3. Lagerbring, Gustaf Olof, krigare. Född i Stockholm d. 31 maj 1769; den föregåendes kusins son och son af krigsrådet Per Bring, adlad Lagerbring, och friherrinnan Kristina Eleonora Hastfehr. 1785 hade L. blifvit utnämnd till löjtnant vid Upplänningarna och kommenderades 1788 med sitt regemente till Finland, där han deltog i affärerna vid Fredrikshamn, Abborfors, Suttala, i de begge bataljerna vid Svensksund, m. m. Befordrad 1789 till kapten, kallades han 1792 till öfveradjutant hos konungen, blef 1799 öfverstlöjtnant och 1801 generaladjutant af flygeln. Under finska fälttåget 1808 erhöll han order att af gå till Åland och följa generalmajor Lantingshausen såsom öfveradjutant vid landstigningen vid Helsinge och sedan öfvertaga befälet öfver den så kallade andra fördelningen af södra finska armén, hvari han likväl snart efterträddes af öfverste Boije, emedan han vågat göra konungen uppmärksam på, hurusom det vore omöjligt att med knappt tre tusen man verkställa landstigningen. Strax efter revolutionen befordrades L. till öfverste och afsändes till Petersburg, under hvilken resa han på eget bevåg slöt en konvention med ryske befälhafvaren, general von Knorring, och därigenom afböjde en af ryssarna tillämnad marsch öfver hafvet till Stockholm. Efter vunnen befordran till generalmajor 1813, följde L. svenska armén till Tyskland, först i egenskap af generaladjutant och sedan såsom chef för 2:dra brigaden, upphöjdes 1815 i friherrligt stånd, befordrades 1826 till generallöjtnant och blef 1843 serafimerriddare. Hedersledamot af Krigsvet.-akad. Död i Uppsala d. 18 febr. 1847. Gift 1: 1794 med Margareta Ulrika Hård af Segerstad och 2: 1816 med Maria Antoinetta Ingelotz. 4. Lagerbring, Gustaf Otto Robert, militär, ämbets- och riksdagsman. Född i Järlåsa socken i Uppland d. 9 okt. 1847; den föreg, sonson. Föräldrar: öfversten, frih. Carl Gustaf Lagerbring och Lovisa Johanna von Kræmer. Student i Uppsala 1863, ägnade sig L. snart åt den militära banan, blef underlöjtnant vid Upplands regemente 1866 och löjtnant 1873. Tillika tjänstgjorde han som amanuens vid generalstaben 1878--84 och som kanslist i riksdagens särskilda försvarsutskott 1878 och 1883 samt i landtförsvarskommittén 1881--82. Redan förut anlitad å det praktiska lifvets område som direktör för lifförsäkringsaktiebolaget Victoria, lämnade L., som 1882 avancerat till kapten, 1889 krigstjänsten, sedan han erhållit den förmånliga posten som direktör i försäkringsaktiebolaget Skandia, hvilken han beklädde 1887--97, då han utnämndes till landshöfding i Göteborgs och Bohus län. Hans praktiska duglighet hade redan dessförinnan kommit det allmänna till godo i åtskilliga offentliga värf, bl. a. som stadsfullmäktig i Stockholm 1889--97 och som ledamot af Andra kammaren 1894--96, där L., som representerade frihandelsvänliga och moderata åsikter, slöt sig till den s. k. »nya centern». Från 1900 har L. plats i Första kammaren som ombud för Göteborgs och Bohus län och tog som ordf. i arbetareförsäkringsutskottet verksam del i förandet till seger af 1901 års olycksfallsförsäkringslag. Sina rätt lifliga vittra intressen har han bl. a. fullföljt som redaktör af »Kalender för alla» och var äfven någon tid sekreterare i »Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande» samt redaktör för dess tidskrift. Hans kvickhet och slagfärdighet har gjort honom till en af det glada samfundet »S. H. T:s» mest uppburna personer. Gift 1881 med Hedvig Gustafva Albertina Wilhelmina Nisbeth. Lagercrantz. Ättens förste kände stamfader, assessorn i Göta hofrätt Jakob Larsson Gavelius, som tagit släktnamnet från födelseorten Gäfle, hade två söner, hvilka blefvo stamfäder för hvar sin adliga ätt. Den äldre sonen, öfverkommissarien vid amiralitetet Magnus Gavelius, adlades 1682 med namnet Lagercrantz, och den yngre sonen, kommissarien Jakob Gavelius, adlades 1698 med namnet Lagerstedt. 1. Lagercrantz, Carl Otto, militär, politiker. Född d. 12 juli 1683; son af förenämnde Magnus Gavelius, adlad Lagercrantz, och Anna Maria Sneckenberg. L. ingick tidigt i krigstjänst och tjänade under Carl XII i Polen, under Stenbock vid Helsingborg och Gadebusch, samt dessförinnan under Villars i Nederländerna, där han bl. a. bevistade fältslagen vid Ramillies, Oudenarde, Winnendahl och Malplaquet. Härunder avancerade han i svenska armén till ryttmästare vid Västgöta kavalleri 1710 och undfick majors titel 1712 och öfverstlöjtnants 1721. I förlitande på konungens löfte att blifva kommendant i Marstrand, tog han 1731 afsked från sin befattning vid armén, men platsen bortgafs under konungens frånvaro i Hessen och L. befann sig på bar backe. Han kastade sig då in i politiken och kom redan 1734 in i sekreta utskottet, där han snart blef en af det franska partiets verksammaste handtlangare. Han hade också åtskilliga egenskaper, ägnade att föra honom till inflytande. Sålunda besatt han en ej ringa grad af vältalighet, som visserligen var rå, men skarp, liflig och träffsäker. I val af medel var han allt utom noggrann och älskade att slå omkring sig med låtsad kännedom om de mest djäfvulska komplotter från motståndarnes sida för att på dylikt sätt bearbeta tveksamma anhängare, utan att i många fall de ringaste tillstymmelser till rättvisa lågo till grund för de på heder och ära gående beskyllningarna. Han var städse bland dem, som tillstyrkte de våldsammaste åtgärderna. Penningar mottog han från mer än ett håll, dock mest från Frankrike, och bidrog också verksamt vid 1738--39 års riksdag till Mössrådets störtande. Han samlade omkring sig ett parti af unge män, på spe kallade »Lagercrantz' frikår», hvilka ej blott röstade i enlighet med hans anvisningar, utan oftast med skrik, buller och hotelser anföllo och nedtystade dem, som voro af motsatt tanke. I sekreta utskottet var han en