punkt. L., som 1866 blef serafimerriddare, 1870 hedersledamot af Landtbruksakad. och 1893 juris hedersdoktor, afled i Stockholm d. 6 mars 1895. Gift 1: 1843 med grefvinnan Sofia Albertina Snoilsky och 2: 1859 med Ebba Augusta Henrietta Ribbing. Lagerbring. Ättens förste med säkerhet kände stamfader är handelsmannen i Landskrona Ennert Bring, som lär varit af norsk börd. Han blef fader till kyrkoherden Jöns Bring, hvilkens yngre sonson, kanslirådet Sven Bring -- se nedan -- adlades 1769 med namnet Lagerbring. Dennes gren utgick med sonen, friherre och grefve Carl Lagerbring -- se nedan. En äldre sonson till Jöns Bring, Olof B., hade sonen krigsrådet Per B., som adlats af tyske kejsaren med namnet von Bring samt 1772 adopterades på farbroderns adliga namn och 1776 introducerades på svenska riddarhuset med dennes namn. Dennes son Gustaf Olof -- se nedan -- erhöll 1815 friherrlig värdighet. 1. Lagerbring, Sven, häfdatecknare. Född i Klinta prästgård i Skåne d. 24 febr. 1707. Föräldrar: kyrkoherden Ebbe Bring och Abela Klinthæus. Efter enskild undervisning i föräldrahemmet blef L. student i Lund 1720. Sedan han, under professor Nehrmans inseende, utgifvit sin första akademiska afhandling, och en adjunktur i juridiska fakulteten nyss blifvit inrättad, utnämndes L., ehuru icke promoverad, till dess förste innehafvare 1731. Kort därefter antogs han af presidenten i Svea hofrätt, grefve Hans von Fersen, till handledare för hans yngste son, den sedan ryktbare fältmarskalken grefve Axel von Fersen. Under sin fleråriga vistelse i Fersenska huset tjänstgjorde han som auskultant i nyssnämnda hofrätt och ökade sitt historiska vetande genom flitiga forskningar i riksarkivet och antikvitetskollegium. Emellertid hade hans gynnare, prof. Nehrman, all möda ospard att få honom på fullt allvar fäst vid Lunds universitet, enär da juris adjunktur, L. där innehade, ännu var den lön. Efter att 1735 ha varit föreslagen till akademisekreterare och samma år innehaft andra förslagsrummet till eloquent. professuren, utnämndes han 1741 till sekreterarebefattningen, hvilken han emellertid blott innehade ett år, hvarefter han erhöll befordran till den historiska professuren. Vid kröningen 1751 förklarades han för juris doktor och var 1755 en bland de första ledamöterna, som drottning Lovisa Ulrika inkallade i Vitt.-akad. Sedan han oafbrutet förestått sin lärostol till 1770, sökte och erhöll han beständig tjänstledighet, för att ostördt få ägna sig åt sitt stora arbete: Svea Rikes Historia. Samma år hugnades han af ständerna med ett anslag af fyra tusen daler s:mt för sitt historiska verk, på samma gång han af regeringen erhöll kansliråds titel. Redan 1769 upphöjdes han i adlig värdighet med namnet Lagerbring hvilket han likväl alltid själf, med bibehållande af sitt ofrälse namn, i handskrift tecknade Lager Bring. Död i Lund d. 5 dec. 1787. L. begynte sin skriftställareverksamhet såsom flitig arbetare inom disputationslitteraturen och framträdde genast som vetenskaplig forskare af hög rang. 1769 utgaf han första delen af sitt nationalverk Svea Rikes Historia, som sedan fortgick med till och med fjärde delen, 1783, och sträcker sig till början af Kristian I:s regering. För efterkommande skall detta L:s arbete alltid bära vittne om författarens djupa forskningar, om än icke utan skäl klandradt för dess ojämna, »förtroliga hvardagsstil». Tillika utgaf han Sammandrag af Svea Rikes Historia 1775, hvilket arbete öfversattes på franska och därigenom blef för Europa en hufvudkälla till kunskap om våra historiska minnen. Såsom universitetslärare var han ett föremål för allas obegränsade vördnad och kärlek. Då han 1781 ville ännu en gång se omkring sig den ungdom, vid hvilken han med faderlig tillgifvenhet var fäst, och därför uppträdde i en extra föreläsning, samlade sig omkring hans kateder universitetets lärare och lärjungar för att afhöra hans sista historiska föredrag, och när han samma termin för sista gången presiderade för en akademisk afhandling, bragtes honom å akademiens vägnar af dess rektor en offentlig hyllningsgärd. Gift 1745 med Maria Beata Lagercreutz. 2. Lagerbring, Carl, ämbetsman. Född i Lund d. 2 maj 1751; den föregåendes son. Vid tjugu års ålder erhöll L. en plats i riksarkivet, på förord af fadern, som önskade hans biträde för sina forskningar vid utarbetandet af rikshistorien. Sedermera 1778 anställd såsom protokollssekreterare vid krigsexpeditionen i k. kansli, följde han vanligen med konungen under dennes utländska resor och var honom äfven följaktig till Finland under första krigsåret. Men L. hemskickades och insattes 1790 till sekreterare i den under konungens frånvaro tillförordnade regeringen. På sin dödssäng hade Gustaf III nämnt L. till sekreterare i förmyndareregeringen, men i likhet med andra gustavianer aflägsnades L. från händelsernas brännpunkt och förordnades i aug. 1792 till landshöfding i Nyköpings län. När här af honom äskades en åtgärd, som han med godt samvete ej ansåg sig kunna efterkomma, fick han, då han året därefter besökte Stockholm, befallning att genast lämna staden, hvilket L. uttydde såsom en uppmaning att taga afsked och därför genast efterkom. Efter Gustaf IV Adolfs tillträde af regeringen blef L. 1796 öfverpostdirektör och insattes 1797 till statssekreterare för krigsärenden. Efter revolutionen 1809 återgick L. till sin plats vid posten, kallades till landtmarskalk vid riksdagen i Örebro 1812, blef s. å. statsråd och serafimerriddare, 1813 friherre och en af rikets herrar, 1818 grefve, m. m. Död d. 14 mars 1822. Sedd från synpunkten af den tid, under hvilken han blifvit fostrad, var L. en duglig ämbetsman, en typ af det gamla centralisationssystemet, med dess frihet i medlen, men också med dess rättvisa och ordningsformer. Gift 1800 med Ulrika Dorotea Brunström.