Kristi gudom och andra af kristendomens grundläror, och med sin något sekteriska anläggning förvandlades han snart till en lika fanatisk fiende till kristendomen, som han förut varit villig att offra sig i dess tjänst. Under sin följande vistelse i Uppsala till 1887 utgaf han en tidning vid namn Sveriges Ungdom och några samlingar af tendenser och aforismer, hvilka bära prägel af ungdomlig omogenhet och föga utvecklad originalitet. Ändtligen kände han sig mogen att rikta det slag mot kristendomen, hvarefter han länge längtat, och höll d. 27 sept. 1887 i Uppsala ett religionsfientligt föredrag, som innehöll föga eller intet nytt annat än våldsamheten i angreppet och att L. vände sig ej till de bildade utan till folkets bredare lager. Tack vare den omständigheten, att stadens polismästare, frih. Raab, förgäfves sökte få till stånd ett åtal mot L., blef ock dennes namn med ens bekant, hvaraf han ock begagnade sig för att drifva propaganda för sina åsikter. Han drog nu landet omkring med föredrag, öfverallt mötande kristendomsförkunnarna å deras egen mark, och blef en slags ateistisk bibeluttolkare med lättvunnen seger mot alla motståndare, som ej ville eller kunde lägga den historiska synpunkten å de kristna urkunderna. Han fann sin publik företrädesvis inom folkets djupa led, och den af honom startade rörelsen var på god väg att blifva en verklig folkrörelse, när L:s hälsa bröts af den nervslitande kampen. Med stigande oro sågo ock myndigheterna densamma, allrahelst sedan d. 1 april 1888 i Stockholm stiftats »Utilistiska samfundet» med L. som. själfskrifven ledare. Sällskapet, som i sitt program förklarade, »att detta lifvet vore det enda, om hvilket vi veta någonting», angaf som sitt mål att bekämpa all tro på något öfvernaturligt och agitera för statskyrkans afskaffande. Det skaffade sig ock 1889 ett eget organ Fritänkaren, som af L. redigerades till dess nedläggande 1894. — Som medel i kampen mot L. sökte först motståndarna att om möjligt hindra honom att få hyra lokaler och, när detta ej lyckades, började man se sig om efter det gamla medlet mot obekväma sanningssökare: lagens straff, hvarvid man först drog fram »hädelse»-paragrafen, och där denna ej kunde tillämpas, den sedan 1821 ej åberopade straffbestämmelsen för »förnekelse af den rena evangeliska läran». Efter den sistnämnda dömdes L. ock hösten 1888 af Svea hofrätt till 3 månaders fängelse och liknande straff blef ock under den närmaste framtiden honom tillmätt af åtskilliga domstolar. Under föga mer en ett år blef han sju gånger åtalad rundt om i landet, under hvilken tid han visade sina bästa sidor med i bredd med åtalen växande mod och hänförelse. Då han kom ut ur ett fängelse, nästan på väg till ett annat, höll han dessa nya föredrag, hvilka inbragte honom ytterligare åtal: »Hvarför uppträder jag mot kristendomen?», »Hvad ha myndigheterna uträttat med sitt straff?», »Hvad jag sagt och hvad jag icke sagt», m. fl. Ingen kan tvifla på, att L. ärligt stod bakom sina ord, och med martyrens fasthet trotsade han alla åklagare och domare att kunna binda hans ord. Hösten 1889 insattes han å Långholmen, med en lång fängelsesejour framför sig. Hans öfverretade nerver försatte honom snart i ett tillstånd, hvarur det snart blef nödvändigt att med användande af kunglig nåd befria honom. Han frigafs våren 1890, men hans hälsa repade sig aldrig fullständigt. Han fortfor dock att, ehuru vida mindre hänsynslöst, hålla föredrag i hufvudstaden, hvilka så småningom äfven började omfatta politiska ämnen, i hvilka L. ställde sig å yttersta vänsterns ståndpunkt. Han valdes ock till medlem af den första »folkriksdagen» 1893. En ovanlig sjukdom, svampbildning i höften, förlamade under hans sista år fullständigt hans krafter och lade honom slutligen i grafven i Gäfle d. 31 okt. 1895. — Ogift. Lénström, Carl Julius, estetiker, filos. och teolog. författare. Född i Gäfle d. 7 maj 1811. Föräldrar: sjökaptenen Gustaf Lénström och Anna Margareta Åberg. — I Uppsala, där L. 1828 blef student promoverades han 1833 till filos. doktor och aflade året därpå teologie kandidatexamen. Förordnad 1836 till docent i litteraturhistoria, bestridde han någon tid följande året de till estetiska professuren hörande föreläsningar och utgaf 1839—40 Eos, litterär tidning, i hvilken åtskilliga unga förmågor då för första gången uppträdde, såsom Louis De Geer, Malmström, Nybom, af Sillén, Afzelius, m. fl. Efter att det sistnämnda året ha gjort en vetenskaplig resa till Danmark och Tyskland, prästvigdes L. 1842, utnämndes 1843 till lektor i filosofi i Gäfle, men förflyttades redan 1846 såsom utnämnd kyrkoherde till Väster-Löfsta och Enåkers pastorat i södra Fjärdhundra. 1860 utnämndes han till teologie doktor. — Få svenskar torde hafva utöfvat en så mångsidig och omfattande författarverksamhet som L. Hans poetiska original äro dock föga betydande. Viktigare voro på sin tid hans många arbeten i estetik samt litteratur och konsthistoria, i hvilka han gjorde den stora allmänheten bekant med dessa ämnen. Häribland märkas: Konsttheoriernas historia 1839; Svenska poesiens historia 1839—40; Sveriges litteratur- och konsthistoria i utkast 1841; Handbok i sköna konsternas historia 1848. L. har vidare utgifvit litterära monografier, andliga sångböcker, antologier, läseböcker, teologiska handböcker, kyrkohistoriska arbeten, tal, predikningar, en mängd öfversättningar m. m. Död i Väster-Löfsta d. 6 april 1893. — Gift 1845 med Margareta Eufrosyne Fellström. Leopold, Carl Gustaf af, skald. Född i Stockholm d. 23 nov. 1756. Föräldrar: tullkontrollören Carl Adam Leopold och Märta Kristina Hobel. — Kort efter hans födelse flyttade föräldrarna till Norrköping, där sonen, endast fjorton år gammal, fick det förtroendefulla uppdraget att å rådhuset hålla ett festtal på prins Gustafs födelsedag. Student i Uppsala 1773, anställdes han någon tid såsom informator hos hofmarskalken grefve Douglas på Stjernorp