Alexandria och samtidigt förordnats till de förenade rikenas diplomatiske agent i Egypten och verkade å dessa poster till 1893. L., som s. å. erhöll kammarherrenyckeln, gaf sig under vintern 1894--95 ut på en ny resa till Syrien och Abyssinien. Vintern 1898--99 var L. en af ledarne för en österrikisk expedition till Sydarabien, men öfvergaf densamma på grund af oenighet med flera af deltagarne. Senare har han varit bosatt dels å Saltsjöbaden, dels i utlandet. Bland hans skrifter må nämnas: Racconti arabi 1874; Om vigten af ett museum för österländska fornsaker 1875; I öknar och palmlunder 1881--82; Proverbes et dictons du peuple arabe 1883; Våra minnen 1886; Critica arabica 1887--88; La langue des Bédouins 1894; Les dialectes bédouins 1895; Die expedition nach Süd-Arabien 1899; Till ljuset 1900. Landgren, Lars, biskop, teologisk skriftställare. Född den 14 maj 1810 i Östra Våla församling af Fjerdhundra, där fadern, härstammande från en inom Ekedals by i Enåkers socken bosatt, urgammal bondsläkt, var arrendator. L. blef student i Uppsala 1827 och promoverades 1833 till filosofie doktor. Förordnad till apologist i Uppsala 1835, aflade han därstädes 1838 teol. kandidatexamen och utnämndes till rektor i Hudiksvall 1839. Prästvigd 1841, undfick han följande året fullmakt såsom kyrkoherde i Delsbo af Hälsingland, blef kontraktsprost 1845 och teol. doktor 1860. Det var icke just någon odeladt angenäm ort, hvartill L. kom, med en befolkning, sönderdelad i en mängd sekter och därtill sedan gammalt känd för råa och vilda seder. Men beslutsamhet och kraft, när så kräfdes äfven rent kroppslig sådan, oförtrutenhet i lära och predikande, omsorg om de elända, rättskaffens vandel och en aldrig tröttad hjälpsamhet vunno församlingsborna och förde L:s rykte vida samt banade honom slutligen vägen till Hernösands biskopsstol 1876. Ledamot af prästeståndet vid 1856--58 och 1862--63 års riksdagar, hade L. plats i Första kammaren 1867--68, var vald ledamot af kyrkomötet 1868 och själfskrifven sådan 1878 och 1883. L. var flitigt verksam som författare. I grunddragen till läran om dopet 1855 sökte han återgifva så väl den nya födelsen som rättfärdiggörelsen deras ursprungliga plats i den lutherska kyrkans lära. I grunddragen till läran om rättfärdiggörelsen 1869 äro dessa senare frågor ytterligare utredda. I grunddragen till läran om helgelsen 1861, sökte han visa det höga företrädet af den bibliska läran om samvetet och den mosaiska sedelagens djup. I grunddragen till läran om Gud 1865, utvecklade han den ursprungliga meningen med bevisen för Guds existens och sökte gifva en sammanhängande uppfattning af Guds egenskaper. I grunddragen till läran om kyrkan 1856, förfäktade han gentemot hierarkien kyrkans himmelska frihet och emot sekterna kyrkans fasthet. Han har dessutom lämnat uppsatser i Tidskr. för Sv. kyrkan och i Theol. Tidskrift samt i striden mot separatisterna åtskilliga smärre skrifter. För folkundervisningens och nykterhetens befrämjande var han synnerligen verksam. I sin egenskap af ordförande i Hälsinglands fornminnessällskap räddade L. undan förgängelse Enångers gamla kyrka med dess vackra takmålningar, lät ditsamla bilder och målningar från medeltiden, samt ombesörjde kartläggning af landskapets grafhögar och öfriga fasta fornlämningar. Till vägledning vid forskningen i Hälsingedialekten utgaf han Uppränning till en grammatik för Delsbomålet 1862. Hedersled. af Vitt.-hist. och Antikv. Akad. Död d. 30 mars 1888 i Hernösand. Efterföljande år utgåfvos Strödda predikningar och tal. Gift 1: 1842 med Matilda Augusta Ferner och 2: 1865 med Klara Maria Martinsson. Landin, Carl Ludvig, jurist, justitieombudsman. Född i Stockholm d. 4 sept. 1789. Föräldrar: kamreraren i krigsmanshus-kontoret Per Landin och Maria Margareta Österberg. Efter i Uppsala aflagd hofrättsexamen inskrefs L. 1806 som auskultant i Svea hofrätt, där han 1812 blef fiskal, 1819 assessor och 1826 hofrättsråd. Han förvärfvade sig under sin juridiska tjänstgöring ett rykte för såväl juridisk skarpsinnighet och klar framställning som humant sinnelag och själfständig karaktär, som föranledde 1834 års riksdag att välja honom till justitieombudsman. Valet visade sig ock väl träffadt, enär L. med aldrig svikande plikttrohet förvaltade sitt viktiga kall. Den omutliga rättrådighet, hvarmed han å tjänstens vägnar inför riksrätt utförde åtskilliga åtal mot högt uppsatta personer, var dock ägnad att stöta åtskilliga för hufvudet och den frisinnade uppfattning, han vid åtskilliga tillfällen ådagalagt, skaffade honom ytterligare fiender inom det konservativa lägret. Som ledamot af den 1846 af k. m:t tillsatta kommittén för afgifvande af förslag till representationens ombildning hade han uttalat sig för samfälda val, och i lagberedningen, där han på grund af sitt ämbete var själfskrifven, hade han ifrigt främjat de humanitära reformer, som i J. G. Richert hade sin främste målsman. Glädjen blef därför stor och högljudd inom det konservativa lägret, när man 1848 lyckades hindra L:s återval till justitieombudsman. L. som 1846 blifvit vice president i Svea hofrätt, återgick nu till denna tjänst, som han förvaltade till 1854, då han erhöll afsked med pension. Död ogift d. 11 juni 1858 i samma hus i Stockholm, där han blifvit född. Landtmanson, Isak Sven, universitetslärare. Född i Mariestad d. 30 april 1829. Föräldrar: d. v. rektorn, sedermera prosten Carl Landtmanson och Sara Sofia Friberger. Student i Uppsala 1847, ägnade sig L. först åt studier för filosofiska doktorsgraden, hvilken han vann 1854,