2. Ladau, Gustaf Wilhelm, militär, Anjalaman. Född d. 27 mars 1765; den föregåendes sonson och son af majoren vid Savolaks' regemente Fredrik Wilhelm Ladau och Anna Kristina Furumarck. L. hade begynt sin militära bana under lofvande utsikter och var, ehuru endast tjugutre år gammal, när 1788 års krig utbröt, redan stabsadjutant och kapten. Med ungdomens hela liflighet och obetänksamhet deltog han i de förrädiska stämplingar, som Sprengtportenska själfständighetspartiet spunno omkring Gustaf III, och var en af de mest komprometterade bland konspiratörerna vid Anjala. Då han ej kunde ertappas, emedan han flytt öfver till Ryssland, dömdes han frånvarande att mista lif, ära, gods och adelskap, och att hans namn skulle anslås på galgen i Stockholm, Åbo och Vasa. Utan tillgångar försökte han sig först som handelsman. Men då detta ej lyckades, antog han anställning som förvaltare på en af grefve Soltikoffs egendomar. Efter några års förlopp fick han en civil beställning i ryska statens tjänst och därefter begynte lyckan åter le mot honom. 1809 befordrad till ryskt-finskt hofråd, utnämndes han 1817, till verkligt statsråd, blef 1811 direktör för postverket i Finland och sedermera ledamot af kejserliga finska senaten samt inregistrerades bland adelsmän på finska riddarhuset 1818. I Sverige hade med förändrade politiska förhållanden hans brottslighet fallit i glömska och 1810 upphäfdes domen öfver honom alldeles. Död i Helsingfors d. 16 aug. 1833. Gift 1: 1804 med Amalia Helena von Vegesack och 2: 1817 med Fredrika Sofia Fock. Læstadius. Släktnamnet antogs efter födelseorten Lästa by i Ångermanland af kyrkoherden i Arjeploug Johan Nilsson-Læstadius, f. 1615, d. 1697. Från släkten härstammar den släkt Boström, som nuv. statsministern E. G. Boström tillhör (jfr I: 122). 1. Læstadius, Lars Levi, lappmarkspräst, botaniker. Född i Arjeploug i Pite lappmark d. 10 jan. 1800. Föräldrar : bergsfogden vid Nasafjälls silfververk Carl Læstadius och Anna Magdalena Johansdotter. Åtta år gammal, skickades L. att undervisas af en äldre broder Carl Erik Læstadius i Kvickjock af Lule lappmark och intogs vid sexton års ålder på Hernösands gymnasium. 1819 företog han en botanisk resa genom Ångermanland, Medelpad, Jämtland och öfver norska gränsen till Trondhjem samt efter hafskusten till Vefsenfjord och öfver norska fjällryggen till Arjeploug, under hvilken resa han upptäckte en för Skandinaviens flora ny ormbunke. Följande året aflade han i Uppsala studentexamen och anträdde 1821 med understöd af Vetenskapsakademien en resa genom Lule lappmark, hvarunder han uppdagade tvenne för den skandinaviska floran nya starrarter. 1822 genomreste han med Wahlenberg hela södra Sverige, 1823 Norrbotten och Pite lappmark samt 1824 Västerbotten, Ångermanland och Medelpad, under hvilken sista resa åter tvenne för svenska floran nya växtarter upptäcktes. Efter att ha blifvit prästvigd 1825, anställdes han till en början som missionär i Pite lappmark, men utnämndes redan samma år till pastor i Karesuando, hvarifrån han sedan förflyttades till Pajala pastorat och afled d. 21 febr. 1861. L. var ledamot af Vet.-akad., Vetenskapssocieteten i Uppsala m. fl. Förutom en mängd uppsatser, rön och iakttagelser i tidningar och Vet.-akad. handlingar, har han författat och utgifvit: Om uppodlingar i Lappmarken 1823; Fragmenter i Lappska mythologien; Hålailattem Ristagasa ja satte Almatja kaskan, en läsning i religiösa ämnen på lappska, 1836; en Biblisk Historia på lappska 1844; några predikningar på finska; månadsskriften En ropandes röst i öknen (tre årgångar) m. m. Gift 1827 med Brita Kajsa Alstadius. Læstadius, Petrus, lappmarksmissionär, författare. Född i Arjeploug d. 9 febr. 1802; den föreg. bror. Från sitt sjette år vistades L. med sina bröder i Kvickjock och intogs 1816 på Hernösands gymnasium. Efter fyra års studier var han härifrån resfärdig till Uppsala. Men han ville, innan han företog den långa resan, ännu en gång se sina gamla föräldrar i Arjeploug. Med en »näfverkont» -- ett slags rensel af näfver -- på ryggen, vandrade han den fyratio mil långa vägen genom skog och mark, upp till Hornavan, och tillbragte några veckor i föräldrarnas hem. I slutet af sommaren 1820 kastade han åter ränseln på axlarna och vandrade de trettiotre mil, som skillde hans hem från Umeå. Här gick han ombord på ett segelfartyg, som fraktade honom till Öregrund, hvarifrån han fortsatte sin vandring till Uppsala. Han hade önskat att få taga den filosofiska graden, men i betraktande af sina inskränkta tillgångar beredde han sig först för det prästerliga ståndet och prästvigdes jämte sin bror Lars Levi i Hernösand 1825. Sålunda försäkrad om en plats i kyrkans tjänst, »köpte han sig ett par skarskidor och rände tillbaka till Uppsala», där han aflade filos. kand.-examen hösten 1826 och förordnades samma år till missionär i Piteå Lappmark. I denna ansträngande befattning fortfor han till 1832, då han efter att till kanslistyrelsen ha ingifvit ett betänkande om undervisningsverket i lappmarken, förordnades till visitator i lappmarksförsamlingarna och utnämndes till kollega i Piteå. Efter ytterligare fyra år befordrades han till kyrkoherde i Vibyggerå pastorat i Ångermanland, där han som själasörjare verkade till sin död d. 6 aug. 1841. Ett af L. 1835 uppgjordt förslag till omordning af de kyrkliga förhållandena i Lappland blef grunden till reglementet för ecklesiastikverket i Lappmarken af d. 14 april 1846. Hans båda arbeten: Journal af Petrus Læstadius, för första året af hans tjänstgöring såsom missionaire i Lappmarken och Fortsättning af journalen öfver missionsresor i Lappmarken etc. 1833, skildra i ett tilltalande språk lifvet och förhållandena i höga norden och väckte för sin tid stort uppseende. Utom dessa har han författat Tankar om fattigdomen och fattigvården i Sverige 1840 samt