Återkommen från den utländska resa, hvarmed han afslutat sina akademiska studier, blef han genast framdragen af den äldre brodern och, sedan han ett par år tjänstgjort som sekreterare i banken, 1685 insatt till ledamot i reduktionsverkets exekutionskommission. Adlad följande året, då han kallade sig Leijonstedt, skickades han 1698 som envoyé till Brandenburg och utnämndes 1701 till änkedrottning Hedvig Eleonoras hofråd. Två år senare anställdes han som svenskt sändebud i Berlin och kvarstannade där till 1710, då han hemkallades och befordrades till kansliråd. Utnämnd till friherre 1716, kallades han af adeln vid 1719 års riksdag till landtmarskalk och blef under s. å. riksråd, president i kammarrevisionen och grefve. Död i Stockholm d. 10 okt. 1725. Utrustad med redigt hufvud, mycken tilltagsenhet och sin bror Jakob Gyllenborg till stöd, grundlade han sin lycka i reduktionens tjänst och tillhörde, om än mer på afstånd, det gunstlingskotteri som uppstod omkring Carl XI. Liksom brodern sysselsatte han sig i ungdomen med vitterhet och har efterlämnat flera stycken, intagna i den af Hanselli ombesörjda samlingen af äldre skalders skrifter. Gift 1688 med sin brors svägerska, friherrinnan Maria Katarina Thegner. Leman, Euphrosyne, se Abrahamson. Lemke, Johan Filip, bataljmålare. Född i Nürnberg 1631. L. fick sin första egentliga undervisning af målaren Evert Decker i Hamburg, och sedan denne dött, hos bataljmålaren Jakob Weyer i samma stad. Mot slutet af år 1653 företog han en resa till Italien, där han uppehöll sig mestadels i Rom och hvarifrån han icke förrän 1673 återkom till Nürnberg. Då Carl XI beslutit låta måla sin fars och sina egna bataljer, inkallades L., sannolikt på förslag af Ehrenstrahl, och ankom till Stockholm i okt. 1683. Han begynte genast sina arbeten på Drottningholm och afbildade efter Dahlbergs teckningar de förnämsta tilldragelserna i Carl X:s och Carl XI:s krigshistoria. Hans bataljmålningar framstå oftast i fågelperspektiv och likna dunkla, grönbruna plankartor. Men episoder förekomma både där och annorstädes af hans hand, hvilka röja en liflig uppfattning, en duktig teckning och en icke blott kraftig, utan också klar färg. Ehuru ämnet för hans pensels alster i Sverige vanligen är hämtadt från de karolinska krigen, äger man likväl andra framställningar, såsom romerska bataljer, jaktscener och dylikt. Tessin, personligen bekant med L. och en stor beundrare af hans konstnärsskap, yttrar om detsamma följande: »Ju mer jag ser Lemkes arbeten, ju mer öfvertygas jag, att han varit en ibland de snällaste bataljmålare, vi hittills haft. Lika dristig som Salvator Rosa, lika rik i sammansättning som Bourguignon, mindre slickad än van der Meulen, mindre svart än Parrocel och, jag vågar säga, mindre tvungen än Jules Romain. En stadig teckning, besynnerligen oförliknelig i hästar, en ånga i luft och rök likasom Wouwerman väl graderade landskap, artigt skuggade träd, förståndig gruppering, väl skilda flockar, rika sammansättningar, fulla af lif, anda och eld; makalösa expressioner, väl förenade färger, en noga vård om hvad kostymer eller bruk och seder kallas, en fri och sinnrik pensel, sinnrika förkortningar vis à vis skugga och ljus.» Den oberoende ställning, konstnären blifvit tillförsäkrad af Carl XI och äfven åtnjöt, så länge han och Dahlberg lefde, försämrades efter hand och tog alldeles slut, då Carl XII:s krig tillryckte sig nationens både tankar och penningmedel. Det enda, som slutligen återstod, var hans bataljmålarelön, hvilken, då han förut haft full betalning för allt hvad han målade för hofvets räkning, uppgick endast till 600 daler. Det är från denna del af L:s lif, de taflor förskrifva sig, som träffas i enskilda samlingar, och hvilka, om än den forne mästaren i dem kan spåras, likväl bära tecken af nödens och öfveralstringens vanliga brister. L. afled i Stockholm d. 13 april 1711. Lenæus, Johannes Canuti, ärkebiskop. Född d. 29 nov. 1573 i Lena församling i Uppland, där fadern Canutus Petri var kyrkoherde. Efter fleråriga akademiska studier, dels i Uppsala, dels i Wittenberg och Helmstädt, befordrades han 1604 till logices professor i Uppsala. Men L. begaf sig 1607 åter till Tyskland och uppehöll sig i två år i Wittenberg, som då ansågs för den teologiska vetenskapens hufvudsäte. Efter sin hemkomst blef han utnämnd till professor i grekiska och hebreiska språken i Uppsala. Sedan han 1612 låtit prästviga sig, erhöll han följande året en teologisk professur i Uppsala, som han innehade ända till 1638, då han befordrades till förste teol. professor och domprost med gamla Uppsala till prebende. Redan 1636 hade han erhållit de flesta rösterna till ärkebiskopsämbetet efter sin svärfader Kenicius, men måste lämna rum åt Laurentius Paulinus Gothus, emedan han deltagit i Rudbeckii motstånd mot regeringen. Efter Paulini död, tio år senare, blef han af Axel Oxenstierna själf föreslagen och utnämndes till Svea rikes ärkebiskop 1647. Vid L:s tillträde till ärkebiskopsstolen afskildes från ärkestiftet Norrland och Lappland, på grund af, sades det, drottning Kristinas misshag mot L., dels för hans förbindelser till Carl Gustaf och dels därför att han författat De jure regio 1632--34 och andra delen 1647, hvari han upphöjer den mosaiska »konstitutionella teokratien» såsom af Gud själf instiftad, i motsats till det judiska konungadömet. Såsom universitetslärare utmärkte han sig för ovanlig lärdom och flit samt utgaf sammanräknadt tjugufyra särskilda skrifter, bland hvilka Logica peripatetica 1633 för en tid gaf ny fart åt den aristoteliska filosofiens studium och länge begagnades vid skolorna såsom lärobok. Äfven i teologien besatt han grundliga och omfattande kunskaper och verkade efter måttet af sina krafter för kyrkans bästa. Tillsammans med Terserus, Stigzelius, Emporagrius m. fl. deltog han i utarbetandet af ännu gällande kyrkolag, som likväl