uppträdde därefter såsom sakförare, auktionsförrättare och utredningsman vid arfskiften och konkurser samt förvärfvade sig i denna egenskap icke blott allmänt förtroende utan äfven ett ekonomiskt oberoende, som satte honom i stånd att redan å 1840-talet förvärfva egendomarna Maspelösa och Hornstäfve i Flistads församling. Han fick nu ock tillfälle att tillfredsställa sin kunskapstörst och inträdde ock synnerligen rustad för det politiska lifvet som ledamot i bondeståndet vid 1859--60 års riksdag för Vifolka, Valkebo och Gullbergs härad. Begåfvad med ett godt hufvud och ett ovanligt godt minne samt förmåga att hastigt uppfatta hvarje frågas innebörd, kom han snart att intaga en framskjuten post inom den fraktion, hvilken lifligt intresserade sig för tidens framstegssträfvanden, särskildt representationsförändringen. Om han ock därvid ej kan frikännas från synnerlig tvärsäkerhet och i kampen för sina åsikter ej synnerligen vägde orden, var han ock den förste att räcka handen till försoning åt sina motståndare, om han fann sig hafva förgått sig, och var med anledning såväl häraf som af sin personliga älskvärdhet och förmågan att skrifva godmodiga tillfällighetsvers denna »Andra kammarens stormklocka», som han sedermera kom att kallas, högt skattad äfven af dem, som ej delade hans åsikter. Han återvaldes vid de två sista ståndsriksdagarna, vid hvilka han var ledamot af konstitutionsutskottet, samt valdes 1863 till statsrevisor. Efter representationsförändringen invaldes L. af sin gamla hembygd i Andra kammaren, som 1867 invalde honom i konstitutionsutskottet och 1868--69 i statsutskottet. L., som därvid slöt sig till det nyliberala partiet, hvars sträfvanden af honom varmt omfattades, gjorde sig då särskildt bemärkt för sin nitälskan om sparsamhet med statens medel och sin motion 1869 om grundskatternas aflösning. Vid 1869 års val föll han igenom, men återinsattes 1872 på sin gamla plats i Andra kammaren, som han sedermera tillhörde till sin död. Han slöt sig nu till landtmannapartiet, som under mellantiden utvecklat sig i frisinnad riktning, och kämpade mången dust för dess uppfattning i försvars- och grundskattefrågorna, var 1873--74 ledamot af lagutskottet, 1875 och 1879--84 af statsutskottet samt af de 1877 och 1878 tillsatta försvarsutskotten. Tillika var han 1873--75 och 1878--80 statsrevisor samt tillhörde 1880--82 års landtförsvarskommitté. I hemorten åtnjöt han stort förtroende, var bl. a. landstingsman 1863--79 och 1881--82, ledamot af direktionen för länets brandstodsbolag från 1860 till sin död (från 1871 ordf.) samt direktör för länets hypoteksförening från 1870 till sin död i Hornstäfve d. 2 okt. 1884. Gift 1846 med Helena Kristina Matilda Wettermark. Larsson, Hans, filosof. Född i Ö. Klagstorps församling af Malmöhus län d. l8 febr. 1862. Föräldrar: landtbrukaren Lars Persson och Kersti Nilsdotter. Student i Lund 1881, var L. 1884--90 andre lärare vid Kronobergs läns folkhögskola, men fortsatte studierna under tiden och blef 1888 fil. kandidat samt fil. doktor 1893. Docent i teoretisk filosofi vid Lunds universitet s. å, transporterades han i samma egenskap till Uppsala 1899. Två år senare blef han professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet. L. har ådragit sig allmän uppmärksamhet genom några populärfilosofiska skrifter, lika utmärkta för originella tankar som stilistiskt behag. Bland dessa må nämnas: Intuition, några ord om diktning och vetenskap 1892; Poesiens logik 1899, samt Studier och meditationer 1899. L. har äfven uppträdt som läroboksförfattare i psykologi och historia samt varit flitigt verksam i tidningar och tidskrifter. Gradualafhandlingen 1893 afhandlade Kants transcendentala deduktion af kategorierna. Ogift. Larsson, Liss Olof, riksdagsman. Född d. 17 jan. 1838 å gården Liss i Västannors by af Leksands socken i Kopparbergs län. Föräldrar: riksdagsmannen i bondeståndet Liss Lars Olsson och Kerstin Andersdotter. L. förvärfvade sig tidigt på egen hand sådan färdighet i skrifning och räkning, att han 1854 fick anställning vid storskiftesverket i länet och anlitades flitigt vid bouppteckningar, arfskiften, auktioner m. m. Redan 1865 valdes han till landstingsman, i hvilken egenskap han (med undantag af 1867) fungerade hela sin återstående lefnad (från 1891 tingets ordförande). Vid det första valet efter representationsförändringen valdes han till ledamot af Andra kammaren, som han (med undantag af en del af majriksdagen 1887) tillhörde till och med 1890 års riksdag. Redan den resliga figuren i Leksandsdräkten var ägnad att väcka ett uppseende, som hans uppträdande i riksdagen ytterligare förhöjde. L. visade sig nämligen snart vara i besittning af en med starkt själfförtroende förenad ovanlig snarfyndighet, hvilken ej skydde att förvränga en motståndares ord, om han blott kunde påverka kammarledamöternas sinnen i den riktning, han önskade, och hade förvärfvat sig ett ståndsbrödernas öfverstigande kunskapsmått. Hans sträfvanden inriktades i första rummet på sparsamhet med statens medel, särskildt sådana »kulturens onyttigheter» som teatrarna, hvilkas stats-anslag han gång på gång ville indraga. I religiöst afseende visade han sig ytterst intolerant och trångbröstad mot dem, som hyllade en från hans egen afvikande uppfattning, och bekämpade bl. a. den 1870 åt främmande trosbekännare medgifna utsträckningen af medborgerliga rättigheter. Så småningom framfördes han, icke minst genom sin hårdnackade ovilja mot försvarets stärkande, i landtmannapartiets främsta led samt ådagalade under 1870- och början af 1880-talen liflig nitälskan för den politiska rösträttens utsträckning och den kommunalas begränsning. Redan 1871 inkom han i statsutskottet, där han hade plats ända till 1890 (sista året som vice ordf.). 1872--74 var han suppleant för fullmäktige i riksbanken och 1874--91 samt 1892--93 ordinarie fullmäktig därstädes. Han tillhörde äfven 1883 års försvarsutskott samt var 1885, januaririksdagen 1887