krigskonsten. Återkommen till fäderneslandet, ingick han åter i Carls tjänst och förordnades af honom 1607 till ståthållare öfver Arboga och Köpings län med Lindes och Nora skogar. 1610 upphöjdes han till friherre och erhöll till friherrskap Nynäs, som några år förut blifvit indraget efter Hogenschild Bjelke. Sedan han sistnämnda år utfört en beskickning till Frankrike, utnämndes han 1614 till lagman i Nerike och upphöjdes, efter att ånyo ha varit använd som sändebud till Frankrike, England och Skottland, till riksråd 1617. Död d. 7 okt. 1618. Gift 1612 med Beata Sparre, dotter af rikskanslären Erik Sparre (se nedan). 8. Leijonhufvud, Abraham Gustafsson, ämbetsman. Född d. 14 aug. 1627; den föreg. brorson och son till landshöfdingen öfver Närke och Värmland friherre Gustaf Eriksson Leijonhufvud och Katarina Sparre. Anställd först som kammarherre i drottning Kristinas hof, utnämndes han till assessor i bergskollegium och förordnades 1658 till landshöfding i Nerike och Värmland med Nora och Lindes bergslag. Såsom styresman öfver detta vidsträckta län inlade han stora och för denna tid alldeles ovanliga förtjänster, lät förbättra och omlägga dess vägar, författa kartor öfver provinserna och den till Nerike hörande delen af Hjälmaren och bidrog, såsom regeringens kommissarie 1674, till upprättandet af ett bergsregemente i Nora och Lindes bergslag, m. m. Död i Örebro d. 20 juli 1676 och jämte sin hustru, friherrinnan Brita Kagg, begrafven i fädernegrafven i Lillkyrka kyrka. 9. Leijonhufvud, Axel Gabriel, ämbetsman, musiker, vitterhetsidkare. Född på Säters kungsgård i Dalarne d. 13 sept. 1717; den föreg. brorsons sonson. Föräldrar: öfverstlöjtnanten frih. Carl Leonard Leijonhufvud o. grefvinnan Elsa Barbro Oxenstierna. I släktskap med Arvid Horn, ingick L. först i utrikesexpeditionen af k. kansliet, men lämnade redan efter tvenne år 1736 tjänstemannabanan och anställdes som fänrik vid Lifgardet. I denna egenskap deltog han i finska fälttåget 1741--42 och befordrades omsider 1763 till öfverstelöjtnant vid Åbo läns regemente. 1756 blef han af ständerna förordnad till en af den unge kronprins Gustafs kavaljerer och uppmuntrade i denna egenskap kronprinsen i hans kärlek till vitterheten. 1766 anställdes han såsom hofmarskalk och var 1767--70 öfverkammarherre hos prinsessan Sofia Albertina samt valdes enligt konungens önskan af adeln till landtmarskalk vid 1771 års riksdag. Följande året utnämnd af Gustaf III till riddarhusdirektör, befordrades han 1775 till president i Åbo hofrätt. Död på sin egendom Lindö i Östergötland d. 19 juni 1789. I yngre år ägnade L. sånggudinnorna sin hyllning och träffades i den vittra krets, som omgaf fru Nordenflycht. Framför allt älskade han likväl tonkonsten och var bland musikaliska akademiens stiftare och dess förste präses 1771. Gift 1: 1741 med friherrinnan Anna Renata Yxkull; 2: 1754 med Kristina Magdalena Silfversparre och 3: 1771 med grefvinnan Kristina Anna Dohna. 10. Leijonhufvud, Broder Abraham, militär, politiker. Född i Örebro d. 31 mars 1823; ättling i sjunde led af L. 8. Föräldrar: ryttmästaren frih. Carl Edvard Leijonhufvud och friherrinnan Sofia Aurora Leijonhufvud. Efter att hafva genomgått Karlbergs krigsakademi utnämndes L. 1842 till underlöjtnant vid ingenjörkåren, där han 1848 avancerade till löjtnant och 1855 till kapten. 1868 utnämndes han till generalmajor i arméen och chef för kåren, hvilken året förut återfått sitt gamla namn fortifikationen, i hvilken egenskap L., som 1881 erhöll generallöjtnants värdighet, tjänstgjorde till 1891, med undantag af åren 1870--74, då han var statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet. L., hvilken åtnjöt anseende såsom en särdeles duglig militär, blef redan 1859 ledamot af Krigsvetenskapsakademien, 1872 hedersledamot af Örlogsmannasällskapet och har varit ledamot af en mängd militära kommittéer. Han är sedan 1891 serafimerriddare. Från 1856 hade han deltagit i ståndsriksdagarna, tillhörande riddarhusets konservativa majoritet. 1876--84 var han en af Stockholms stads representanter i Andra kammaren. Käck och oböjlig till sitt skaplynne, framträdde han därvid som en af de mest deciderade motståndarne till landtmannapartiets härordnings- och skattepolitik. Vid 1884 års val föll han igenom, men invaldes i stället s. å. af Kopparbergs län i Första kammaren, där han hade plats till och med 1893 års riksdag, under 1885--91 placerad i statsutskottet. Han tillhörde äfven här det konservativa lägret och motsatte sig bl. a. hvarje utsträckning af den politiska rösträtten. Under tullstriden slöt sig L. emellertid till frihandlarne och väckte mycket uppseende genom sitt uppträdande i unionsfrågan vid 1891 års riksdag, då han uttalade sig för, att, såvidt utan verklig skada för Sverige kunde ske, gå norrmännens fordringar till mötes. För sina själfständiga tänkesätt åtnjöt L. ock aktning af alla partier. Gift 1851 med Margareta Jacquette af Forselles. Leijonmarck. Biskopen i Åbo stift, Mikael Agricola, son af fiskaren Olof Simonsson i Torsby i Nyland, var farfars farfars far till landshöfdingen Sven Agricola Åkerman, se nedan, 1686 adlad med namnet Leijonmarck. Ättemedlemmarne skrifva sig Leyonmarck. 1. Leijonmarck, Sven, ämbetsman. Född i Finland d. 25 febr. 1649. Föräldrar: prosten och kyrkoherden i Uskela Christiernus Agricola och Britta Forssenia. Såsom den förste i släkten, hvilken beträdde tjänstemannabanan, ändrade han sitt fädernenamn till Åkerman och Åkermarck och slutligen, när han adlades, till Leijonmarck. Han hade efter idkade studier i Åbo och Uppsala blifvit förordnad till landssekreterare i Uppland, hvarifrån han 1683 befordrades till