ånyo utkomna skriften: Samtal med mig sjelf om verlden, människorna och Gud. De sympatier för Svedenborgs lära, som i den afgjordt och oförtäckt framstå, väckte ett ofantligt uppseende och framkallade en kritik, som föranledde ett nytt arbete af K.: Försök att utreda några rigtiga frågor etc., hvilket utkom året innan författarens död och är att anse som hans teologiska testamente. I sina ungdomsår sysselsatte han sig icke utan framgång med skaldekonsten, af hvilka öfningar han likväl ej efterlämnat andra minnen än Ossians skaldestycken (utgifna i förening med hans bror 0. A. Knös och G. Rosén, 3 häft. 1794--1800). Gift 1810 med Alida Maria Olbers. 5. Knös, Anders Erik, universitetslärare, teolog. Född i Skara d. 9 febr. 1801; den föreg. brorson och son af K. 3 i hans första gifte. Med de vackra, i många hänseenden lysande, föredömen, som blifvit honom lämnade af förfäder och anförvanter, ägnade sig K., som 1818 blifvit student i Uppsala, efter 1824 vunnen lagerkrans inom den filosofiska fakulteten, åt teologiska studier och ökade, som framstående lärare och vetenskapsman, det ärfda namnets glans. Sedan han 1826 aflagt teol. kandidatexamen och fyra år senare licentiatexamen i teologiska fakulteten, befordrades han på ett och samma år, 1832, först till andre teologie adjunkt och kyrkoherde i Näs, och sedan till innehafvare af förste teologie adjunkturen. 1835 utnämndes han till theol. pract. professor, blef 1844 teologie doktor samt 1852 förste teologie professor och domprost. I kyrkolagskommittéen 1838--39 var han ledamot och bevistade som fullmäktig för ärkestiftet 1844, 1853, 1856 och 1859 årens riksdagar, medverkade inom bibelkommissionen i väsentlig grad till den år 1861 utkomna proföfversättningen af Nya testamentet samt deltog i kommittéerna för nya predikotexter, ny kyrkohandbok, ny katekes m. m. Död i Uppsala d. 10 okt. 1862. 1839--42 utgaf K. tillsammans med C. E. Fahlcrantz och C. J. Almqvist Ecklesiastik Tidskrift. Hans öfriga litterära arbeten tillhöra mera omedelbart hans ställning såsom akademisk lärare, och utgöras af disputationer, tal, program, afhandlingar och recensioner i tidskrifter och tidningar. Efter hans död utgafs ett urval af hans Skrifter i två band 1863--65. Gift 1833 med Gabriella Schönherr, dotter af entomologen C. J. Schönherr (se nedan). 6. Knös, Tekla Levinia Andrietta, skaldinna. Född i Uppsala d. 17 juni 1815; den föreg. kusin och dotter af K. 4. En skär poetisk känslostämning -- ett arf efter fadern -- kom henne tidigt att försöka sina krafter inom diktens värld, på samma gång hon på modersmålet öfverflyttade några mindre arbeten af utmärkta utländska författare. Hennes misstroende till egna krafter och tvekan om sin verkliga kallelse alstrade och underhöll hos henne länge en bestämd motvilja mot att offentligt uppträda som författarinna. Först efter förnyade uppmaningar af sina litterära vänner, bland andra Atterbom och Böttiger, inlämnade hon 1851 till Svenska akademien ett större skaldestycke Ragnar Lodbrok, som s. å. vann akademiens stora pris och trycktes i dess handlingar. Uppmuntrad af denna framgång, utgaf hon 1852 en sagosamling, Elfvornas qvällar, samt Dikter (2 delar 1852, med företal af Atterbom); 1853 tredje uppl. Efter moderns död 1855 erhöll hon för en tid ett hem hos den både vittert och vetenskapligt bildade direktör Daniel Müller i Uppsala och utgaf tillsammans med honom, hans fru Louise Müller och Fredrika Bremer en diktkrans Fyrväpplingen samt i förening med makarna Müller Konvaljerna, allt samma år. 1856 företog hon en resa till Danmark och Norge och upptogs efter sin hemkomst i öfverstinnan Silfverstolpes hus i Uppsala samt njöt i detta angenäma hem några lyckliga dagar. Sedan äfven detta vänfasta stöd blifvit henne undanryckt af döden, vistades hon än här, än där, stundom i och stundom långt ifrån Uppsala. Lidande och pröfvad mer än de flesta, dignade hon slutligen under för en själssjukdom, som för alltid förstummade hennes lyras milda, rikt skiftande toner. Död å Växiö hospital d. 10 mars 1880. Koch von Crimstein, Hans Christofer, krigare. Född i Erfurt d. 16 maj 1623. Efter slutade universitetsstudier gick K. i österrikisk tjänst och deltog 1644 i slaget vid Jütterbock, där han blef tillfångatagen af svenskarna. han trädde därefter i svensk tjänst och hade stigit till major, då Carl X begynte sina krig mot Polen. Under en skärmytsling 1656 med polackarnas bundsförvanter, krimska tartarerna, hade K. det missödet att bli tagen och sändes utplundrad och fången till deras hemland Krimska Tartariet. Utsatt för de gröfsta misshandlingar hölls han här i en fyraårig fångenskap, under hvilken han, fängslad med tunga bojor och med en sele öfver de nakna skuldrorna, ofta måste göra tjänst som dragdjur vid åkerbruksarbetet. Ändtligen 1660 lyckades han en natt komma undan, ännu iklädd sina bojor och med endast en påse rågmjöl till reskost. Han gömde sig först under en bro, där han utan annan föda än mjöl och vatten, tillbragte åtta dagar under ansträngningar att befria sig från sitt fängsel. För att icke röja sitt gömställe, vågade han icke fila på fotkedjorna oftare än någon körde öfver bron. Slutligen fri, fortsatte han sin flykt, om nätterna genom skogar och ödemarker och om dagarna gömd i toppen af något träd, från hvilket han ofta var vittne till sina förföljares efterspaningar. Halfdöd af hunger och ansträngningar, ankom han ändtligen till Finland och därifrån till Sverige, hvarest han utnämndes till öfverste för Norra skånska kavalleriet. Han adlades 1662, då han till minne af sin slaftid på Krim antog namnet von Crimstein och i vapnet fick insätta de bojor, han under denna tid burit. 1677 befordrades han till generalmajor och deltog i Carl XI:s fälttåg, under hvilka han ständigt visade sig som en rådig och oförskräckt krigare. Död på