juli 1772 dog hustrun, och enligt det testamente båda gemensamt upprättat d. 10 april s. å. anslogs större delen af deras egendom till en barnhusinrättning vid Gustafsberg utanför Uddevalla. Vid denna välordnade inrättning, som ännu fortfar att sprida välsignelse, födas, klädas och undervisas trettio fattiga gossar tills de uppnått den ålder, att de själfva kunna förtjäna sitt uppehälle, då de vid sin utgång i världen erhålla full utrustning af kläder, en bibel och en mindre summa penningar. Men utom till dessa trettio barn, som på Gustafsberg äga ett nytt föräldrahem, utsträcker inrättningen sin välgörenhet till hundra andra barn, som dels erhålla årligt understöd i penningar, dels utackorderas till välfräjdade fosterföräldrar. Inrättningens bestånd grundar sig dels på donerad jordegendom, nämligen Gullmarsbergs säteri i Skredsviks socken, dels på räntorna af ett större kapital, som utlånas. K. dog i Uddevalla d. 26 okt. 1786. Knorring, von. De svensk-finska adliga ätterna med detta namn härstamma från en holländsk gren af den ursprungligen från Tyskland bördiga gamla ätten von K. Medlemmar af denna ätt voro länge anställda i svensk krigstjänst, men först 1672 blefvo majoren Kasper Fredrik von K:s yngre söner Stefan Fredrik och Göran Johan naturaliserade svenska adelsmän under namnet K. Men då Kasper Fredriks äldsta sons, Johan Fredriks, sonsöner, Frans Henrik och Karl Reinhold, 1756 naturaliserades, skedde detta under namnet von K. Den förenämnde Göran Johan, som afled 1726, utmärkte sig såsom tapper och skicklig officer under det stora nordiska kriget och blef 1720 upphöjd i friherrligt stånd under namnet von K. Adliga ätten K. utgick på svärdssidan 1891. 1. Knorring, Sofia Margareta von, född Zelow, romanförfattarinna. Född på Gräfsnäs i Västergötland d. 29 sept. 1797. Föräldrar: öfverstlöjtnanten och hofmarskalken Krister Göran Zelow och Helena Sofia Gripenstedt. Friherrinnan K:s yttre lefnadsöden äro föga anmärkningsvärda. Hon tillbragte sina barnaår på det romantiska Gräfsnäs, som då arrenderades af hennes far, och flyttade vid omkring elfva års ålder med föräldrarna därifrån till egendomen Högärdet. Efter ytterligare tvenne år åtföljde hon sin mor till hufvudstaden, där denna för någon tid slog sig ned för att fullända sina döttrars uppfostran, och ingick 1820 äktenskap med en aflägsen släkting, d. v. majoren, sedermera öfversten, frih. Carl Sebastian von Knorring. En svår lunginflammation 1827 grundlade ett kroniskt bröstlidande, som undergräfde hennes kroppskrafter och lade henne i grafven d. 13 febr. 1848. Friherrinnan v. K. var en både i yttre och inre hänseende rikt utrustad natur. Bland hennes »tjugufem talanger» hade författarskapet länge, ehuru i största hemlighet, varit öfvadt, då hon 1834 framträdde med Cousinerna, ett arbete som 1829--30 blifvit af henne sammanskrifvet för att trösta en yngre syster, nyss blifven änka, och i hvilket de handlande personerna äro tecknade efter typer bland bådas bekanta. Då detta emottogs med allmänt bifall och redan 1836 upplefde en ny upplaga, följde raskt det ena arbetet på det andra, de flesta under pseudonymen »förf. till Cousinerna», nämligen: Vännerna 1835; Qvinnorna 1836; Axel s. å.; Illusionerna s. å.; Ståndsparalleller 1838; Tante Lisbets 19:de testamente 1838; Skizzer: 1. Saml. 1841; 2. Saml. 1845; Torparen och hans omgifning 1843; Förhoppningar 1843--44; Bref till hemmet under en sommarresa 1846, 1847; Sagan om prinsessan Rosalinda, eller foglarnes konungarike, den enda skrift på svenska, som bär hennes