Kockum, Frans Henrik, industriidkare. Född i Malmö d. 27 sept. 1802. Föräldrar: handl. Lorenz Kockum och Anna Sophia Suell. K:s namn är förbundet med betydelsefulla moment af den industriella utvecklingen i vårt land, särskildt i Skåne. Själf i saknad af medel vid faderns 1825 inträffade död, sattes han af släktingar och vänner i stånd att öfvertaga den af hans morfader, den högt ansedde industrimannen Frans Suell betydligt uppdrifna tobaksfabriken i Malmö. Denna anläggning förstod han att ytterligare i väsentlig mån utvidga, så att densamma, när den 1866 öfvergick till »F. H. Kockums tobaksfabriks-aktiebolag», med rätta ansågs såsom den största i sitt slag i Sverige. Sedan han 1838 inköpt Holmen vid Malmö, anlade han därstädes 1840--41 gjuteri och mekanisk verkstad, hvilket etablissemang han äfvenledes alltjämt utvidgade samt för öfrigt skötte på det utmärkta sätt, att det 1866, då det öfvertogs af »Kockums mekaniska verkstads aktiebolag», sysselsatte flera hundra arbetare. Det fortfor ock alltjämt att hållas i jämnhöjd med utvecklingens fordringar, så att det för närvarande endast öfverträffas i betydenhet af Motala verkstad. Men äfven för en myckenhet andra industriella företag räckte hans intresse och verksamhetsifver till. Bland dem äro att nämna Örmo bruksegendom i Kronobergs län, med masugn, gjuteri och mekanisk verkstad, samt Kallinge stångjärns-, plåt- och spikmanufakturverk i Ronneby socken i Bleking. Dessa etablissemang jämte en af honom i Ronneby anlagd fabrik för tillverkning af förtennta och galvaniserade kärl af stål och järnplåt ägas sedan 1876 af det 1875 bildade »Kockums järnverksaktiebolag». Äfven i anläggningar af en mängd andra slag, däribland järnvägar, deltog han och detta ej blott i Sverige utan äfven i Norge och Finland. Det stora förtroende, han såsom affärsman åtnjöt, satte honom i stånd att segrande möta vidrigheter, som någon gång, exempelvis på 1860-talet, vållades honom af ogynnsamma konjunkturer. För öfrigt åtnjöt han allmän aktning för sin ädla karaktär och var såsom arbetsgifvare ett mönster. Död i Malmö d. 12 febr. 1875. Gift 1829 med Jeanna Beijer. Kolmodinus och Kolmodin. Gammal svensk släkt från Koldmo eller Koldemo by i Arbrå socken i Helsingland, där äldste kände stamfadern, Erik Jonsson, var bonde i slutet af 1500-talet. Namnet antogs af hans söner. 1. Kolmodinus, Ericus, dramatisk författare. Son af kyrkoherden i Thorshälla Ericus Kolmodinus. Han studerade först i Uppsala och sedan i Åbo, och efter all sannolikhet afled han helt ung i sistnämnda stad. Under sin vistelse vid universitetet i Uppsala var han en synnerlig vän af teatraliska öfningar och anförare för en trupp studenter som 1652 sökte tillåtelse hos akademiska konsistoriet att få sysselsätta sig med sådana nöjen, hvilken dock blef dem vägrad. Han tillhör äfven antalet af Sveriges äldre dramaturger och är egentligen bekant genom ett i Åbo tryckt skådespel med den för sin tid betecknande titeln: Genesis ætherea, eller Jesu Christi födelse, hvilken sigh tilldrogh efter wärdenes Skapelse 3970 vthi Keyser Augusti 31 Regementz-Åhr, som nu aff oss Christne Christo till evigh åminnelse åhrligen begås, den 25 dagh vthi December månad. Vthi en enfaldigh Comoedia fattat, hvilken innevarande åhr 1659 d. 9. Jan. publice celebrerades i Åbo stad, vthi höge Herrars närvaro oc förnembligit folckz frequens, med särdeles personer och den qualitet man aff historiens grund hempta kunde, aff Erico Kolmodino. 2. Kolmodin, Israel, superintendent, psalmist. Född i Enköping 1643; antagligen den föreg. kusin. Föräldrar: dåvarande rektorn, sedermera kyrkoherden och kontraktsprosten i Simtuna af ärkestiftet, Mikael Kolmodin och Kristina Emporagria. Sedan K. slutat sina studier i Lund och Uppsala och på sistnämnda ställe 1672 blifvit promoverad till magister, begaf han sig utomlands för att vid främmande högskolor vidare öka sin bildning. Återkommen till Sverige, ägnade han sig åt kyrkans tjänst och blef 1679 vice pastor vid Uppsala domkyrka. Han befordrades sedermera på ett och samma år, 1686, till teologie adjunkt och kyrkoherde i Näs, samt till teologie professor. 1692, då han satt såsom ledamot i bibelkommissionen, utnämndes han till superintendent på Gottland, hvilket ämbete han innehade till sin död i Visby d. 19 april 1709. Såsom stiftsstyresman betryggade han i flera hänseenden det lägre prästerskapets ekonomiska ställning, samtidigt som han sökte höja det i vetenskapligt hänseende. Äfven i vår psalmhistoria intager K. ett förtjänt rum. I den af biskop Svedberg 1695 utgifna psalmboken förekomma åtskilliga af K. författade eller öfversatta. Några af dem hafva upptagits i 1819 års psalmbok. På Gottland lefver en tradition, att han under sin vistelse om somrarna vid prebendepastoratet Lärbro dagligen brukade göra en spatsertur genom de vackra ängarna ned till Hangers källa och att han, gripen af den tjusande prakt, som den gottländska floran utbredde för hans fötter, under en sådan promenad diktat den vackra midsommarpsalmen: »Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor» (Nya psb. 394). Gift med Margareta Hofvenia. 3. Kolmodin, Olof, d. ä., präst, skald. Född d. 26 maj 1690; den föregåendes brorson. Föräldrar: kyrkoherden i Nysätra församling af Uppland Johan Kolmodin och Elisabet Schultin. Sedan K. i Uppsala 1716 vunnit den akademiska graden med andra hedersrummet, lät han på riksrådet Gustaf Cronhjelms kallelse prästviga sig 1718 och utnämndes till extra pastor vid Lifgardet s. å. 1721 förordnades han till notarie i hofkonsistorium, men befordrades redan s. å. till kyrkoherde i Flo församling af Skara stift, blef prost 1729, presiderade 1739 vid prästmötet i Skara för en synodaldisputation och blef kontraktsprost i Väne kontrakt 1742. Död i Flo prästgård d. 8 april 1753. K. åtnjöt af sin samtid ett ej ringa anseende