främmande språk. Efter sin återkomst till Sverige blef han genast upptagen i Johan III:s hof och förordnades 1584 till riksråd och lagman i Nerike. Ehuru han vid mötet i Reval jämte flera andra af riksråden till konungen aflämnade en skrifvelse, som i mörka färger skildrade landets nöd och varnade för de olyckor, som skulle uppstå, om Sigismund återkomme till Sverige, råkade han dock icke i Johans ogunst. Då rådets ställning under brytningen mellan Sigismund och hertig Carl blef allt mera vansklig och det blef nödigt taga ett bestämdt parti, sökte han kort före Söderköpings riksdag 1595 afsked från rådsämbetet men fick afslag. Han slöt sig sedermera bestämdt till Sigismund och blef med anledning häraf vid Linköpings riksdag 1600 dömd från lif, ära och gods, hvilken dom dock af hertigen mildrades till fängelse, sedan L. bekänt sig brottslig. Efter någon tid frigifven, tillbragte han sina återstående lefnadsdagar i stillhet och andaktsöfningar och afled på Hjälmarsberg i Nerike d. 27 april 1616. Gift 1: med Karin Åkesdotter (Soop) och 2: 1596 med Elisabet Gyllenhorn. Från L. härstamma alla nu lefvande medlemmar af friherrliga ätten Leijonhufvud. 5. Leijonhufvud, Axel Stensson, riksråd. Född i Jönköping 1554; den föreg. kusin och son till L. 1. Af tacksamhet för faderns tjänster, tog konung Johan III sin unge frände under sin speciella omvårdnad och redan 1576 blef han häradshöfding i Oppunda härad i Södermanland, 1586 riksråd samt 1587 ståthållare öfver hela Finland med undantag af Karelen, där han genom grymhet och utpressningar mot allmogen gjorde sig ett mindre hedradt namn. Med konungen åter kom han på kant, sedan han på mötet i Reval 1589 deltagit i rådets och adelns föreställningar mot Sigismunds afresa och än mera rågades måttet, sedan Johan fått kännedom om, att L. äfven medverkat till en skrift i liknande syfte från krigsbefälet, hvilken dock aldrig blef framlämnad. Han dömdes ock 1590 sina ämbeten förlustig och blef först vid konungens dödsbädd försonad med honom. Ehuru han förut lefvat i godt förstånd med hertig Carl, antog han sig efter Johans död med ifver Sigismunds sak mot hans farbror och sökte i Västergötland åvägabringa en folkresning i dylikt syfte. Sedan denna misslyckats, flydde han hals öfver hufvud till Polen, där han på allt sätt sökte underblåsa Sigismunds misstro mot sin farbror, om hvars afsikter han utspred ogrundade framställningar. Han återvände till Sverige med Sigismund på hösten 1593, men vänskapen dem emellan kom snart till ända, sedan konungen i en ekonomisk angelägenhet ej kunnat gå L. till mötes. Han började nu åter närma sig hertig Carl och var den ende af rådet, som bevistade riksdagen i Arboga 1597 samt stod på hertigens sida vid brytningen mellan honom och Sigismund. Af Carl belönades han ock med lagmansvärdigheten i Västergötland 1597 och ståthållareskapet därstädes 1598. Vid riksdagen i Linköping tillhörde han äfven domstolen öfver de anklagade rådsherrarne. Då L. som ståthållare i Västergötland uppträdt med mycken själfrådighet, gaf Carl 1601 order om hans fängslande, men varskodd om faran, lyckades L. undkomma till Tyskland, där han i Elsass genom sitt giftermål kommit i besittning af åtskilliga egendomar. Här utgaf han flera smädeskrifter mot hertig Carl, hvilket hade till följd, att Raseborgs grefskap fråntogs honom och gafs åt hans broder Mauritz. Efter Carls död återvände han till Sverige utan tillstånd, men visade snart prof å sitt gamla lynne genom våldsam behandling af sina underhafvande och fann rådligast att fly till Norge. Död i Tyskland å 1620-talet. Gift 1579 med grefvinnan Sidonia af Falkenstein. Hans efterkommande antogo namnet Lewenhaupt (se nedan). 6. Leijonhufvud, Mauritz Stensson, riksdrots. Född d. 10 sept. 1559; den föreg. bror. När änkan efter mannens död skickade sina söner till hofvet, sattes den äldre Axel hos konungen, och den yngre hos hertig Carl. Valet var åtminstone hvad Mauritz beträffar godt, ty han var, liksom hertigen själf, klok, djärf och ihärdig, och kom också genast hos sin furstlige frände i stor ynnest. 1584 upptagen till hertigens råd, afsändes han 1588 som legat till Polen och i samma egenskap till Holstein 1592. Tre år senare förordnad till lagman i Nerike, utnämndes han 1598 till ståthållare öfver Västerås slott med Västmanland, Dalarne och Kopparbergslagen. 1600 satt han bland domarne öfver de anklagade rådsherrarne i Linköping, var 1601--02 ståthållare på Reval och utnämndes sistnämnda år till riksråd och riksdrots. Död på Käggleholm i Nerike d. 23 nov. 1607. I olikhet med sin äldre broder, förblef Mauritz L. under hela sin lefnad Carl IX trogen, och denne lämnade heller icke något tillfälle obegagnadt att visa den trogne tjänaren sin nåd tillbaka. Redan genom sitt arf efter fadern i besittning af en ansenlig förmögenhet, erhöll L., sedan brodern Axel fallit i onåd, förläning af dennes grefskap Raseborg i Finland och blef, sedan äfven moderns stora fordringsanspråk blifvit erkända och vederlag gifvet, en af de rikaste magnater i landet. Carl sörjde bittert hans död och antecknade 1608 i sin almanacka: »Den 17 februari begrofs här i Örebro den förnämste och förståndigaste man i riksens råd, grefve Mauritz till Raseborg och Käggleholm, den mig från ungdomen troligen tjänt hafver. Gud uppväcke kroppen till en salig uppståndelse och vare oss nådig, som igenlefve!» Liksom brodern Axel, blef Mauritz L. äfven, 1592, gift med ett förnämt tyskt fruntimmer, Amalia von Hatzfeld, och öfverlefdes blott af en dotter. 7. Leijonhufvud, Abraham Eriksson, riksråd. Född på fädernegodset Ekeberg i Nerike d. 22 mars 1583; son till L. 4. Ännu helt ung, anställdes han hos hertig Carl som page och innehade denna befattning till fyllda sjutton år, då han skickades till Frankrike och Holland för att lära sig