regeringsärenden och diplomatiska förhandlingar gingo. Han följde konungen på hans resor, både utom och inom landet, föredrog de mål, som skulle af konungen särskildt afgöras och förde brefväxlingen med de hemmavarande ämbetsmännen. 1806 inträffade -- okändt af hvad anledning -- mellan honom och Gustaf Adolf en brytning, som hade till följd att L. hemskickades från Tyskland, med uppdrag att förestå kanslärsämbetet. Efter statshvälfningen 1809 utnämndes han till ord. innehafvare af samma ämbete, blef några veckor därefter statsråd, samt afgick s. å. till Frankrike för att underhandla om den fred, som slöts i Paris i jan. följande året. Efter väl förrättadt värf beredde han sig att åter inträda i sitt statsrådsämbete, men erhöll af Carl XIII ett smickrande handbref, hvarigenom han förbands att kvarstanna som ministre plénipotentiaire vid franska hofvet. Då hvarken hans apanage eller enskilda förmögenhet motsvarade de utgifter, han ålade sig för att uppehålla sitt diplomatiska anseende, råkade hans affärer i obestånd och blefvo genom misslyckade spekulationer till slut ohjälpliga. Ansatt af omilda borgenärer och nästan bragt till undergång, räddades han genom d. v. kronprinsen Carl Johans ädelmod och återkom till Sverige, där han tillbragte flera år utan någon bestämd ämbetsbefattning. Emellertid upphöjdes han 1821 till grefve, utnämndes året därefter till serafimerriddare och blef 1825 en af rikets herrar. 1831 kallades han att efter frih. Nordin inträda i statsrådet för andra gången och innehade sedan rådgifvarekallet till sin död i Stockholm d. 24 maj 1837. I diplomatiska kretsar ansågs L. såsom en stilist af hög rang och hans statsskrifvelser voro vanligen mästerstycken i sitt slag. Då Sveriges »Post- och Inrikes-Tidning» ombildades till »Sveriges Statstidning», var L. den som utkastade planen därtill, förbehöll sig ledningen däraf och skref själf under pseudonymen »Philalethes» de viktigare artiklarna. Redan 1809 blef han en af de aderton i Svenska akademien och 1823 förste direktör för k. maj:s hofkapell och spektakler, hvilken befattning han, efter en i alla hänseenden utmärkt styrelse, öfverlämnade till grefve Puke 1827. Ogift. 4. Lagerbielke, Johan, sjömilitär, statsråd. Född d. 18 juli 1778; den föregåendes bror. L. blef löjtnant i arméns flotta 1796 och avancerade så småningom till konteramiral 1818 samt kallades till ordförande i sjöförsäkringsöfverrätten och konvojkommissariatet 1819. Efter ytterligare fem år förordnades han till befälhafvande amiral och öfverkommendant i Karlskrona och utnämndes 1827 till vice amiral. Medan han innehade denna befattning, erhöll han förordnande att under en kort tid, 1833--35, förestå landshöfdingeämbetet i Blekinge och inkallades i konungens statsråd 1839. Året därefter mottog han såsom chef för sjöförsvarsdepartementet högsta ledningen af den statsförvaltningsgren, åt hvilken han offrat den bättre delen af sin verksamhet, men bibehöll detta ämbete icke längre än till 1844, då han på egen begäran entledigades både från statsrådsbefattningen samt från vice amiralsämbetet vid flottan. L., som 1842 blef »en af rikets herrar» och var serafimerriddare, afled barnlös i Stockholm d. 12 juni 1856. Gift 1814 med Hedvig Ulrika Sofia Rosensvärd. 5. Lagerbjelke, Gustaf, landtmarskalk, Första kammarens talman. Född på Elfsjö i Stockholms län d. 6 okt. 1817; de föregåendes brorson och son af generaladjutanten grefve Axel Lagerbjelke och friherrinnan Carolina Antoinetta Cederström. Student i Uppsala 1834, aflade L. därstädes juris kandidatexamen 1838. Tjänstemannabanan lockade honom dock icke, utan ägnade han sig i stället åt skötseln af sin fideikommissegendom Elfsjö nära hufvudstaden. Vid sidan häraf var han en intresserad deltagare i allmänna angelägenheter, mångårig ledamot af Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och från 1844 intagande sin plats bland riddarhuset och adeln. Han kom här snart att göra sig gällande bland det s. k. junkerpartiet, hvilket, med i hufvudsak konservativ åskådning, dock ej täppte ögonen till för alla reformer, särskildt å det praktiska lifvets område, och var 1844--45 ordf. i expeditionsutskottet, 1847--58 i konstitutionsutskottet och 1859--60 i bevillningsutskottet. Under de ofta återkommande striderna om en förändrad representation, lyckades L. 1851 få antaget till hvilande ett förslag, enligt hvilket de fyra stånden, adeln förstärkt med ofrälse godsägare med kungl. fullmakt, skulle hvardera välja 75 riksdagsmän. Dessa 300 män skulle samarbeta och besluta, dels i gemensam kammare såsom »riksnämnd», dels i de fyra ståndsplena med olika befogenhet för hvardera af dessa fördelningar. Förslaget bifölls dock vid 1853--54 års riksdag endast af borgarståndet. I bevillningsutskottet såväl som i sitt stånds plena bidrog L. verksamt till flera af tidens beslut i frihandelsvänlig riktning. L., som 1848--57 varit ordf. i riksgäldskontoret och 1857--58 i riksbanken, utnämndes sistnämnda år till landshöfding i Nyköpings län, hvilken befattning han utöfvade till 1888. Vid de två sista ståndsriksdagarna förde han som landtmarskalk ordet å riddarhuset och sedermera 1867--76 och 1881--mars 91 som talman i riksdagens Första kammare, där han som representant för Södermanlands län hade plats 1867--94, städse ådagaläggande stor formsäkerhet och lugn värdighet. 1878--80 och mars 1891--93 var han ledamot af talmanskonferensen samt tillhörde den 1865 tillsatta unionskommittén. Mer än en gång var hans inkallande i konseljen, äfven som dess främste man, ifrågasatt, hvilket dock af honom städse afböjdes. Hans sista mera uppmärksammade uppträdande var den 12 april 1893, då han emot åtskilliga hetsiga uttalanden om nödvändigheten af att framtvinga en revision af unionsbestämmelserna mellan Sverige och Norge lugnt anbefalde status-quo, om ej Norge ville ställa sig på en resonlig