af Hattarnas stortaligaste anförare. Han var en af dess tolf deputerade, som 1739 uppsatte det krigiska »bihanget», vid 1740--41 års riksdag, då han åter var medlem af samma utskott, en af de tolf, som utgjorde det förstärkta »sekretissimum» och en af de tio, som skulle bestämma de blifvande fredsvillkoren. Med hans hand är ock det i sin lättsinnighet vidunderliga betänkande skrifvet, som tillstyrkte krigsförklaringen mot Ryssland. Sedan kriget var förklaradt, sattes L., som 1739 blifvit öfverste för Älfsborgs regemente, som Lewenhaupts närmaste rådgifvare. Han kunde dock äfven här ej gå ifrån sin gamla böjelse för konspirationer och stämplingar. I febr. 1742, då ryssarna uppsade stilleståndet, sändes L. till Moskva för att underhandla om dess förnyande men öfverskred sin fullmakt och började med de ryska ministrarna inlåta sig i resultatlösa äfventyrliga underhandlingar. Då han efter återkomsten till arméen började därstädes agitera för hertig Carl Peter Ulriks val till svensk tronföljare som ett universalmedel för fredens återställande, lät Lewenhaupt fängsla honom och sände honom till Stockholm, där han ställdes under en ständernas kommission. Han frigafs visserligen snart, men blef ej fullt frikänd förrän i april 1743 och hade härigenom en tygel på sig under 1742--43 års riksdag, men bidrog vid dess slut genom som vanligt hetsiga och mindre samvetsgranna utgjutelser till Lewenhaupts och Buddenbrocks ofärd. Till Dalupprorets kufvande bidrog L. verksamt, då hans regemente var det första, som kunde förmås gifva eld å de upproriske. Död å Sannarp i Halland d. 15 dec. 1746. Gift 1712 med Anna Kristina Silfwerskiöld. 2. Lagercrantz, Carl Gustaf, militär, statsråd. Född på Troxhammar å Svartsjölandet d. 10 juli 1816; sonsons sonson till den föreg. yngre broder. Föräldrar: kronofogden, assessor Carl Jacob Lagercrantz och Anna Margareta Benckert. Vid sjutton års ålder inskrefs L. som student vid Uppsala universitet och erhöll 1836 sin första officersfullmakt som underlöjtnant vid Svea artilleriregemente. Efter att under några år genom militärvetenskapliga studier ha beredt sig för vidare befordran, utnämndes han till generalstabsofficer 1844, till löjtnant 1845, lärare vid högre artilleriläroverket å Marieberg 1847, till adjutant vid k. krigskollegii artilleriafdelning 1848 och kallades året därefter till ledamot af Krigsvetenskapsakademien. Kapten 1855, befordrades han 1858 till chef för artilleristaben och major, i hvilken beställning han följande året öfverflyttades till Göta artilleri och blef tillika adjutant hos konungen. 1861 mottog han guvernörskapet på Karlberg, erhöll året därefter öfverstes titel samt förordnades 1865 till landshöfding i Jämtlands län. Men redan följande året inkallades han i konungens rådkammare såsom chef för finansdepartementet, från hvilken höga förtroendepost han, till följd af sjuklighet, nödgades begära afsked i maj 1867 och afled i Stockholm d. 15 därpå följande oktober. Led. af riksdagens Första kammare 1866. Som både enskild och offentlig person var L. ett mönster af plikttrogenhet, och det kan med skäl sägas, att han för den offrade sitt lif. Kallad att intaga friherre Gripenstedts plats i statsrådet, ägnade han sig åt de mångskiftande göromålen i sin nya verksamhet med en ifver och en verksamhet, som i grund krossade hans ingalunda starka hälsa och efter föga mer än ett år öppnade hans för tidiga graf. Gift 1845 med Augusta Emerentia Karolina Zethelius. Lagercrona, Anders, krigare. Sannolikt född omkring 1660. Son af assessorn Johan Lagercrona och Margareta Utterclou. 1702 bevistade han som generaladjutant slaget vid Klissow och utnämndes samma år till öfverste för Västerbottens regemente, med hvilket han deltog i belägringen af Thorn 1703. Året därpå befordrad till generalmajor, upphöjdes han 1705 till friherre och erhöll 1708 konungens befallning att bemäktiga sig staden Starodub, hvilket likväl misslyckades genom hans oskicklighet. Icke desto mindre bibehöll han för en tid konungens ynnest, hvilken ej sällan var så stor, att den öfvergick den, som Carl hyste för Rehnsköld och Piper. Som oftast sågs konungen sitta i L:s tält och lyssna till hans tal, hvilket, då man visste att det mest bestod af förtal och skvaller, gjorde belackaren hatad i hela hären. I Bender började emellertid hans anseende sjunka. En dag hade han i konungens närvaro kommit i gräl med den unge gunstlingen Grothusen, och märkte ej, huru konungens vrede upplågade vid hans oförsynta utfall. Slutligen grep Carl med blossande ansikte efter eldgaffeln och sade: »Jag borde slå af er benen; men laga er bort och visa er aldrig mer för mina ögon.» L. kastade sig till konungens fötter och bad om nåd, men hans fall var ohjälpligt och beklagades af ingen. Sedermera beskylldes han att hafva bortsnillat hundratusen daler silfvermynt för Västerbottens regemente, äfvensom en hop chartæ-sigillatæmedel. Ännu 1717 fortgick rättegången, för hvars utredande en särskild nämnd var tillsatt, ehuru man ej känner utgången. L. dog d. 7 jan. 1739. Gift 1687 med Margareta Gyllenadler. Lagerfelt, Israel, ämbetsman. Född i Linköping d. 28 april 1610. Föräldrar: domprosten Israel Olai och Sigrid Olofsdotter. L. kallade sig, innan han adlades, först för Forthelius och sedan för Israëlsson, under hvilket senare namn han egentligen är känd på ämbetsmannabanan. Efter slutade studier i Uppsala och en resa utomlands 1637--40, utnämndes han till lektor vid Linköpings gymnasium, hvilken befattning han likväl afsade sig mot ett förordnande såsom sekreterare i riksarkivet 1641. Vid fredsvillkorens uppgörande i Brömsebro 1645 kallades han till den maktpåliggande befattningen af sekreterare. Han utnämndes redan 1644 till häradshöfding i Västra härad i Småland. 1646 utbytte han sitt ofrälse stånd mot ett rum på riddarhuset och namnet