en s. k. kommissarialrätt, vid hvilken flera lagliga former åsidosattes, och K. dömdes d. 6 nov. 1676 som landsförrädare till förlust af lif, ära och gods. Man hade erbjudit honom förskoning, om han ville skriftligen erkänna sina förbrytelser mot svenska regeringen, men K. svarade: »Hellre dö på min oskuld, än mot sanning och samvete fläcka mitt ärliga namn. Så mången redlig riddare har i dessa år fallit. Hvad gör det mig, om jag följer dem efter, ett år, förr eller senare?» Först fjorton månader efter domens afkunnande skedde hans afrättning medelst arkebusering i Malmö d. 13 jan. 1678. Carl XI lämnade dock arfvingarna i besittning af hans egendomar. »K. måste falla, emedan en så kraftfull och järnhård regering som Carl XI:s icke fördrog någon dubbelhet, och, genom att straffa den mäktigaste mannen bland skånska ridderskapet, tillkännagaf, att blotta tanken på en underhandling med fienden var förräderi.» Hans änka, Jytta Thott, tillbragte sedan hela sitt lif i ett svartklädt rum i sorgdräkt. Kræmer, von. Denna svensk-finska släkt, som ursprungligen var från Westfalen, härstammar från borgmästaren i Arensburg på Ösel, sedermera landtrådet därstädes Nikolaus Kræmer, som 1691 adlades. 1756 introducerades hans sonsöner med namnet von Kræmer. Under det en gren af ätten 1818 immatrikulerades på finska riddarhuset, har en annan sedan 1837 innehaft svensk friherrlig värdighet. 1. Kræmer, Robert Fredrik von, militär och civil ämbetsman. Född på Gammelgård i Tavastehus län d. 20 aug. 1791. Föräldrar: öfversten vid arméens flotta Carl Gustaf von Kræmer och Kristina Lovisa Stjernvall. Efter slutad kurs å Karlberg och där aflagd officersexamen, utnämndes han till fänrik vid Andra lifgrenadjärregementet 1808 och beordrades att tjänstgöra vid Göta artilleri under då pågående krig mot Norge. 1810 transporterad på Andra lifgardet, deltog han såsom bataljonsadjutant i 1813 års krig i Tyskland, bevistade slaktningarna vid Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig samt belägringen af Friedrichsort i Holstein. Deltog jämväl 1814 i invasionen i Norge. Vid kronprinsen Oscars utländska resa 1822 var han prinsen följaktig till Italien samt till prins Eugènes slott vid Eichstädt i Bajern och kvarstannade i München såsom ambassadsekreterare hos excellensen af Wetterstedt, under det giftermålskontraktet där uppgjordes mellan kronprinsen och prinsessan Josefina. Efter att ha varit en verksam medlem i den kommitté, som 1823 utarbetade ett nytt infanteriexercisreglemente, utnämndes han 1826 till major i generalstaben och chef för fjärde infanterifördelningens stab samt förordnades till kammarherre hos konungen 1824. 1828 blef han ledamot af Krigsvetenskapsakademien och utnämndes 1830 till landshöfding i Uppsala län, hvilken befattning han innehade till 1862, då han sökte och erhöll afsked. Under denna sin långa styrelsetid visade K. på ett lysande sätt, hvad en oförtröttad flit och en redlig vilja på en sådan plats förmå uträtta. Många och följdrika voro de åtgärder till främjande af det allmänna bästa inom ej blott hans län utan hela fäderneslandet, som på hans initiativ vidtogos eller till hvilka han med kraft och omtänksamhet medverkade. Några af dem må här i korthet omnämnas. Inom Landtbruksakademien var K., som 1844 blifvit ledamot af densamma, den förste, som väckte förslag om allmänna landtbruksmötens hållande i riket. Vidare blefvo på hans, af regeringen upptagna och af ständerna 1844 godkända, förslag åtta stamholländerier i riket bildade, hvarjämte han enskildt anlade ett stamholländeri af Ayrshiresras på Ekolsund. På samma väg hade redan vid 1840 års riksdag beslut tillkommit om anläggande af ett landtbruksinstitut vid Ultuna, och var K. efter detsammas öppnande i sexton år ordförande i dess styrelse. Den första geognostiska karta upprättades öfver en del af Uppsala län, genom hans åtgöranden, af professor Erdmann, hvarförutom han såsom ledamot af statsutskottet (1844--45 och 1847--48) utverkade ett betydligt årligt anslag till den geologiska undersökningen af riket. Mälarprovinsernas hypoteksförening och enskilda bank äro äfven frukter af hans förutseende och omtanka. Beträffande mera enskildt Uppsala län och den utveckling, detta under hans höfdingtid undergick, må nämnas följande åtgärder, till hvilka han verksamt bidragit: ordnandet af skogshushållningen och fisket; bildandet af rusthållarnes remonteringskassa; fullständigare anordning och reglering af rothållarnes enöreskassa; stiftande af länets brandstodsbolag samt af Uppsala, Enköpings, Tierps m. fl. häraders sparbanker; upprättandet af ränte- och kapitalförsäkringsanstalten för Uppsala län; kreatursförsäkringsbolaget; bolaget för upphjälpande af länets hästafvel; Uppsala, Enköpings och Örsundsbro ångfartygsbolag och i sammanhang med dem upprensning af segellederna till dessa ställen; anläggning af nya samt omläggning och makadamisering af äldre vägar; sjöaftappningar, nyodlingar, m. m. Under de svåra missväxtåren i Uppland 1844--45 vidtogos af landshöfdingen de kraftigaste åtgärder till hungersnödens afhjälpande. Till minne häraf stiftades i Uppland en fond, som bär landshöfding von Kræmers namn och användes till understöd vid inträffande missväxter. Denna fond uppgår för närvarande (1903) till 75,000 kronor. Erkännandet af den ovanligt duglige mannens förtjänster tog sig uttryck på flerahanda sätt. Här må blott erinras om, att han 1837 upphöjdes i friherrligt stånd, äfvensom att, vid firandet af hans tjugufemåriga ämbetsjubileum i Uppsala 1855, han af Uppsala läns invånare fick mottaga en större öfver honom präglad guldmedalj, till ett bevis på deras tacksamhet och högaktning. Verksam ledamot och under tio år ordförande i Carl-Johansförbundet, riktade K. dess handlingar med värdefulla upplysningar om den aflidne konungen och anordnade tillika en fond, hvaraf räntan skall användas såsom belöning för den bäst författade Carl Johans historia. 1866 lät han trycka och bland sina vänner utdela Mina lefnadsminnen, tecknade år 1866. Död i