hur den utvecklade nutidskvinnan skall kunna bevara sin personlighet och individuella lifsgärning på det erotiska området. Jämte Sonja Kovalevski skref hon 1887 dubbeldramat Kampen för lyckan. Efter en italiensk resa 1888 skildes hon 1889 från sin make och ingick följande år i Rom äktenskap med hertigen af Cajanello, professor i matematik vid Neapels universitet. Samma år utkom ytterligare en del »Ur lifvet», Kvinnlighet och erotik, en lofsång öfver kärleken. Följande året skref hon komedierna Familjelycka och Den kärleken!, utgifna 1892 med situationen Moster Malvina; 1892 en biografi öfver Sonja Kovalevski samt sagospelet Sanningens vägar. Död i Neapel d. 21 okt. 1892. Hennes Efterlämnade skrifter utkommo 1893. Åtskilliga af hennes arbeten ha öfversatts på olika främmande språk. Fru E. lefde under en litterär brytningstid och mycket af, hvad hon skrifvit, utgör i alltför hög grad stridsskrifter för att ha bestående litterärt värde. Men hon har tecknat åtskilliga lifsbilder, hvari det allmänmänskliga skildras på ett ovanligt gripande och åskådligt sätt. Flera af hennes mindre berättelser tillhöra på grund häraf det bästa som svensk novellistik har att bjuda på. En lefnadsteckning öfver henne är 1893 utgifven af Ellen Key. 1. Lefrén, Lars Olofsson, orientalist, teolog. Född i Levene socken i Västergötland d. 19 dec. 1722 och son af en bonde Olof Carlsson och dennes hustru Anna Persdotter. Gossens tidigt visade håg för läsning förmådde föräldrarna att skicka honom till Skara skola och, sedan han äfven genomgått gymnasium, låta honom fortsätta sina studier vid universitetet i Åbo 1746. Promoverad till fil. magister 1751, kallades han året därefter till docent i österländska språk och utnämndes till adjunkt i filosofiska fakulteten 1765. Förordnad 1770 till akademie bibliotekarie, befordrades han två år senare till professor i österländska språk hvarjämte han inkallades till ledamot i bibelkommissionen. 1784 utbytte han nämnda lärostol emot tredje teologie professuren med Nådendals pastorat till prebende samt befordrades 1790 till andre teologie professor, hvilket ämbete han innehade till sin död d. 15 jan. 1803. Såsom orientalist och teolog ägde L. en djup och omfattande lärdom. I yngre år sysselsatte han sig äfven med vitterhet, hvarpå ett par prof finnas intagna i Salvii lärda tidningar 1753--54. Frukten af sina vetenskapliga forskningar nedlade han endast i akademiska dissertationer, för hvilka han presiderat till ett antal af öfver femtio, alla tryckta i Åbo. Gift 1775 med Johanna Elisabet Leijonancker. Tvenne af hans söner beträdde den militära banan och blefvo hvar för sig adlade. Äldst var 2. Lefrén, Carl Adolf af, krigare. Född i Åbo d. 16 maj 1779. L. studerade först lagfarenhet vid Åbo universitet, men ingick 1797 som underofficer vid Åbo läns lätta infanteribataljon och erhöll sin första officersfullmakt fyra år senare såsom fänrik vid Tavastehus regemente. Sedermera förflyttad till Lifregementets värfvade lätta infanteribataljon, blef L. 1803 sekundlöjtnant. Han deltog 1808 i von Vegesacks, Lantingshausens och Lagerbrings landstigningsförsök i västra Finland och befordrades 1809 till premierlöjtnant. Sedan han sistnämnda år erhållit fullmakt såsom kapten i armén och blifvit prydd med guldmedaljen för tapperhet i fält, befordrades han 1815 till kapten vid Andra lifgardet, 1816 till major i generalstaben, adlades 1818 med namnet af Lefrén, och utnämndes 1820 till öfverstelöjtnant i generalstaben samt undfick slutligen 1827 fullmakt som öfverste i armén. 1829 tog han afsked ur krigstjänsten. Död i Björneborg i Finland d. 5 jan. 1844, och slöt själf sin adliga ätt. Gift 1: 1818 med Anna Sofia Elisabet Gyllenbögel och 2: 1824 med Margareta Sofia Frenckell. 3. Lefrén, Johan Peter, militär. Född i Åbo d. 17 jan. 1784; den föregåendes bror. Vid femton års ålder inskrifven som kadett vid Karlbergs krigsskola, utexaminerades han därifrån 1802 och utnämndes s. å. till fänrik vid Lifregementets värfvade infanteri. 1806 öfverflyttad som löjtnant vid Fältmätningskåren och 1808 befordrad till stabsadjutant vid generaladjutantsexpeditionen och 1809 kapten i armén, tjänstgjorde han vid norra arméens svenska fördelning, under von Döbeln, och bevistade fyra år senare fälttåget i Norge, där han var anställd som befälhafvare för fältmätningsofficerarne och som öfveradjutant för yttre ärenden hos den under öfverbefälhafvaren von Essen ställda 2:a armékåren. Utnämnd 1814 till öfverstelöjtnant i armén, adlades han 1818 med bibehållande af sitt namn och förordnades 1821 till guvernör för krigsakademien på Karlberg. Sedan han 1828 blifvit anställd som chef för kronprinsen Oscars adjutants- och ordonnansofficerskårer, gingo hans befordringar hastigare. 1830 utnämnd till generalmajor, blef han 1839 chef för ingenjörkåren med fortifikationsgenerals lön, 1843 generallöjtnant och 1844 t. f. president i krigskollegium. 1847 förflyttades han till generalbefälhafvare i fjärde militärdistriktet, från hvilken post han 1856 tog afsked, utnämndes 1850 till serafimerriddare och blef general af infanteriet 1860. L. deltog äfven i sin tids politiska lif som representant för sin ätt å riddarhuset och utöfvade ett ganska stort inflytande inom det konservativa parti, han tillhörde. Varaktigare och mera värderade minnen torde han likväl ha efterlämnat i hvad han verkat för bildningens höjande inom landet, ej blott den militära, utan för upplysningens spridande äfven till andra samhällsklasser. L. var sålunda en af dem, som 1827 inrättade Nya elementarskolan i Stockholm, där företrädesvis hans idéer, bl. a. den s. k. fria flyttningen, skulle pröfvas. 1812 lärare i krigskonst vid de 1811 sammanslagna fortifikations- och fältmätningskårernas läroverk, gaf L. utmärkta lektioner. Hans 1817--18 utgifna Föreläsningar i krigsvetenskapen anses i sitt slag som verkliga mönster. Ledamot af Krigsvetenskaps- och Vetenskapsakademierna. Död i Stockholm d. 9 jan. 1862. Gift 1815 med Maria Antoinetta Hedman, Lehnberg, Magnus, vältalare teolog. Född i