om den utrikes handeln, förordnades K. att som kanslist åtfölja svenske kommissarien Johan de Rodes till Moskva 1655. Under deras vistelse därstädes utbröt kriget mellan Sverige och Ryssland, och inom kort anlände underrättelsen, att svenska trupper inbrutit i Lithauen. I förbittringen lät tsar Alexis fängsla alla i Moskva vistande svenskar, bland dem von K., och hålla dem fångna till 1658, då K. med de andra återkom till Sverige. Sedan ett vänskapligare förhållande inträdt mellan sistnämnda land och Ryssland, förordnades K. 1678 till svensk kommersfaktor och sedermera till kommissarie i Moskva. Adlad 1683 med namnet von Kochen, utnämndes han året därefter till envoyé i Ryssland och blef 1686 burggrefve i Narva. Död i Stockholm 1711. Gift med Anna Hassenia. 2. Kochen, Johan Henrik von, ämbetsman, politiker. Född i Narva d. 21 okt. 1681; den föregåendes son. Med omfattande kunskaper, inhämtade vid svenska och utländska lärosäten och ytterligare ökade genom vidsträckta resor, antogs K. 1705 till extra ordinarie kanslist vid Carl XII:s fältkansli i Polen och uppehöll sig där under någon tid vid svenska beskickningen i Warschau. I Bender, dit han lyckats rädda sig med konungen, emottog han dennes befallning att afgå med bref till svenske ministern grefve Piper, hvilken såsom svensk krigsfånge vistades i Kiev. Han deltog sedermera i kalabaliken 1713, blef 1714 sekreterare vid utrikesexpeditionen och följde i denna egenskap Carl ända till dennes död. 1720 befordrad till kansliråd, utnämndes han 1727 till statssekreterare vid utrikesexpeditionen, blef samma år hofkanslär och upphöjdes 1731 i friherrligt stånd. Utmärkt duglig som ämbetsman, leddes K. af samma politiska grundsatser som Arv. Horn. Också erhöll han af det då vid makten varande partiet flerfaldiga prof på dess förtroende. Så insattes han vid 1723 års riksdag i mindre sekreta deputationen samt inkallades af Horn i den af nämnda års sekreta utskott för behandling af de hemligaste utrikesärendena upprättade s. k. sekreta kommissionen. Han var vidare en af de kommissarier, som 1725--26 underhandlade om Sveriges biträdande af den s. k. Hannoverska alliansen eller det förbund som England, då såsom bekant i personalunion med Hannover, lyckats ingå med Frankrike och Preussen till en motvikt mot det mellan Spanien, Österrike och Ryssland afslutade förbundet. 1734 var han bland underhandlarna om ett närmare förbund med Frankrike. Vid riksdagen sistnämnda år ifrågasattes han till landtmarskalk, men undanbad sig. Då Horns välde 1739 föll, delade K. sin förmans öde och afsattes från hofkanslärsämbetet. K. fortfor att vid de följande riksdagarna vara verksam för sina politiska grundsatser, städse betraktad som en af Mössornas hufvudmän. Han afled d. 5 mars 1758. Gift 1721 med Maria Antoinetta Hildebrand. Kock, Markus, myntmästare. Född i Lüttich d. 14 jan. 1585 och son af en där boende bergsman Daniel Kock och Katarina Havens. Uppfostrad i faderns yrke, hade han tidigt blifvit förtrogen med olika metallers bearbetning och antogs vid tjugoåtta års ålder till myntmästare i Bromberg. Härifrån flyttades han i samma egenskap till Königsberg och kom slutligen till Berlin. Den utveckling, industri och näringar i Sverige vunno under Gustaf Adolfs styrelse, gjorde behofvet af ett bättre skiljemynt, än de brukliga kopparklippingarna, nästan oafvisligt, hvarför regeringen såg sig om efter någon som kunde bringa svenska kopparmyntningen i jämnhöjd med hvad utlandet hade att uppvisa vid samma tid. Denne man blef K., som 1626 inkallades i riket och utnämndes till k. myntmästare i Nyköping och året därefter i Säter. Han införde genast flera förbättringar, bland annat det i åtskilliga andra länder redan då rådande bruket att å mynten utsätta myntmästaremärken. Den vackra prägeln och öfriga omständigheter utvisa för öfrigt både K:s egen skicklighet och huru högt kopparmyntningen då stod i hans hemland. En annan skapelse af K:s oförtrutna verksamhet var Avesta kopparverk, för hvilket han utnämndes till direktör, och som under honom erhöll sin första egentliga utveckling. Han dog därstädes d. 20 nov. 1657 och begrofs i Avesta kyrka, som af honom uppbyggdes och som han för egna medel lät inreda. Gift 1614 med Elisabet van Eyck. Kock, Karl Axel Lichnowsky, språkforskare, universitetslärare. Född i Trelleborg d. 1 mars 1851. Föräldrar: handlanden Johan Engelbrekt Kock o. Jeanette Ingeborg Bruzelius. Efter att 1870 ha tagit studentexamen i Lund, idkade K. någon tid studier i Strassburg. Utnämnd till docent i nordiska språk i Lund 1879 blef han s. å. filosofie doktor. Anställd 1890 såsom professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola utsågs han 1891 till dess rektor, men tog redan s. å. afsked från rektoratet och 1893 från professorsbefattningen, hvarefter han bosatte sig i Lund. »K. är,» utlåter sig det kända märket Ad. N-n, »en både mångsidig och grundlig forskare, som särskildt om den svenska språkhistorien inlagt storartade förtjänster. Inom detta område falla såväl hans båda största och till sina resultat viktigaste, Språkhistoriska undersökningar om svensk aksent, I, II 1878--85, och Studier öfver fornsvensk ljudlära, I, II 1882--86, som ock hans Undersökningar i svensk språkhistoria 1887 och Om språkets förändring 1896 samt de flesta af hans synnerligen många smärre uppsatser, införda i olika nordiska och tyska tidskrifter, men företrädesvis i det af K. såsom hufvudredaktör sedan 1898 redigerade 'Arkiv för nordisk filologi'. Flera af dessa tidskriftsartiklar äro äfven af stor vikt för så väl den danska språkhistorien som den allmänt fornnordiska grammatiken, särskildt i fråga om omljudsläran och de af K. med särskild förkärlek behandlade accentförhållandena. Ehuru K:s författareskap är af öfvervägande lingvistisk natur, har han dock äfven visat sig vara en framstående filolog, särskildt genom det tillsammans med C. af Petersens utgifna gedigna och omfattande arbetet Östnordiska och latinska medeltidsordspråk 1889--94.» Gift 1883 med Ebba Levinia Olbers.