innotuit.» Gift 1752 med Aletha Katarina Sundborg. Laurelius, Olof, biskop, teologisk författare. Född d. 10 aug. 1585 i Håtorps by, Lyrestads socken i Västergötland. Föräldrar: Lars Svensson och Ingeborg Ambjörnsdotter. Efter idkade akademiska studier i Uppsala, Jena och Giessen, blef L. magister i Rostock 1617 och antogs efter sin återkomst till Sverige till lärare för tvenne unga friherrar Horn af Åminne. För sina förtjänster i det friherrliga Hornska huset befordrades han 1621 till log. professor i Uppsala, hvarefter han lät prästviga sig 1623 och utnämndes året därpå till e. o. professor i teologiska fakulteten. Befordrad 1625 till ordinarie teologie professor, erhöll han 1640 teologie doktorsvärdighet och fullmakt som pastor primarius i Stockholm. 1647 utnämndes han till biskop i Västerås, hvilket ämbete han innehade till sin död därstädes d. 6 april 1670. Hos sin samtid hade L. ett aktadt namn såsom lärd och erkännes såsom sådan äfven af senare författare. Bland hans många arbeten af teologiskt och kyrkohistoriskt innehåll förtjänar intet större uppmärksamhet än en af honom författad katekes: Eenfalligha fråghor eller spörzmåål om vår Christendoms stycker för enfalligt folck etc. 1635, hvilken, utgången i en mängd upplagor, utan offentlig auktorisation ingått som en allmänt begagnad barnalära i vår kyrka och på flera orter vunnit större förtroende än både Svebilii och Lindbloms förklaringar. L. deltog 1635 i ärkebiskopens ställe i ständernas förhandlingar och bevistade sedermera i allmänhet riksdagarne till och med 1654. Han författade 1647 de privilegier för prästeståndet, som i hufvudsak stadfästes 1650 af drottning Kristina, och gjorde viktiga förarbeten till 1686 års kyrkolag. Gift 1622 med Margareta, en dotter till ärkebiskop Kenicius. Lauréus, Alexander, genremålare. Född i Åbo d. 4 jan. 1783 och son af regementspastorn, sedermera prosten och kyrkoherden i Lojo, Alexander Lauræus och Ulrika Sofia Simolin. Tidigt vaknade hos L. hågen för målningskonsten. Vid nitton års ålder begaf han sig till Stockholm, ingick som elev vid konstakademien och kopierade taflor i k. museum. Hans kopior väckte uppseende och snart ingick den ena beställningen efter den andra. För denna framgång hade han i främsta rummet att tacka sin landsman öfverste von Gerdten, en utmärkt konstvän, som beredde honom tillfälle att föryttra i synnerhet kopior af holländska mästare. 1809 kallades L. till agré vid konstakademien, blef 1812 ledamot och erhöll 1816 ett resestipendium, hvarmed han besökte Tyskland och Frankrike, uppehöll sig en längre tid i Paris och reste slutligen till Rom. Här ådrog han sig genom förkylning en febersjukdom, som ändade hans dagar vid endast fyrtio års ålder, d. 21 okt. 1823. De omfattande kopieringsarbeten, med hvilka han sysselsatte sig i ungdomen, bidrogo i hög grad att utveckla hans färgsinne, särdeles för eldskensbehandling. Hans tidigare arbeten voro ock mest eldskensstycken och bambocciader, i hvilka han visserligen tagit Schalken till förebild, men snart förstod han att inlägga både originalitet och konstnärlighet i utförandet. »Än var det åländska fiskare eller dalkarlar, som han bespejat vid deras lägerställen i skog och mark, än åter kortspelande män och kvinnor, eller tobaksrökande och drickande soldater, dem han öfverraskat på krogen, hvilka han gjorde till ämne för sina framställningar. Efter hans ankomst till Rom var det det italienska folklifvet, som fick lämna stoff till hans skildringar, lika förträffliga genom deras klarhet och natursanning som kraft och liflighet. Öfverhufvud måste L. anses som en af vårt lands utmärktare målare.» Gift med Margareta Charlotta Thunelius. Laurinus och Laurin. Äldste kände stamfadern Lars Olofson, som tros tillhört en utländsk adlig släkt, inkom omkring 1575 till Sverige, där han blef kronofogde vid Stegeborg och dog 1606 i Söderköping. Hans barn kallade sig Laurinus, hvilket namn sedan förkortats till Laurin. Från släkten hafva utgrenats adliga ätterna Laurin, Lagerström och Lagergréen. 1. Laurinus, Laurentius Laurentii, d. ä., präst, författare. Född 1573 och son af ofvannämnde Lars Olofsson och Helena Johansdotter. Sedan L. studerat i Uppsala från 1594 och vid något af Tysklands universitet vunnit den filosofiska graden, prästvigdes han 1603 och utnämndes till rektor vid Söderköpings skola 1608. Året efter befordrades han till kyrkoherde i Häradshammars och Jonsbergs församlingars pastorat af Linköpings stift, där han afled d. 22 nov. 1655. Utrustad med en mångsidig bildning, sysselsatte sig L. äfven med skaldskap och har efterlämnat åtskilliga prof däraf på både svenska, latinska och tyska språken. Till sin öfversättning af Haffenrefferi Compendium locorum theologicorum 1650 har han vidfogat några sånger. I hans s. å. utgifna Plausus suecicus förekommer en svensk visa öfver trettioåriga kriget äfven öfversatt på latin. Likaså lämna hans Symbola heroum et heroidum 1647 samt En kort Sveriges chrönika ifrån Magog alt inn till Fröken Christinas regemente s. å. prof på hans rimkonst. Gift 1: 1605 med Margareta Larsdotter och 2: 1621 med Elisabet Ungius. 2. Laurin, Carl Oscar Johan, musiker, tonsättare. Född i Burs pastorat på Gotland 1813; den föreg. ättling i sjunde led. Föräldrar: prosten Johan Filip Laurin och Magdalena Beata Fåhræus. Efter idkade elementarstudier vid Visby läroverk blef L. student i Uppsala 1832 och efter några år anförare för studentsången. Sedan han vid 1842 års promotion erhållit lagerkransen, återvände han till sin födelseö och anställdes 1843 som vikarierande och tre år senare som ordinarie