namn, samt Mina minnen, fragment, fortsatt genom anteckningar af en syster, Augusta Zelow, och Fredrika Bremer. Hvad som vid läsningen af friherrinnan Knorrings arbeten genast faller i ögonen, är författarinnans på en gång fina och skarpa iakttagelseförmåga, icke blott af de yttre föremålen och händelserna, utan jämväl af de rent psykologiska företeelserna inom de kretsar, hon företrädesvis skildrat, eller de aristokratiska. Att hon likväl både ägde hjärta för folket samt förmåga att skildra dess lif och föreställningssätt, har hon visat i sitt sista mera betydande arbete Torparen och hans omgifning, kanske i konstnärligt hänseende det mest lyckade af hennes pennas alster. Hennes skildringar utmärka sig för öfrigt genom rörlighet och lif i framställningen samt mycken elegans och finhet i teckningen, och hafva banat sig väg äfven till utlandet, där i synnerhet Danmark och Tyskland tillägnat sig dem genom öfversättningar till egna språk. 2. Knorring, Eric Oscar von, militär, skriftställare, tonsättare. Född på Mariefors i Västergötland d. 23 febr. 1822. Föräldrar: öfversten Berndt Ulrik von Knorring och Elisabet Beckman. Efter aflagd studentexamen i Uppsala 1840 och officersexamen i Stockholm 1842, utnämndes han sistnämnda år till underlöjtnant vid Västerbottens fältjägarkår och befordrades till löjtnant 1846. Under flera år i början af sin militära tjänstetid biträdde han vid topografiska kåren med rekognosceringar och kartarbeten. 1849 deltog han som frivillig i danska kriget och bevistade såsom premierlöjtnant vid general Ryes brigad affärerna vid Kolding, Listrup, Blaakiærskov och Veile. Transporterad 1853 såsom löjtnant till lifbeväringsregementet, befordrades han 1867 till kapten, 1872 till major i arméen, samt utnämndes 1874 till major vid Norrbottens fältjägarkår. 1880 tog han afsked härifrån och utnämndes samtidigt till öfverstelöjtnant i armén. K. bevistade 1855, med statsbidrag, skjutskolan i Vincennes och 1857 skjutskolan i Spandau samt företog på egen bekostnad vidsträckta resor genom nästan alla Europas länder äfvensom till Egypten. Svensk delegerad vid svensk-norska riksgränsens uppröjning och redressering 1864, 1866, 1869 och 1870. Har af trycket utgifvit: Minnen från fälttåget i Danmark 1849 af en svensk frivillig 1850; Om skjutöfningarna inom franska armén 1856; Om simning inom armén 1857; Engeln Gullgod, m. fl. små sagor och berättelser 1863; Två månader i Egypten 1873; Genom Lappland, Skåne och Seeland. Reseskildringar 1874 samt en stor mängd öfversättningar, uppsatser, skisser och noveller i kalendrar och tidningar. 1884 utgaf han femte och sista årgången af den utaf H. Hofberg 1880 grundade tidskriften »Läsning i hemmet». Såsom tonsättare framträdde K. med Warschau-mazurka; Kozlowska-vals samt polska drömbilder; Ottiliana-valser; Elisabet-polka; Mignon-polka; Militärmarsch m. m. Död i Stockholm d. 25 dec. 1891. Gift 1853 med Nanny Kristina Hällberg. Knös. Denna i svenska kyrko- och lärdomshistorien berömda släkt härstammar från en bonde vid namn Olof, som lefde i början af 1600-talet och bodde på hemmanet Knorrn eller Knörrn i Hangelösa socken i Västergötland. En dennes son Birger, född 1632, död 1711, som blef »hejderidare» eller jägmästare öfver Älfsborgs län, antog först namnet Knös efter födelsestället. Hans son, Olof Birgersson K., född d. 5 juli 1683, död d. 7 april 1748, såsom kyrkoherde i Vånga och kontraktsprost, var en högt ansedd prästman, som stod i intim vänskapsförbindelse med den kraftfulle Skarabiskopen Jesper Svedberg och nitiskt understödde honom i hans sträfvanden för stiftets bästa. 1. Knös, Anders Olofsson, teolog. Född i Mariestad d. 3 febr. 1721; son af förenämnde Olof Birgersson Knös och Eva Beata Bellander. Till bevis på K:s ovanligt tidiga framsteg anföres, att han vid tio års ålder genomläst hela nya testamentet på grundspråket och däröfver författat anteckningar på latin. 1737 kom han till Uppsala, där han med sin ungdoms hela liflighet ägnade sig åt studiet af den nya Wolfska filosofien, och såsom en beredelse till graden utgaf en afhandling, byggd på samma filosofiska system och omhandlande »grunderna och sambandet mellan den naturliga och uppenbarade religionen», hvilket lärdomsprof inom teologiska fakulteten uppväckte en sådan storm, att den ej kunde stillas med mindre än ett kanslärsbref. Emellertid hade K. så väl härigenom, som genom sina gedigna kunskaper, förvärfvat sig ryktet af grundlärd filosof, när han 1743 promoverades till filosofie magister. 1747 antog han prästerlig ordination och anställdes fyra år därefter såsom rektor i Mariestad -- en befattning som hans far på sin tid innehaft -- och kyrkoherde i Leksberg. Härifrån befordrades han 1756 till filosofie lektor i Skara, hvilken befattning han följande året utbytte mot andra teologie lektoratet, då han äfven blef kyrkoherde i Vinköls prebendepastorat. Utnämnd 1767 till förste teologie lektor, kyrkoherde i Göteneds prebendepastorat och kontraktsprost i Kinna kontrakt, undfick han vid jubelfesten i Lund året därefter teologie doktorsvärdigheten och befordrades 1771 till domprost i Skara. Af stiftets prästerskap 1769 och 1778 insatt såsom ledamot af prästeståndet, var han sistnämnda år i sådan egenskap en af faddrarna vid kronprinsen Gustaf Adolfs dop. 1767 och 1788 var han uppförd i andra rummet på biskopsförslag. Död i Skara d. 29 maj 1799. Hans vidsträckta lärdom och lifliga önskan att kunna gagna i vidare kretsar än dem, hans innehafvande ämbete anvisade till arbetsfält, förde honom tidigt in på författarebanan, på hvilken han blef en af Sveriges produktivaste och mest värderade teologiska skriftställare. Af hans utgifna arbeten, hvilka, med undantag af hans i ungdomen utgifna disputationer, alla äro af teologiskt praktiskt innehåll, må nämnas: Institutiones theologiæ practicæ 1768; Observationes apologeticæ ad illustrationem argumenti de Synergismo recentiori 1769;