Södra Vi församling af Kalmar län d. 22 maj 1758. Föräldrar: hofrättskommissarien Olof Lehnberg och Anna Elisabet Watzell. Student i Uppsala 1776, ämnade L. bereda sig för inträde i konungens kansli. Men hans medellöshet tvang honom söka sin utkomst, där denna lättast var att vinna, hvarför han 1785 antog prästerlig ordination, med kallelse till komministersadjunkt vid Storkyrkan i Stockholm. Tvenne år senare täflade han om Svenska akademiens prisämne i vältalighet och eröfrade stora priset för sitt Äreminne öfver Birger Jarl. Följande året vann han åter samma utmärkelse för ett Äreminne öfver Gyllenhjelm. Det ofantliga uppseende, dessa vältalighetsprof väckte, skapade med ens L:s lycka. Inkallad 1789 bland de aderton i Svenska akademien, utnämndes han 1790 till kyrkoherde i Kungsholmen i Stockholm och blef två år därefter öfverhofpredikant hos änkedrottning Sofia Magdalena. 1802 förordnades han till konungens öfverhofpredikant och befordrades s. å. till kyrkoherde i Jakobs och Johannes församlingar i hufvudstaden. 1805 utnämndes han till biskop öfver Linköpings stift. Teologie doktor 1800 m. m. Död d. 9 dec. 1808. L. gällde på sin tid för Sveriges obestridligt ypperste vältalare. Hans skrifter antogos såsom klassiska mönster; hans manér härmades af många, och samtida konstdomare yttrade utan tvekan, att »med L. föddes svenska vältaligheten fullvuxen». Dessa öfverdrifna loford hafva efterträdts af en lika oinskränkt förkastelsedom öfver allt hvad L. talat och skrifvit. Som predikant var L. den förnämsta representanten för den samtida neologien i Sverige, den där förstod fängsla åhörare af eljest ganska skeptisk naturell. Han undvek nämligen dogmerna, anklagade sällan, fördömde än mindre utan sökte i stället öfvertyga sina åhörare om kristendomens företräden och den lycka, dygdens utöfvande skänker. Hans skrifter, utom de nämnda äreminnena, utgöras af Åminnelsetal öfver riksrådet grefve Hermanson 1791; Tal på Svenska akademiens högtidsdag 1788 från altaret i slottskapellet, samt Predikningar (utgifna efter författarens död, 1809--13). L. hade till sin förebild valt fransmannen Thomas. L:s konstnärsskap framträder dels i den fint afvägda kompositionen, som tillika låter själfva de omtalade tilldragelserna i personernas lif lyckligt sammansmälta med reflexionerna däröfver, dels i språkets utomordentligt skickliga behandling med en säkert mejslad -- om än något invecklad och stundom en smula tröttande -- satsbyggnad och ett fint öra för ordens tonfall. Gift 1790 med Charlotta Sofia Apelblad. Leijonancker, Fredrik Vilhelm Erik Carl, fortifikationsofficer, ämbetsman. Född på egendomen Viken i Skaraborgs län i mars 1819. Föräldrar: kaptenen Johan Vilhelm Leijonancker och Hedvig Ulrika Reutercrona. Efter enskild undervisning i föräldrahemmet inskrefs L. som kadett på Karlberg, hvarifrån han utexaminerades 1835 och 1836 utnämndes till sekundlöjtnant vid k. maj:ts flotta. Sedan han 1839 blifvit förflyttad såsom underlöjtnant till ingenjörkåren, genomgick han 1839--41 högre artilleriläroverket å Marieberg samt förordnades 1844 till lärare i civil- samt väg- och vattenbyggnadskonst vid samma läroverk, en befattning, från hvilken han 1864 sökte och erhöll afsked. Under tiden avancerade han 1845 till löjtnant vid ingenjörkåren, 1852, efter erhållen transport, till kapten vid väg- och vattenbyggnadskåren, 1855 till chef i norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, samma år till major och 1858 till öfverstelöjtnant vid förenämnda kår samt till byråchef i styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader. L. ledde många viktiga arbeten, däribland Stockholms, Karlskronas och Jönköpings vattenledningar, nya kemiska laboratoriebyggnaden i Uppsala, och utarbetade en mängd förslag till kommunikationslinjer och -byggnader. Redan 1846 erhöll L. förordnande att vara lärare i byggnadskonst vid Fria konsternas akademi, från hvilken befattning han begärde entledigande 1854, och tjänstgjorde såsom lärare i byggnadskonst vid Teknologiska institutet 1858--70. Från 1854--72 var han ledamot i riddarhusdirektionen och erhöll 1870 förordnande att vara landshöfding i Hallands län. Han blef 1876 ordinarie landshöfding och inlade särskildt förtjänst om utvecklingen af länets samfärdsförbindelser. L. bevistade ståndsriksdagarna från 1844 och representerade 1868--76 Göteborgs och Bohus län i Första kammaren, mestadels placerad i statsutskottet. Död i Stockholm d. 16 april 1883. Gift 1: 1847 med Margareta Lovisa Charlotta Blix och 2: 1863 med Hedda Fredrika Berndes. Leijoncrona, Christofer, skald. Antagligen född på 1660-talet; son af Johan Holm, adlad Leijoncrona, drottning Kristinas hofskräddare och slutligen hofintendent, samt Barbara Dorotea Crumbygel. Under senare hälften af 1680-talet vistades L. i Paris, möjligen i något slags uppdrag hos svenska beskickningen därstädes, och blef 1688 svensk kommissionssekreterare vid Storbrittaniska hofvet. 1697 blef L. resident och 1703 envoyé samt afled i London, efter hvad det berättas, af grämelse öfver olyckan vid Pultava. d. 8 april 1710. Såsom en egendomlighet kan tilläggas, att hans lik aldrig blef begrafvet. Då L. under sin vistelse i London åsamkat sig betydliga skulder, togos hans jordiska kvarlefvor jämte likkistan i mät, för att tvinga arfvingarna till inlösen af hans förbindelser. Ännu 1815 lär kistan stått ofvan jord i en källarvåning, under det fordringsägarnas arfvingar då och då förhörde sig hos svenska ministern om ej betalning kunde erhållas. »Det är poesiens ära,» säger Wieselgren, »att ämbetsmannen L. alldeles kunnat förgätas, oaktadt han beklädde den viktiga och ärorika posten, att under Carl XII:s mest lysande period vara hans representant i England, medan skalden L. för