herrar» och 1797 greflig värdighet, för hvilken han dock icke tog introduktion å riddarhuset. 1801 tog han afsked ur statens tjänst och bosatte sig å sin gård Jordberga i Skåne, där han afled d. 6 juni 1810. Äfven under det gustavianska tidehvarfvet var K. en genom kunskaper, själfständighet och medborgerligt sinne högt aktad deltagare i riksdagslifvet och berömmes bl. a. af Adlerbeth såsom den där i 1789 års riksdags bankoutskott väsentligt bidrog till att ena de söndrade sinnena om redligt arbete för fosterlandets väl. Gift 1766 med friherrinnan Hedvig Ulrika von Nolcken, från hvilken han blef skild, slöt K. själf sin grefliga ätt 1. Kursell, Klas, krigare, son till ståthållaren öfver stiftet Dorpt Georg Kursell till Sommerpahl och Elisabeth Yxkull af Felix. Födelseåret okändt. Han trädde, samtidigt med det Sverige gjorde sina första eröfringar söder om finska viken, i svensk tjänst och vann snart sin nya öfverhets förtroende. Såsom ryttmästare vid den svenska styrkan i Livland öfverrumplade han 1567 med en ströfkår en polsk styrka och slog den, men led kort därefter tillsammans med öfverbefälhafvaren Henrik Klasson Horn ett kännbart nederlag af polackerna, som för att hämnas inträngt på svenskt område. När Henrik Klasson icke långt därefter aflägsnades från öfverbefälet i Östersjöprovinserna, blef K. utnämnd till fältöfverste därstädes. Det var 1568, då ännu det nordiska sjuårskriget fortgick och sträckte sina verkningar ända till dessa aflägsna bygder. Här hade danskarna genom köp förvärfvat stiften Kurland och Ösel, och konung Fredrik II hade 1560 förlänat dem jämte titeln biskop åt sin yngre broder, prins Magnus, »konungen af Livland». I juli 1568 -- i samma vefva alltså som Erik XIV störtades från tronen, och med Johan III:s tillträde till regeringen kriget med Polen upphörde af sig själft -- bemäktigade sig K. större delen af ön Ösel, men afslöt snart stillestånd med fienden. Lika färdig var han att ingå stillestånd med de fiender, som från söder, från Livland, ansatte den svenska hären. I jan. 1570 begaf han sig med ett antal af sina tyska officerare till Reval, där Johan insatt Gabriel Oxenstierna till ståthållare. Här satte han sig i besittning af slottet såsom pant för uteblifven sold. När han kort därefter inledde underhandlingar med den danska prinsen och sökte förmå landet att hylla »konungen af Livland», gjordes ett hastigt slut på hans förrädiska stämplingar, i det genom en ny öfverrumpling slottet åter rycktes ur hans händer, och han med hela sitt anhang tillfångatogs. Nu dömdes han till döden och afrättades d. 3 juni 1570. 2. Kursel, Jost, ämbetsman; den föreg. bror. Jost K. var en af hertig Carls pålitligaste och trognaste tjänare och insattes af honom redan 1574 till ståthållare öfver Örebro och Närke. Efter konung Johans död erhöll K. hertigens befallning att angripa Axel Leijonhufvud, som uppviglat västgötaallmogen till förmån för Sigismund och sökte bemäktiga sig Elfsborg och Gullberg. Genast vid K:s ankomst flydde Leijonhufvud öfver gränsen och begaf sig till Polen, hvarefter den förre stämde västgötaallmogen tillsammans och tog af den löfte om hörsamhet mot hertig Karl. De missledda bönderna voro till den grad förbittrade på sin förledare Leijonhufvud, att det var med stor möda K. kunde hindra dem ifrån att angripa och förstöra hans slott Gräfsnäs. I Närke har K. efterlämnat många minnen af sin trettioåriga ämbetsförvaltning; i synnerhet fick Örebro kyrka mottaga många bevis af hans frikostighet och välvilja. Död d. 23 april 1606. Gift 1597 med Elsa Lilliehöök. Kuylenstierna, Alexis Edvard Ulrik, militär, resande. Född d. 10 april 1862 i Råby församling af Södermanlands län. Föräldrar: öfversten och chefen för Södermanlands regemente Otto Adolf Edvard Kuylenstierna o. Ebba Augusta Hermanda Sparre af Rossvik. K., som ägnade sig åt den militära banan, blef 1882 underlöjtnant vid Södermanlands regemente och 1888 löjtnant. 1900 blef han kapten och öfverflyttades till reserven 1902. Hvad som gjort K:s namn bekant i vidsträckta kretsar, är de många, delvis högst äfventyrliga färder, han företagit till aflägsna trakter, såväl i vår världsdel som i Afrika och Asien. Dessa resor, hvilka han skildrat, dels i tidningspressen, dels i särskildt utgifna skrifter, togo sin början hösten 1894, då han öfver Italien styrde färden till Afrika för att öfver Tunis, Tripolis och Ägypten besöka Palestina och därifrån öfver Konstantinopel företaga återfärden till fosterlandet, dit han anlände i maj 1895. Redan hösten s. å. anträddes en ny resa. Därunder gjorde han från Haleb äfventyrliga försök att komma fram till Bagdad och blef på den färden ögonvittne till de ohyggliga massakerna på armenierna i Marasch och stadens brand. Slutet på hans försök att fullfölja sin resplan blef, att han vardt arresterad och utvisad från Syrien, hvartill kom, att han af en röfvare fick en kula i vänstra armen. Efter att ha genomrest Grekland och en del af Mindre Asien, kom han åter hem i juni 1896. Den tredje resan upptog tiden från sept. 1896 till aug. 1897. Öfver Kreta kom han vid jultiden till Suez. Med araben Ali, som enligt aftal skulle betjäna honom såsom vägvisare, färdades han förklädd till turkisk kvinna till Kairo, där han under namn af Fatma Banuur med iakttagande af alla lagliga former gifte sig med honom. På detta sätt blef det honom möjligt att besöka det heliga Mecka. Sin kvinnoskepnad aflade han, genast efter återkomsten till Kairo. Sedan han därefter besökt Jerusalem, kom han till Hauran, där han i Es Luveda häktades, misstänkt för att vara spion. Frigifven drabbades han af tyfoidfeber, kom i eländigt tillstånd fram till Beirut, hvarifrån han först efter tre månaders vistelse på sjukhus kunde anträda hemfärden. Under den följande resan, sept. 1897-juli 1898, söker i Kualat Akabab vid Röda hafvet den turkiska guvernören och beduinscheiken kvarhålla honom för att afpressa honom lösen, men lyckades K. rymma och