samt 1889--90 Andra kammarens vice talman. Efter att förut verksamt bidragit att bringa alla framlagda härordningsförslag på fall, främjade han däremot den 1885 genomdrifna ökningen af 12 dagars beväringsöfning, i samband med partiell afskrifning af grundskatterna. I midten af 1880-talet framträdde L, som ifrig protektionist, och redan vid valet till 1887 års majriksdag kunde han endast genom en omstridd valkassering bevara mandatet. Förbittringen öfver de anfall, för hvilka han under detta års strider blifvit föremål, förmådde honom 1888 att åvägabringa protektionisternas utbrytning ur landtmannapartiet och bildandet af det af uteslutande sådana bestående »nya landtmannapartiet», med tillika afgjordt konservativ prägel, Man fick också de följande åren se L. icke allenast uppträda som förespråkare for den 1889 föreslagna inskränkningen i yttrandefriheten (»munkorgslagen») utan ock ifrigt bekämpa de förslag till reformer i den politiska och kommunala rösträtten, om hvilka han själf några år förut motionerat. Harmen bland hans valmän blef med hvarje år allt starkare öfver hans uppträdande och vid 1890 års val föll han igenom. Han insattes visserligen s. å. af Kronobergs län i Första kammaren men kom här aldrig att spela någon mera framträdande roll. L., som 1891--95 var ledamot af lagutskottet och 1896 af bankoutskottet, afled i Västannor d. 12 sept. 1896. Få eller inga riksdagsmän ha i samma grad som L. tagits i anspråk för kommittéer, bl. a. för de förvaltande ämbetsverken ombildning 1874--79, för landtförsvarets ordnande 1880--82, för beredande af frågan om byggnadsplats för riksdags- och riksbankshus 1883--84, m. fl. Han var jämväl ledamot af 1878 års kyrkomöte. Få allmogemän torde väl ock varit i så framskjuten ställning som han och utan tvifvel var han i många afseenden skickad att uppbära densamma, men hans böjelse för krokvägar och intriger samt bristande ridderlighet mot politiska motståndare har gjort hans eftermäle till ett af de mera omstridda. Gift med Karin Olsdotter. Lauræus, Gabriel, fältpredikant. Född i Åbo d. 18 april 1677. Föräldrar: konsistoriinotarien i Åbo Gabriel Lauræus och Katarina Rajalenius. Efter faderns tidiga frånfälle ingick modern nytt äktenskap med prosten Olof Haartman i Tyrvis, som ägnade sin styfson all faderlig omvårdnad. Haartman lefde emellertid blott några år, och sedan äfven han gått bort, upphörde allt understöd från hemmet. I Åbo, där L. 1696 blef student, måste han därför förtjäna sitt uppehälle genom svarfning, förfärdigandet af guld- och silfverarbeten, klockor och finare smiden, för hvilket allt han af naturen hade stor fallenhet. Utnämnd 1702 till bataljonspredikant vid Björneborgs regemente, som då låg i Riga, beordrades han vid regementets uppbrott att följa detsamma i fält och fick här i rikt mått erfara krigets vedermödor. I slaget vid Gemauerthof 1705 erhöll han ej mindre än fem svåra blessyrer, som af brist på läkarehjälp nära ett dygn förblefvo oförbundna, Tre år senare förlorade han i slaget vid Ljesna all sin egendom och måste, sedan alla arméens präster, med undantag af en, blifvit fångna eller dödade, göra tjänst som själasörjare för fem regementen, utom artilleriet och konungens hofstat. I slaget vid Pultava förlorade han åter det lilla han ägde och räddade sig med otroliga ansträngningar till konungen i Bender. Beordrad att härifrån åtfölja öfverste Gyllenkrook »på parti» emot polska gränsen, föll han i rysk fångenskap och fördes till Moskva samt därifrån 1712 till Tobolsk. Här kom hans mekaniska färdighet honom väl till pass. Genom sina arbeten förtjänte han icke blott så, att han kunde uppehålla sig själf, utan flera af sina fångna svenska kamrater. Slutligen fick han efter nio års fångenskap återvända till Finland, där han 1724 utnämndes till kyrkoherde i Loimijoki pastorat af Åbo stift och 1749 flyttades som teologie professor och domprost till Åbo. Ledamot af prästeståndet vid riksdagarna 1731 och 1746--47, teol. doktor och ledamot af Vetenskapsakademien. Död d. 10 aug. 1753. Gift 1707 med Katarina Fontin. Laurel, Lars, universitetslärare, språkforskare. Född d. 25 maj 1705 i Stockholm. Föräldrar: guvernementssekreteraren, slutligen landskamreraren i Malmöhus län Johan Laurel och Anna Balk. Vid Lunds universitet, där L. blef student 1721, ägnade han sig först åt lagfarenhet och tjänstgjorde någon tid såsom praktisk jurist i landsorten. Men L. återvände 1733 till universitetet, där han, efter att ha blifvit anställd såsom vice bibliotekarie, promoverades till filosofie magister 1736. Elfva år senare utnämndes han till professor i teoretisk filosofi, hvilket ämbete han innehade till 1782, då han på egen begäran erhöll afsked. Död i Lund d. 20 okt. 1793. Ehuru författare till ett ej obetydligt antal filosofiska afhandlingar, var det ej på detta vetenskapsområde L. gjorde sitt namn kändt, utan inom språkvetenskapen, där han utgaf en mängd skrifter af till hälften språkligt och till hälften mytologiskt innehåll, i hvilka han gjort de vidunderligaste sammanställningar och ordförklaringar, skrifna på ett språk och med ett stafsätt, som ännu mer ökar deras besynnerlighet. Bland dessa skrifter må nämnas: Inledning till rætte foerståndet om mit av kongl. suenske vetenskaps-academien til almænn proevning utgivne Foerslag til suenske skrivlagen 1750; Räfst med mina orthographiska arbeten 1756; Nordens hufvud-document äller runaalphabetets hemlighet igenom tvänne Aegyptier, det suenska och danska språket til heder upptäckd 1768; Slutreflexion öfver Nordens hufvud-document 1777; Odu glaf och staf, äller Svänska språket utredt 1779. Hans försök att på svenska språket tillämpa och utveckla åsikter liknande Rudbecks, i ett tidehvarf, som i så många hänseenden hunnit framom Atlanticans, skulle naturligtvis misslyckas och tillskyndade honom följande orlof på hans graf: »Scriptis suis non tam inclaruit quam