Uppsala d. 25 maj 1880. Gift 1824 med Maria Charlotta Söderberg. 2. Kræmer, Anders Robert von, militär, skriftställare, riksdagsman. Född i Stockholm d. 6 febr. 1825; den föreg. son. Hans uppfostran försiggick hufvudsakligen i Uppsala, faderns residensstad såsom landshöfding. Student 1842, aflade han två år därefter kansliexamen och examen inför Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Samma år blef han kanslist i landtförsvarsdepartementets kansliexpedition. Därefter ägnade han sig emellertid åt krigaryrket. Redan 1842 hade han blifvit fanjunkare vid Andra lifgardet, och året därpå aflade han officersexamen. Underlöjtnant vid nämnda regemente 1844, hade han vunnit kaptens grad 1865, då han tog afsked med tillåtelse att kvarstå i arméen såsom major. Under åren 1867--71 var han ledamot af stadsfullmäktige i Stockholm samt under åren 1877--94 medlem af riksdagens Första kammare såsom representant för Älfsborgs län, och insattes 1897 i samma kammare af Jämtlands landsting. Hvad beträffar öfriga honom lämnade offentliga uppdrag, må endast nämnas, att han vid flera tillfällen var statsrevisor och 1880--82 ledamot af landtförsvarskommittéen. Inom konungens hof utnämndes han 1892 till hofmarskalk. Vid Uppsala universitets minnesfest till erinran af Uppsala möte d. 6 sept. 1893 blef han filosofie hedersdoktor. Redan vid yngre år riktade von K. sin håg åt vitterhet och språkforskning. 1850 vann han Svenska akademiens pris för dikten Nordens natur, som utkom 1851. Ett par år därefter skildrade han en resa till Italien i dikten Sydfrukter samt lämnade 1855 några poetiska bidrag till den vittra kalendern »Qvartetten». 1857 utgaf han Diamanter i stenkol, utgörande en skildring af en resa till England och Skotland. Han sökte i detta arbete häfda riktigheten af den satsen, att industrien är poetisk och kan poetiskt behandlas. På samma gång ville han göra gällande, att hvardagsspråket lämpar sig för poesien. Mot de gensagor, hans åsikter om det berättigade i användandet af hvardagsspråkets talesätt i skrift framkallade, försvarade han sig i en serie tidningsartiklar, sedermera utgifna i en särskild skrift, Om språkfrågan 1858. Sin teori tillämpade han ytterligare i de talangfullt skrifna arbetena Två resor i Spanien 1861; En vinter i Orienten 1866 samt Dikter 1867. Med ifver och kraft förberedde han ett större arbete, Svensk metrik, i hvilket han ville bygga metriken på grundvalen af musikens rytmik. Första häftet utkom 1874, men, innan han fullföljde detta arbete, företog han sig att undersöka tonviktsförhållandena i språket. Frukten af dessa undersökningar blef det värdefulla arbetet Om enstafviga ords rytmiska värde i svenskan. Han fullföljde vidare en rad syntaktiska undersökningar uti en artikelserie i »Pedagogisk tidskrift», Om predikativet utförligt 1897. I samma tidskrift skref han 1898 Om trestafviga ords användning i vers. 1893 utkom andra häftet af hans metrik, behandlande Prosodi I. Från 1850 intog K. under alla riksdagar en bemärkt plats å riddarhuset, 1862--63 placerad i bevillningsutskottet och 1865--66 i konstitutionsutskottet. Trots han i allmänhet räknades till den moderat-liberala fraktionen, var han motståndare till representationsförändringen. I godt samförstånd med landtmannapartiet arbetade han sedermera 1878--88 och 1892--93 i statsutskottet (under några år som ordförande i dess första utgiftsafdelning). Han hade äfven plats i det vid 1892 års urtima riksdag tillsatta särskilda utskottet. Hans plats där tycktes vara själfskrifven, då han vid lagtima riksdagen s. å. nedlagt så omfattande arbete på försvarsfrågans behandling, att det kunde sägas utgöra ett slags grundläggning till »urtimans» beslut. I öfrigt var K. prononcerad frihandlare, varm vän af den politiska och kommunala rösträttens utsträckning samt drefs af sin bestämda öfvertygelse om tryckfrihetens gagn att bestämdt motsätta sig alla planer å dess inskränkning, såsom exempelvis 1889 års »munkorgslag». Den andliga odlingens befrämjande låg honom synnerligen om hjärtat. Med rätta ansågs han såsom en mångkunnig och samvetsgrann representant, en flitig och noggrann arbetare och utredare samt en orädd och skicklig debattör. Död d. 13 mars 1903. Gift 1856 med Johanna Henriette Amalia von Holst. I von K:s efterlämnade testamente fanns förordnadt, att hans gods, det naturskönt belägna Stenhammar i Södermanland, skulle tillfalla staten för att efter hans makas frånfälle af konungen disponeras till lifstidsbesittning för någon prins af kungliga huset, helst hertigen af Södermanland, om någon sådan finnes, eller åt någon annan förnämlig man. 3. Kræmer, Charlotta (Lotten) Lovisa von, skriftställarinna. Född å Djurgården vid Stockholm d. 6 aug. 1828; den föreg. syster. Uppfostrad i Uppsala, där hennes undervisning hufvudsakligen bestreds af privatlärare från universitetet, sysselsatte hon sig ej blott med de i skolorna vanliga läroämnena utan visade äfven håg för sådana af ganska spekulativ art. Därjämte lade hon redan tidigt i dagen en synnerlig fallenhet för poetisk produktion. Först 1865 uppträdde hon emellertid offentligt såsom författarinna med de novellistiska skisserna Fantasiklängväxter kring verklighetens stam. 1866 följde Tankar i religiösa ämnen, som af kritiken ganska fördelaktigt bedömdes. Sin lyriska stämning gaf hon ett välklingande uttryck i Ackorder 1870 och Nya dikter 1882. I Bland skotska berg och sjöar skildrar hon 1870 några reseintryck. Bland hennes många arbeten, alla utmärkande sig för en tilltalande form, kunna vidare nämnas dramerna Strid 1869, Felicia 1882, Hermes och Diotema 1892 och Fama 1902. Till julen 1902 utkommo diktsamlingen Fragment jämte andra dikter samt novellsamlingen Nästa gång. 1877 grundade hon tidskriften Vår tid, af hvilken tre årgångar utkommo 1877--79. 1877 tillerkändes henne af Svenska akademien andra priset för Valda dikter.