några visor kunnat bibehålla ett äradt, ett älskadt namn.» I den rad af sångare, som uppstodo samtidigt med eller strax efter Stjernhjelm och i skilda toner profvade sina skaldegåfvor, intager L. ett framstående rum. Förträffligast äro hans Visor, i hvilka han mera oberoende af formen, än i sina sonettartade sånger, kunnat lämna fritt lopp åt sin känsla. Han har utom dessa skrifvit Habor och Signill, Tvenne herdars samtal, m. fl. stycken, intagna i Hansellis samling 1863. Gift med Francoise Whittkell, en styfdotter till envoyén Leijonberg. Leijonhielm, Anders, krigare. Född d. 20 jan. 1655. Föräldrar: öfversten Erik Baaz -- hvilken, son af biskopen i Växjö Johan Baazius, 1667 adlades under namnet Leijonhielm -- och Kristina Andersdotter. L. började sin krigarebana såsom volontär vid Lifgardet till fot 1673 och utnämndes året därefter till fänrik vid Kalmar regemente. Han deltog därefter i kriget i Skåne och blef, när Kristianstad med storm intogs af danskarna, fången och bortförd till Danmark. Under Carl XII:s krig bevistade han landstigningen på Seeland, slaget vid Klissow, belägringen af Thorn och 1704 den häftiga drabbningen vid Latovicz, där han med 450 man omringades af 3,000 kosacker och 400 sachsare. När hälften af hans manskap stupat, måste L. ge sig fången, hvarefter de återstående emot pardon nedhöggos af kosackerna och L. bortfördes till Sachsen. Befriad ur fångenskapen, åtföljde han svenska hären genom Polen och Ukrajn och deltog i slaget vid Poltava. Här lämnade han valplatsen med förlust af sitt vänstra ben, som borttogs af en kanonkula, men lyckades rädda sig in på turkiska området, och utnämndes af konung Carl 1710 till öfverste för Jönköpings regemente. Återkommen till Sverige förordnades han 1714 till landshöfding i Östergötlands län, hvarifrån han fyra år senare flyttades till samma ämbete i Jönköping. 1718 undfick han fullmakt som generalmajor och upphöjdes 1719 till friherre. Död d. 27 dec. 1727. Gift 1687 med Ebba Emerentia Leijoncrantz. Leijonhufvud. Ätten kan sägas härstamma från Selaön i Södermanland, där dess förste med säkerhet kände medlem är »Christiern i Brunzebierghe». Förra tiders genealoger anse dock, att ätten är af halländsk härkomst. Abraham Kristiernsson, som lefde på 1400-talet, är den förste af ätten, hvilken omtalas som riksråd, och med honom började ätten intaga sin plats bland rikets förnämsta ätter. En af hans sondöttrar, Margareta Eriksdotter, blef Gustaf I:s andra gemål. Genom hennes yngre broder Sten Erikssons upphöjande i friherrligt stånd vid Erik XIV:s kröning 1561 delades ätten i två grenar, en adlig och en friherrlig, den senare nämnd till Gräfsnäs. Den friherrliga ätten erhöll greflig värdighet 1568, samma dag Sten Eriksson afled, och hans änka fick följande år bekräftelse härpå. Den adliga ätten L. utgjordes af afkomlingar efter Sten Erikssons äldre broder Abraham, som afled 1556. Dennes sonson Abraham L. blef 1610 friherre. Det hade sålunda åter blifvit en adlig och en friherrlig ätt; hvilken senare utdog med stiftaren 1618. Abrahams halfbroder, landshöfdingen Gustaf L., upphöjdes 1651 i friherrligt stånd, och någon adlig ätt fanns då icke, ty alla Gustaf L:s syskon voro redan döda och hade icke haft några barn. Redan grefve Sten Eriksson Leijonhufvuds barn började skrifva sig Lewenkopf, snart utbytt mot Lewenhaupt (se nedan). 1. Leijonhufvud, Sten Eriksson, riksråd. Född d. 25 aug. 1518; son af riksrådet Erik Abrahamsson, som afrättades vid Stockholms blodbad 1520, och Ebba Vase. Svåger med konungen samt därtill klok och erfaren, åtnjöt han af Gustaf I stort förtroende och användes af honom till många riksviktiga värf. 1542 afsändes han till Frankrike för att afsluta ett förbund med konung Frans I, och förordnades tre år senare till ståthållare i Östergötland, med särskild befallning att befästa Vadstena och Vimmerby. 1551 kallas han »konungens öfversta sekreta råd» och blef 1554 riksråd samt 1556 höfvidsman på Jönköpings slott och ståthållare i Småland, hvarifrån han innan 1557 års slut förflyttades som öfverstebefallningsman till Viborg. Ehuru i själ och hjärta sin syster Margaretas söner mera tillgifven, visade han dock i det längsta Erik XIV sin trohet och rönte af honom samma förtroende, som af hans far. Vid konungens kröning upphöjd till friherre, skickades han 1563 att uppgöra frieriet emellan Erik och prinsessan Kristina af Hessen, men blef i Danmark kvarhållen och återkom ej förrän efter två år till Sverige. När Eriks misstroende mot högadeln begynte upplåga, var Sten Eriksson bland de af honom misstänkta, hvarför denne fängslades och fördes till Uppsala, där han med nätt nöd undgick att dela Sturarnes öde. Konungen hade nämligen befallt, att endast »herr Sten» skulle skonas, och i ovisshet, om härmed menades L. eller Sten Axelsson Banér, skonade knektarna båda till lifvet. Vid hertigarnas uppror öfvergick L. på deras sida och åtog sig jämte Pontus De la Gardie att söka tillfångataga konungen i Stockholm. Genom hemligt förstånd med borgerskapet och besättningen lyckades de obemärkt inkomma i staden. Erik, som var i kyrkan, skyndade till slottet, och när Sten Eriksson ville afskära honom flykten, sårades han af en drabant med en hillebard, så att han afled d. 5 okt. 1568. Gift, jämt på dagen tjugu år förut, med Ebba Månsdotter (Lilliehöök), dotter till den i Västgötabullret på Gustaf I:s tid bekante Måns Brynteson och gemenligen kallad »gref Ebba» för sin tilltagsenhet. 2. Leijonhufvud, Margareta, Gustaf I:s drottning, den föreg, syster, se Margareta. 3. Leijonhufvud, Märta, den föreg, syster, se Sture, Märta. 4. Leijonhufvud, Erik Abrahamsson, riksråd. Född i Stockholm 1552; de föreg. brorson. Föräldrar: ståthållaren Abraham Eriksson Leijonhufvud och Anna Thott. Vid tretton års ålder åtföljde han sin farbroder, riksrådet Sten Eriksson, på dennes friarebeskickning till Hessen och blef jämte honom anhållen i Danmark, dock med frihet att få besöka några högskolor i Tyskland, där han i synnerhet förvärfvade sig stor färdighet i