vid trettioåriga krigets slut var general och fältmarskalkslöjtnant. Hans många lysande krigsbragder tillhöra och äro kända af historien. Här må blott erinras om, att han, som sedan 1639 förde befälet öfver den västra svenska sidohären med hufvudsakligen Westfalen såsom sitt operationsområde, vid särskilda tillfällen kallades att sluta sig till hufvudarmén både under Banérs och Torstenssons öfverbefälhafvartid, hvarför han med sina trupper deltog i åtskilliga af de drabbningar, dessa utkämpade. 1643 opererade han på egen hand inom skilda trakter af Tyskland. När Torstensson 1644 företog fälttåget mot Danmark, blef det hufvudsakligen K. förbehållet att gifva krigsrörelsen en för Sverige fördelaktig vändning. Torstenssons fälttågsplan främjade han nämligen genom att oroa den kejserliga här, som under Gallas följde denne i spåren. Sedan han 1645 tagit de andliga stiften Verden och Bremen i besittning, tvang han genom skickligt och lyckligt utförda rörelser kurfursten af Sachsen att afsluta ett för Sverige fördelaktigt stillestånd, som förblef gällande intill krigets slut. När Torstensson hösten nämnda år lämnade öfverbefälet för att till efterträdare få den unge Carl Gustaf Wrangel, ansåg han sig förbigången, och i förtrytelsen häröfver var det endast med motvilja, han ställde sig öfverbefälhafvarens befallningar till efterrättelse, och vid ett tillfälle 1647 underlät han det till och med alldeles. 1648 detascherades han åt Böhmen till och lyckades kort före fredens afslutande öfverrumpla och intaga »lilla sidan» af Prag, där ett ofantligt byte föll i svenskarnes händer. I allmänhet var det ett drag hos K. såsom fältherre, att han gärna lämnade sina soldater frihet att taga för sig allt, hvad de kunde, och detta drag, i förening med hans ständiga lycka och hurtiga väsen, gjorde honom hos soldaterna synnerligen afhållen. Själf var han icke sen att, när helst tillfälle erbjöd sig, se sitt personliga intresse till godo. Hans enskilda stora rikedomar voro till största delen krigsbyte, liksom ock några af vårt lands förnämsta bok- och konstskatter, såsom Ulfilas' bibel i Uppsala och »Djefvulsbibeln» i k. biblioteket, den namnkunniga rubinen bland riksregalierna, en guldkalk med ädelstenar i Uppsala domkyrka, o. s. v., tillhöra detta byte. Efter westfaliska freden inflyttade han till Sverige, köpte för sina i kriget vunna ägodelar, en mängd gods och blef 1651 intagen i svenska rådet. Af drottning Kristina upphöjdes han 1651 från adlig till greflig värdighet och erhöll till grefskap Vestervik och Stegeholm, detsamma, som den vid samma tid utslocknade Stureätten innehaft. I hans grefliga sköldemärke insattes tvenne lejon, förande i sina ramar nycklar och kors till minne af hans eröfring af ärkestiftet Bremen. Nu öfverflyttade han emellertid till sitt generalguvernement, där han inom kort hade att bekämpa en upprorsrörelse. 1655 utnämndes han till fältmarskalk. När Karl X 1656 begynte kriget mot Polen, skulle K. följa honom, men fartyget, som förde honom från Bremen, led skeppsbrott utanför Danzig, hvarvid K. blef tillfångatagen och insatt på Weichselmünde-skans och måste där förblifva overksam under hela tiden, kriget pågick. Hans fångenskap och Erik Oxenstiernas död gick Karl djupt till sinnes: »Jag har,» sade han, »i dessa båda män förlorat de bästa stöden i mitt företag.» Efter freden i Oliva blef han utväxlad; han ankom 1662 till Stockholm, där han afled den 20 febr. 1663. Gift 1633 med Barbara Maria Agata von Leist. 2. Königsmark, Konrad (Curt) Kristofer von, krigare. Född 1634; den föregåendes son. Efter sin fader hade K. ärft en reslig växt och ett aktningsbjudande yttre. Krigsmodet var äfven ett arf, och han ingick tidigt på krigarbanan samt var vid tjuguåtta års ålder redan öfverste och öfverkommendant i Bremen och Verden. 1664 befordrad till generalmajor af infanteriet, utnämndes han samma år till vice guvernör öfver de nämnda svenska besittningarna i Tyskland. 1671 befordrades han till rikstygmästare, men lämnade s. å. för alltid Sverige, ingick i holländsk tjänst samt deltog under prinsen af Oranien i fälttåg mot fransmännen. Hans under så lysande utsikter påbegynta krigarbana blef emellertid hastigt afbruten. Vid belägringen af Bonn träffades han af de kringflygande styckena af en bomb och afled d. 31 okt. 1673. Gift med Maria Kristina Wrangel, dotter af fältmarskalken Herman Wrangel (se nedan). Utom tvenne söner, upptagna under K. 4 och K. 5, efterlämnade han döttrarna Maria Aurora (se K. 6) och Amalia Vilhelmina (född 1663, död 1740), som röjde begåfning som skaldinna och målarinna. I sitt gifte med grefve K. G. Lewenhaupt, slutligen general i sachsisk tjänst. blef den senare moder åt den olycklige svenska generalen Ch. E. Lewenhaupt. 3. Königsmark, Otto Vilhelm von, härförare. Född i Minden i Westfalen d. 5 jan. 1639; den föreg. bror och den mest framstående i denna lysande ätt af krigare. Hans barndoms och ungdoms lärotid förflöt i hemmet under ledning af den berömde Esaias Pufendorf. Vid mer framskridna år fortsatte han sina studier vid universitetet i Jena, där han valdes till rector illustris, och fullkomnade dem genom vidsträckta resor, under hvilka han stiftade bekantskap med flera af samtidens utmärktaste personligheter, såsom Turenne, Mazarin, den landsflyktige Carl Stuart m. fl. Återkommen till Stockholm, hade det för K. varit lätt att, lärd, rik, och storättad, som han var, under förmyndarestyrelsen uppstiga till rikets högsta värdigheter, men han hade öppet ogillat fåfängan, egennyttan och öfvermodet hos denna regering och ville därför icke utsätta sig för klander, genom att deltaga i dess förvaltning. Dock utförde han åren 1661--67 för Sverige åtskilliga diplomatiska uppdrag. Men hans håg var riktad åt ett annat håll. Redan från barndomen en vän af vapenyrket, valde han detsamma till framtidsbana och fortgick därå så fort, att han vid tjuguåtta års ålder, 1667, redan hunnit värdigheten af generalmajor. Året förut hade