samt hemsände därifrån några porträtt. Återkommen till Sverige 1806, undfick han titel af »k. historiemålare»; åtminstone kallades han så i katalogerna till 1809, då han erhöll professors fullmakt. Han har emellertid ej efterlämnat synnerligt många historiemålningar, och de, som fått detta namn, äro att anse mera som sammanställda porträtt än några egentligt historierade framställningar. De förnämsta torde vara Hertig Carl ombord å signalskeppet Gustaf III i slaget vid Hogland; Carl XIII på sin tron, då han adopterar Carl Johan; Gustaf IV Adolfs arrestering; Carl Johans kröningstafla; Intagandet af Leipzig efter det stora slaget 1813; Kronprinsen Oscars och Josefinas förmälning. Däremot blef för honom liksom för fadern porträttmåleriet hufvudsak, och han målade under sin långa lifstid ett stort antal konterfej. I konstnärligt hänseende stå många af dessa ej synnerligt högt. De röja visserligen säker teckning och ofta en viss styrka i utförandet, men sträcka sig sällan utöfver det allrakroppligaste af originalet och lida i allmänhet af en tung och obehaglig färgton. K. synes också själf ha betraktat sin talang mest som ett inbringande yrke och samlade på densamma en i hans ställning ej obetydlig förmögenhet. Död i Stockholm d. 11 dec. 1863. Gift 1808 med Brita Sofia Robsahm, född 1780, död 1854, som med skicklighet kopierade andra mästares arbeten. 1. Kraftman, Anders, skolman, riksdagsman. Född i Borgå d. 11 maj 1711. Föräldrar: rådmannen och handlanden därstädes Johan Kraftman och Margareta Orræus. Student i Åbo 1728, vistades K. någon tid äfven i Uppsala men återvände snart till Åbo, där han 1735 blef filosofie magister. Utnämnd till gymnasieadjunkt i Borgå s. å., avancerade han 1746 till lektor därstädes och erhöll efter 1752 verkställd prästvigning Lappträsks pastorat som annex. Medlem af prästeståndet vid 1765--66 års riksdag, anslöt han sig med ifver till Mössorna, hvilka insatte honom i sekreta utskottet och dess justitiedeputation, samt var en af dem, hvilka yrkade de strängaste åtgärderna i räfsten med växelkontorens delägare. Han ådrog sig ock uppmärksamhet som frambärare af ett af A. Chydenius (se sid. 186) författadt memorial om tryckfriheten. Enskildt var han känd som liebhaber å kaffe i den grad, att han uppgafs kunna dricka ända till sextio koppar om dagen och, finnande det genant att deltaga i öfverläggningarna om det vid denna riksdag föreslagna kaffeförbudet, höll han sig borta från desamma. Om partivännernas uppskattning af K. visar bäst den omständigheten, att han vid riksdagens slut tillerkändes en summa af 6,000 daler kopparmynt som belöning för »sitt rena väsende och fasta tänkesätt», hvilken gåfva af K. anslogs till stipendiefond åt Borgå gymnasium. K., som 1776 tog afsked från sitt lektorat och 1778 i Uppsala erhöll teologie doktorsvärdighet, afled d. 22 april 1791. Gift 1748 med Anna Elisabet Heintz. 2. Kraftman, Johan, universitetslärare, författare i ekonomi. Född i Borgå d. 14 febr. 1713; den föregåendes bror. Vid promotionen i Åbo 1741 innehade K. första hedersrummet och förordnades 1746 vid samma universitet till ekonomie docent. 1748 utbytte han den lönlösa docentplatsen mot rektorsbeställningen vid Björneborgs trivialskola, från hvilken han 1755 tog afsked för att återvända till Åbo, såsom förordnad till e. o. professor i matematik. Han innehade likväl detta ämbete endast tre år, eller till 1758, då han nedsatte sig som landtbrukare i landsorten. Död på sin gård Koivisto nära Björneborg d. 19 aug. 1791. Finlands jordbruk står hos K. i förbindelse icke blott för de bidrag, han lämnat till landets ekonomiska litteratur, utan äfven för den föresyn, han skänkte sina landsmän såsom kunnig och driftig jordbrukare. Bland hans afhandlingar i ekonomi må nämnas: Om fabriker, i synnerhet de som höra till väfstolen 1748; Tankar om den vanmagt, i hvilken finska landtman sig befinner 1761; Tankar om svedjande 1765; Berättelse om Latomeri Kärrs utdikning 1785; Tankar öfver spannemåls- och penningebristen 1786; Tankar om kringstrykande tiggare 1787, m. m. Gift 1752 med Brita Polviander. Krakou, Mårten, krigare. Hans lefnadsöden äro obekanta, tills han 1604 utnämndes till slottslofven på Gullbergs fästning, där han och hans käcka hustru Emerentia Pauli förvärfvade sig odödlighet. Under danska kriget 1612 hade konung Kristian IV i egen person med 4,000 man ankommit framför den invid Göteborg belägna fästningen Gullberg. Den 27 jan. kl. 2 om morgonen gick han till storms, men den tappre Mårten K. afslog den ena stormningen efter den andra. Han begagnade vid försvaret s. k. fällbommar eller tjocka stockar, hvilka, sedan fienden mot murarna upprest sina stormstegar, nedsläpptes och därvid krossade både stegar och de stormande. Emellertid blef K. sårad i armen och råkade bryta ett ben, så att han omöjligt själf kunde leda befälet. Hans manhaftiga hustru trädde då i hans ställe och förde befälet med både lycka och framgång. Då Kristian såg, att han med stormstegar ingenting kunde vinna, försökte han att med s. k. petarder spränga fästningsporten ock detta lyckades bättre. Danskarna inträngde i porthvalfvet, men där möttes de af ett nytt motstånd. Emerentia och soldathustrurna hade nämligen tillbommat hvalfvet med tunnor, kar och annan bråte, och mottogo fienden med kokhet lut och vatten, så att de enligt hennes egna ord »blefvo liggande i hvalfvet och omkring porten, som skållade svin». Efter att hafva antändt fyra petarder och lupit till storms fem gånger, drogo danskarna sig tillbaka mellan kl. 7 och 8 på morgonen. Vid deras aftåg blef Emerentia varse en ryttare på en hvit häst, som hon trodde vara konungen, och befallde sin skickligaste skytt att skjuta på honom. Ryttaren, som föll, var en öfverste i konung Kristians följe, men konungen befann sig så nära, att blodet af den skjutne stänkte öfver honom. »Däveln ta Kråken, han sofver inte; detta var ärnadt åt mig,» ropade han och gaf befallning åt sina trupper att draga sig tillbaka från fästningen. Krakous och hans makas hjältemod väckte hos samtiden en tacksam beundran. I maj månad s. å. utnämndes den tappre